Det är ett åtal som kommer att avslöja Clintons illdåd under Balkankriget.
1999 inledde Clinton-administrationen en 78-dagars bombkampanj som dödade upp till 1500 civila i Serbien och Kosovo, vilket de amerikanska medierna stolt framställde som ett korståg mot etnisk förföljelse.
Den anklagade Thaçi och nio andra män åtalas för "krigsförbrytelser, inklusive mord, försvinnanden, förföljelse och tortyr." Thaçi och de andra anklagade misstänkta anklagas för att ligga bakom nästan 100 mord, och åtalet rör "hundratals välkända offer - kosovoalbaner, serber, romer och andra etniska grupper, inklusive politiska motståndare".
Hashim Thaçis otrevliga karriär illustrerar att terrorism är ett användbart verktyg för politiker i Washington. Innan han blev president i Kosovo var Thaçi ledare för Kosovo Liberation Army (KLA), som kämpade för att driva serber ut ur Kosovo. Trots dess fruktansvärda förflutna, kallade Clinton-administrationen 1999 KLA för "frihetskämpar" och gav dem massivt stöd. Tidigare hade utrikesministeriet fördömt "terrorhandlingar av den så kallade Kosovo Liberation Army". KLA var starkt involverad i narkotikahandel och hade nära band till Osama bin Laden.
Men beväpningen av KLA och bombningarna av Serbien hjälpte Clinton att framställa sig som en korsfarare mot orättvisa och att distrahera allmänheten efter försöken att anställa riksrätt mot Clinton. Clinton fick stöd av många skamlösa kongressmedlemmar som försökte förhärliga USA:s dödande. Senator Joe Lieberman (D-CN) meddelade att USA och KLA "står för samma värderingar och principer. De som kämpar för KLA kämpar för mänskliga rättigheter och amerikanska värderingar". Och eftersom representanter för Clinton-administrationen offentligt jämförde den serbiska ledaren Slobodan Miloševic med Hitler, var varje anständig person skyldig att stödja bombangreppen.
Både serberna och de etniska albanerna begick grymheter i de bittra sammanstötningarna i Kosovo. Men för att förhärliga sina bombningar viftade Clintonadministrationen med trollstaven och fick KLAs grymheter att försvinna. Den brittiska professorn Philip Hammond konstaterade att det 78-dagar långa bombkriget inte var "en rent militär operation": Nato förstörde också vad den kallade "mål med dubbla användningsområden", som fabriker, broar och till och med den centrala tv-byggnaden i Belgrad, i försöken att terrorisera landet och tvinga det att kapitulera.
Nato har flera gånger fällt klusterbomber på marknadsplatser, sjukhus och andra civila områden. Klusterbomber är explosiva apparater riktade mot människor som är tänkta att spridas över fiendens truppformationer. Nato fällde mer än 1 300 klusterbomber över Serbien och Kosovo, och varje bomb innehöll 208 mindre bomber som sjönk i fallskärm till marken. Bombexperter uppskattade att mer än 10 000 oexploderade bomber spreds över landskapet under bombningarna och barn lemlästades långt efter vapenvilan.
Under bombkrigets sista dagar rapporterade Washington Post att "vissa rådgivare och vänner till presidenten" beskrev Kosovo som Clintons "finaste stund". Tidningen rapporterade också att, enligt en vän till Clinton, "var det Clinton såg som tydligt moraliska motiv för Natos ingripande ett tillfälle att lindra hans egna samvetskval". Kompisen sa att Clinton ibland "klagade över att generationen före honom kunde tjäna i ett krig med ett tydligt ädelt mål" och att han själv kände sig "nästan lurad" för att inte ha fått den chansen.
Strax efter bombkriget 1999 förkunnade Clinton vad hans hjälpare kallade Clinton-doktrinen att "oavsett om det sker inom eller utanför ett lands gränser .... ingripa för att avsluta folkmord och etnisk rening." I själva verket innebar Clinton-doktrinen att presidenter har rätt att börja bomba främmande länder baserat på varje fräck lögn som de amerikanska medierna kommer att tugga om. I själva verket är lärdomarna från bombningen av Serbien att amerikanska politiker bara måste uttala ordet "folkmord" för att få en licens att döda.
