GWPF: Världens temperatur sjunker

Satellitfoton som visar El Niño-mönstret i Stilla havet 1997 och La Niña-mönstret 1999. Foto: NASA/JPL-Caltech.

Är det verkligen möjligt att ifrågasätta att världens klimat genomgår en stegvis uppvärmning?

Norrmannen Geir Aaslid redogör i denna artikel i detalj för hur en vetenskaplig klimatårsbok  kommit till slutsatser som går tvärtemot gängse accepterade.

Professor Humlums klimatårsbok "The State of the Climate 2018" publiceras återigen av GWPF, en London-baserad tankesmedja inriktad på klimatförändringar (The Global Warming Policy Forum). Boken berättar på 41 sidor en helt annan historia än FN:s WMO-rapport som förra veckan felaktigt antydde att den globala uppvärmningen fortsätter med allt större påverkan. (WMO heter på svenska Meteorologiska världsorganisationen).

Faktum är att den globala temperaturen har fortsatt att sjunka sedan 2016 enligt Humlums årsbok, baserat på empiriska observationer, inte på matematiska klimatmodeller. Det finns inga data att oroa sig för. Vi presenterar här tio viktiga fakta som presenteras av Ole Humlum i hans sammanfattning av rapporten.

«Klimatets tillstånd 2018»

Det finns inga empiriska observationer som visar vare sig accelererande havsnivå, stigande temperaturer eller fler orkaner. Efter det varma året 2016 har temperaturen fortsatt att falla tillbaka till stagnationsnivån från åren 2000 till 2015.

Humlum påpekar att en utvärdering av dynamiska förändringar i havstemperaturen är minst lika viktiga som av atmosfärtemperaturerna. Värmeutbyte mellan havet och atmosfären i Stilla havet kan påverka den globala lufttemperaturen utan att detta återspegla någon förändring i havets eller atmosfärens värmeinnehåll.

Argo-programmets (ett internationellt program för studier av bl.a. havstemperaturerna via direktdata från bojar) omfattning har utökats under 14 år, från ett glest nätverk av 1 000 havsbojar 2004, mer än 3 000 i slutet av 2007, till ett nuvarande antal på cirka 3 900. Upp till 800 nya bojar läggs ut varje år.

Sammanfattningens tio viktigaste slutsatser:

1. Enligt temperaturobservationer med hjälp av instrument (sedan cirka 1850) var 2018 ett av de hetaste åren, men både 2016 och 2017 var svalare.

2. Från slutet av 2018 fortsätter den genomsnittliga globala lufttemperaturen en gradvis nedgång ner mot den nivå som kännetecknar åren före den starka El Niño-episoden 2015-2016. Detta understryker att den globala topptemperaturen 2015-2016 orsakades främst av detta oceanografiska fenomen i Stilla havet. Det visar också att det som har kallats "temperaturpausen", "hiatus" eller liknande, kan återställa sig själv i framtiden.

3. Det verkar fortfarande finnas en systematisk skillnad mellan genomsnittliga globala lufttemperaturer uppmätta av satelliter och av markstationer. Särskilt sedan 2003 har den genomsnittliga globala temperaturberäkningen baserat på markstationer avvikit från den satellitbaserade uppskattningen i varm riktning.

4. De temperaturvariationer som registrerats i den nedre troposfären återspeglas generellt också högre upp, och det allmänna "temperaturpausen" sedan omkring 2002 har registrerats på alla höjder, inklusive tropopausen och i stratosfären ovanför. I stratosfären hade emellertid "temperaturpausen" börjat redan omkring 1995; det vill säga 5-7 år innan en liknande "hiatus" startade i den lägre troposfären nära planetens yta. I stratosfären har ”temperaturpausen” nu varat oavbrutet i cirka 24 år.

5. Den senaste El Niñon 2015-16 var bland de kraftfullaste sedan mätningarna började 1950. Om man ser till hela perioden är de senaste variationerna mellan El Niño och La Niña inget ovanligt.

6. Sedan 2004, när Argo-bojarna togs i bruk, har världens hav över 1 900 meters djup i genomsnitt blivit något varmare. Den maximala uppvärmningen (mellan ytan och 120 meters djup) påverkar dock huvudsakligen havet nära ekvatorn, där den inkommande solstrålningen är maximal. Däremot har en avkylning blivit tydlig för Nordatlanten sedan 2004.

   

7. Data från tidvattenmätare runt om i världen indikerar en genomsnittlig global havsnivåökning på 1-1,5 mm per år, medan satellitdata antyder en ökning med cirka 3,2 mm per år. Den stora skillnaden mellan de två mätresultaten har fortfarande ingen allmänt accepterad förklaring.

   

8. Sedan 1979 har isutbredningen i Arktis minskat medan den i Antarktis har ökat. Förutom de allmänna trenderna är variationer med kortare varaktighet också viktiga. I Arktis är en 5,3-årig periodisk variation viktig, medan Antarktis har en variation på ca 4,5 år. Båda dessa cykler nådde sina minima samtidigt 2016, vilket förklarar att vi då fick ett minimum för den globala isutbredningen. En ny utvecklingsfas mot större isutbredning över båda halvkloten kan nu ha börjat.

  

9. Snöfallet på norra halvklotet har genomgått betydande lokala och regionala variationer från år till år. Den allmänna globala trenden sedan 1972 är dock ett, totalt sett, stabilt snöfall.

10. Tropiska stormar och orkaner har ackumulerat cyklonenergi (ACE) sedan 1970 med stora variationer från år till år, men visar ingen allmän trend mot varken lägre eller högre aktivitet. Detsamma gäller för antalet orkaner som drabbat områden i det kontinentala Förenta staterna, där mätningarna startade 1851.

27 maj 2020

Artikeln citerad efter https://www.derimot.no/gwpf-global-temperatur-synker/

Originalet: https://www.klimarealistene.com/2019/04/04/klimastatus-for-2018/