FN 75 år - en kritisk hyllning

FN:s säkerhetsråd sammanträder under en gobeläng som vävts efter Pablo Picassos målning på kakel i
staden Guernica för att minnas de nazityska bombningarna av staden.

"Ofullkomlig, oersättlig" lyder rubriken i Neues Deutschland 27 juni, där professorn emeritus i folkrätt Norman Paech bringar sin hyllning till Förenta nationerna som fyller 75 år i år.

FN-stadgan undertecknades i San Francisco den 26 juni 1945 - av de fyra stormakterna, Förenta staterna, Sovjetunionen, Folkrepubliken Kina och England och de stater som ingått i anti-Hitler-koalitionen, totalt 50 länder.

Att det kunde ske så kort efter det stora kriget var bara möjligt för att USA:s president Franklin D. Roosevelt och den brittiska premiärministern Winston Churchill hade träffats i Newfoundland redan 1941 för att diskutera en ny fredsordning för tiden efter det kommande nazityska nederlag som blev allt tydligare. Nationernas Förbund, NF, hade redan länge varit politiskt dött, men fanns fortfarande kvar formellt - Churchill såg det som en förebild för en ny, effektiv fredsorganisation, trots dess uppenbara misslyckande.

Roosevelt, å sin sida, ville ha en tvåpartsallians med britterna och vägrade till en början blankt tillåta stater som hade samarbetat med nazisterna eller inte försvarat sig, att delta i framtida beslut om världsfreden. Han ville dessutom i en nyordning föra in en reglering av världshandeln med råvaror baserad på frihandel. I den gemensamma slutliga deklarationen den 14 augusti 1941, som i historien fått namnet Atlantdeklarationen, fick Roosevelt sin vilja igenom.

Men när USA angreps av Japan i Pearl Harbor blev de bägge redo att utvidga alliansen. Churchill och Roosevelt utarbetade gemensamt en "Förenta nationernas förklaring" den 1 januari 1942. Och, under ett senare besök av den sovjetiska utrikesministern Vjatjeslav Molotov i Washington, gick Roosevelt också med på att ta in Sovjetunionen och Kina. Endast mot Frankrikes Vichy-regering fortsatte han att ha starka reservationer. FN:s tillblivelse var fortfarande en svår förhandlingsprocess.

Kina var ännu inte representerat vid toppmötet i Jalta i februari 1945, och de tre stormakterna kunde komma överens om viktiga punkter. I synnerhet beviljades Moskvas ledare Josef Stalin fullt veto vid säkerhetsrådets omröstningar, vilket var av yttersta vikt för honom. Churchill skrev i sina memoarer:

"Stalin sa att medan de tre stormakterna visserligen var allierade idag och ingen av dem skulle begå aggressioner, fruktade han att dagens ledare skulle försvinna under de kommande tio åren och en ny generation skulle kunna komma till makten som inte längre skulle ha någon personlig erfarenhet av vad vi har gått igenom i detta krig (...). Ett system måste utarbetas som förhindrar konflikter mellan de ledande stormakterna”.

Fyra månader senare fastställdes vetorätten i FN:s stadga i San Francisco - trots all senare kritik av att vetot förlamade säkerhetsrådet, var detta ett framsynt beslut.

Stadgan trädde i kraft den 24 oktober 1945. FN var inte den enda internationella organisationen som tillkom under dessa år, främst tack vare initiativ från Förenta staterna: institutionerna från Bretton Woods-konferensen 1944, IMF och Världsbanken och det allmänna avtalet om handel och tullar (GATT) tillkom 1947. De var alla tänkta som verktyg för att säkerställa den "fria västvärldens" vars dominans.

Men framför allt innebar de att USA:s hegemonianspråk säkrades. Det var som Henry R. Luce, den republikanska förläggaren av Time och Life, skrev 1941, "att ta vår uppgift på allvar och ta vara på vår chans som den mäktigaste och vitalaste nationen i världen och därmed göra vårt obegränsade inflytande i denna värld gällande för syften som vi tror är goda och med medel som vi tycker är rätt. "

Han var inte en enstaka röst. Harry S. Truman, som tog över det amerikanska presidentskapet efter Roosevelts död i april 1945, följde denna väg. Hans utrikesminister James F. Byrnes uttryckte det bara något annorlunda: "Vad vi måste göra är inte att göra världen säker för demokratin, utan för Förenta staterna”.

Denna princip gäller än idag. Den innebär också skapandet av en gigantisk militärapparat med fullständigt orimliga rustningsbudgetar, en ständig beredskap att ingripa i svagare länder som går emot USA:s intressen och en fullständig underordning av folkrätten under dessa intressen.