Efter bombningarnas slut försäkrade Clinton det serbiska folket att USA och Nato hade gått med på att vara fredsbevarande och "skydda både serber och etniska albanier" och att USA/Nato skulle dra sig tillbaka när freden kom. Under månaderna och åren som följde såg USA:s och Natos trupper bara på när KLA återupptog sin etniska rensning, slaktade serbiska civila, bombade serbiska kyrkor och förtryckte alla icke-muslimer. Nästan en kvarts miljon serber, romer, judar och andra minoriteter flydde från Kosovo efter att Clinton lovat att skydda dem. År 2003 hade nästan 70 procent av serberna flytt och Kosovo var till 95 procent albanskt.
Men Thaçi förblev användbar för amerikanska politiker. Även om han fördömdes allmänt för förtryck och korruption efter att ha tagit makten i Kosovo, hälsade vice president Joe Biden Thaçi 2010 som "Kosovos George Washington". Några månader senare anklagade en rapport från Europarådet Thaçi och KLA-agenterna för människohandel. Guardian noterade att rapporten hävdade att Thaçis inre krets hade "tagit fångar över gränsen till Albanien efter kriget, där ett antal serber hade mördats för sina njurar, som sålts på den svarta marknaden". Rapporten sa att när "transplantationskirurger" var redo fördes "de [serbiska] fångarna ut från det 'säkra huset' en efter en för att helt enkelt avrättas av en KLA-skytt, varefter deras kroppar snabbt transporterades till operationskliniken".
Trots anklagelser om kroppssmuggling var Thaçi en stjärngäst på Clinton-stiftelsens årliga konferens Global Initiative 2011, 2012 och 2013, där han poserade för bilder med Bill Clinton. Kanske var det en förmån från det lobbykontrakt på 50 000 dollar i månaden som som Thaçis regim tecknade med Podesta-gruppen, som letts av John Podesta, senare Hillary Clinton-kampanjens chef, rapporterade Daily Caller.
Clinton förblir en hjälte i Kosovo, där en staty av honom uppförts i huvudstaden Pristina. Tidningen Guardian noterade att statyn visar Clinton "med sin vänstra hand upp, en typisk gest av en ledare som hälsar massorna." I sin högra hand har han dokument med datumet 24 mars 1999 då Nato började bomba Serbien. Det skulle ha varit mer korrekt att avbilda Clinton på en hög med kroppar av kvinnor, barn och andra som dödades USA:s bombningar.
År 2019 besökte Bill Clinton och hans före detta statssekreterare Madelaine Albright Pristina där de "behandlades som rockstjärnor" och lät sig fotograferas med Thaçi. Clinton sa: "Jag älskar det här landet och det kommer alltid att vara ett av de mest ärofulla ögonblicken i mitt liv att ha stått med dig mot etnisk rensning (av serbiska styrkor) och för frihet". Thaçi tilldelade Clinton och Albright "Medals of Liberty" för "den frihet de skänkte oss och freden i hela regionen."
Clintons krig mot Serbien var en Pandoras ask som världen fortfarande lider av. Sedan politiker och de flesta medier skildrat kriget mot Serbien som en moralisk triumf, var det lättare för Bush-administrationen att motivera angreppet på Irak 2003, Obama-administrationens beslut att bomba Libyen 2011 och Trump-administrationens beslut att upprepade gånger bombardera Syrien. Alla dessa ingripanden sådde kaos, vilket fortfarande är en förbannelse för dem som de påstods ha gynnat.
Bill Clintons bombningarna av Serbien 1999 var ett lika stor bedrägeri som George W. Bushs invasion av Irak. Det faktum att Clinton och andra höga amerikanska regeringstjänstemän fortsatt att förhärliga Hashim Thaçi, trots anklagelser om massmord, tortyr och begravningshandeln är ännu en påminnelse om korruptionen av en stor del av USA:s politiska elit. Kommer amerikanerna att vara lika godtrogna nästa gång Washingtonpolitiker och deras medier går samman för att under någon idiotisk ursäkt spränga ett olyckligt främmande land i luften?
Jim Bovard är författare till böckerna Public Policy Hooligan (2012), Attention Deficit Democracy (2006), Lost Rights: The Destruction of American Liberty (1994) och sju andra böcker.
https://libertarianinstitute.org/articles/kosovo-indictment-proves-bill-clintons-serbian-war-atrocities/
Tack Stefan,
SvaraRaderautmärkt artikel!
/Ulf Karlström
Påminner oss om den satiriska filmen 'wagging the dog' från 1997.
SvaraRaderaMan kan inte undvika att associera till verklighetens inrikespolitiska bakgrund med de föregående försöken att få Clinton avsatt.
Innan Lewinsky-affären drogs fram hade regimen genom senator John Glenns projekt tillåtit folk att vittna offentligt om att de utsatts för hemliga experiment.
Efteråt kom det i artikeln beskrivna kriget.
Jan Nybondas 30 juni 2020 08:55
SvaraRaderaI lämplig anknytning till artikeln om Kosovo kommer den i St Petersburg verksamme Thomas Röper, känd för sin blogg anti-spiegel.ru med följande rapport som här sammanfattas.
Den 10 juni 1999 kapitulerade Jugoslavien under NATO:s illegala bombardemang och två dagar senare skulle militäralliansen inleda ockupationen av Kosovo. Ryssland hade fredsbevarande trupper i Bosnien och ville i Kosovo se till att serbernas områden skulle skyddas. Men NATO försökte hålla Ryssland borta från Kosovo och för att se till detta mål stängde de det regionala luftrummet för ryskt militärflyg. För att fullborda manövern sände de vice utrikesminister Strobe Talbott till Moskva för att bedriva skenförhandlingar med det ryska ledarskapet för att sålunda hindra en motreaktion före fullbordat faktum, dvs. landsättningen av NATO-trupp via flygplatsen i Pristina. Talbott skulle sitta i möte med ryskt befäl och sålunda hindra att de kunde ägna tid åt ordergivning i riktning Jugoslavien.
Men i stället för att lura Ryssland som planerat blev NATO själva grundlurade. När Strobe Talbott sent omsider lämnar förhandlingslokalen i Moskva i tron att saken var klar nås han av budet att ryssarna är i besittning av flygplatsen utanför Pristina. Bland värdarna i Moskva är några lika häpna som Talbott själv, medan det rycker i mungiporna hos några andra.
Det som hade hänt var att tvåhundra ryska fallskärmsjägare i bepansrade fordon hade stampat gasen i botten och med serbisk hjälp tagit kurs mot Pristina. Avsikten var att besätta flygplatsen först av alla, inte för att stanna kvar, men för att utverka en bättre förhandlingsposition. NATO hade möjligen observerat enheten formas men kunde inte föreställa sig med vilken fart den kunde förflytta sig, 80 km i timmen.
Den NATO-enhet som beordrats att ta flygplatsen i besittning leddes av en ung brittisk officer numera känd som den framgångsrike musikern James Blunt. När Blunt och hans mannar kommer fram finner de att flygplatsen redan är under militär kontroll, men inte deras egen. Blunt kontaktar befälhavande generalen Wesley Clark (just han, han med de sju länderna i Mellanöstern som skulle angripas). Clark blir rasande och beordrar Blunt att inleda ett angrepp. Men denne vägrar lyda order, som han senare sagt väl medveten om att det kunde betyda krigsrätt. Blunt har emellertid tur, han backas upp av sin egen general Mike Jackson som kontaktar Clark och säger att han inte är beredd att påbörja Tredje världskriget. Clark lugnar ner sig.
Västpressen beskrev händelsen som en protestnyck från Jeltsins sida utan vetskap om att en NATO-general beordrat eldgivning mot ryska trupper. I själva verket visste Jeltsin inget om detta men gav draget sitt godkännande när det blivit känt. De ryska generalerna hade tagit eget initiativ och visste att planerna skulle ha gått i stöpet om kretsen kring Jeltsin varit informerad pga. ständiga läckor. Endast chefen för det nationella säkerhetsrådet var informerad. Han hette Vladimir Putin.
Jan Nybondas