Att det hittills inte skett någon militär konfrontation mellan stormakterna tillskrivs ofta kärnvapenbalansen.  Men hur skulle de senaste 75 åren sett ut om det inte hade funnits något veto i säkerhetsrådet? Redan i mars 1946, i närvaro av Truman, hade Churchill hållit sitt beryktade tal om "Järnridån" och frambesvurit ett hot från öster av "två ondskefulla marodörer - krig och tyranni". Men trots att "kalla kriget" hade flyttat in på FN-arenan med Truman redan omedelbart efter världskriget, stödde han och Churchill FN:s mål enligt artikel 1 i FN-stadgan: bevarande av världsfreden och internationell säkerhet, utvecklandet av vänskapliga relationer mellan alla nationer, respekt och försvar av de mänskliga rättigheterna och lösandet av internationella problem genom samarbete.

Dessutom slår artikel 2 fast principer i internationell rätt som, efter andra världskriget utan tvekan är det viktigaste bidraget till folkrätten: förbudet mot hot och användning av våld, staternas oberoende och suveräna jämlikhet, folkens jämlikhet och självbestämmande, att konflikter mellan stater skulle lösas på fredlig väg – och förbud mot inblandning i andra staters inre angelägenheter.

Den senare principen genomgick emellertid en viss modifiering efter milennieskiftet, om än inte på nivå med FN-stadgan: Efter folkmordet i Rwanda och de kontroversiella inbördes- och inblandningskrigen i före detta Jugoslavien utvecklades principen om "skyldighet att skydda", första gången nämnd i ett FN-dokument 2006, i säkerhetsrådets resolution 1674.

Det är en statlig skyldighet att förhindra eller stoppa systematiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna i enskilda stater. Man förutsätter olika åtgärder, från ekonomiska sanktioner till militära medel. Hur önskvärt detta än är å ena sidan, skapar det dock uppenbarligen en bräsch i suveränitetsprincipen, en bräsch som åtminstone potentiellt kan utnyttjas politiskt. Varje ingripande baserat på "skyldigheten att skydda" förblir emellertid i strid med internationell rätt om det sker utan mandat från FN:s säkerhetsråd.

FN-stadgan har alltid handlat om mer än bara att förhindra och förebygga krig, alltså så kallad negativ fred. I kapitlet om "Internationellt samarbete på det ekonomiska och sociala området" formulerar stadgan också FN:s uppgifter för att förbättra levnadsstandarden, främja full sysselsättning och lösa internationella problem av ekonomisk, social, hälso- eller kulturell karaktär. Även de mänskliga rättigheterna, som annars inte nämns i stadgan, måste observeras (artikel 55 d). Allt som statsvetenskapligt kan betraktas som "positiv fred" bör också vara en del av FN:s uppgifter.

Detta kräver en stark organisation med säker finansiering. Men FN:s generalsekreterare Antonio Guterres talar för närvarande om den "värsta pengakrisen sedan nästan ett decennium". FN finansieras av bidrag från sina medlemsländer beroende på deras ekonomiska styrka. Den största givaren, USA, står för 22 procent av budgeten, Förbundsrepubliken Tyskland är den tredje största bidragsgivaren med åtta procent. Men USA är för närvarande skyldigt över en miljard dollar för de senaste åren, vilket vid en årlig budget på 3,3 miljarder dollar för 2019 verkar förlamande. Det är också meningen, eftersom Trump använder penga-hävstången för att upprätthålla sina amerikanska intressen, vilka han i allmänhet anser har ignorerats. Det finns alltid dåliga och sena betalare, vars missade betalningar måste kompenseras, och hotet som även tidigare amerikanska administrationer redan uttalat att lämna en FN-organisation är besvärande men måste övervinnas. Saknar du pengar blir du lätt foglig.

De flesta av FN:s aktiviteter fungerar tyst och utan större konflikter. Vad FN ständigt misslyckas med är dock att fullgöra sin centrala uppgift, fredsbevarandet. Oförmågan att stoppa krigshotet i världen och garantera fred brukar man ofta framför allt tillskriva organisationens bristande handlingsförmåga. Kärnan i kritiken och de upprepade kraven på en reformering gäller vetorätten, som sägs förlama handlingsförmågan.

Men en sak är säker också i framtiden: Ingen makt kommer att avstå från sin vetorätt eller att vara beredd att låta andra stater ta över den. Allt kan reformeras, dock inte grundbeslutet från 1945 så länge maktförhållandena inte förändras. Särskilt i en tid med ökande konfrontationer mellan stormakterna bör den våldshämmande vetorätten för FN:s säkerhetsråds fem ständiga medlemmar i det stora hela inte underskattas.

Norman Paech

Född 1938, är emeritusprofessor i författnings- och internationell rätt. Han är medlem i Vereinigung demokratischer Jursitinnen und Jursisten  (VDJ). Från 2005 till 2009 satt han i Förbundsdagen för dieLinke. Senast publicerade han boken ”Menschenrechte: Geschichte und Gegenwart – Anspruch und Realität” på Papyrossa-Verlag,

Källa: Neues Deutschland 27 juni