80 år sedan Frankrikes fall

En junidag för åttio år sedan reser en man med några vänner i en skraltig Citroën från Paris söderut för att undkomma Tredje rikets soldater som har invaderat Frankrike i maj 1940. 

I bilen sitter författaren och journalisten Otto Katz, som några månader senare ger ut sin bok, Männen som förrådde Frankrike, under pseudonymen André Simone. Kaj Odelstål har läst boken.

Otto Katz föddes i Prag i slutet av 1800-talet och växte upp i en borgerlig, judisk familj. Han hade vänstersympatier och anslöt sig till kommunistpartiet. När Hitler utnämndes till rikskansler i januari 1933 lämnade Katz Berlin där han då arbetade och begav sig till Paris, där han förtjänade sitt levebröd som tidningsreporter.

Läsaren får i boken följa den politiska utvecklingen i Frankrike och Europa från 1933 fram till den franska kapitulationen sommaren 1940. Otto Katz verkar vara centralt placerad. Han träffar personer som befinner sig nära den franska regeringen och andra maktcentra. Han levandegör de turbulenta sju åren i den franska huvudstaden genom att citera makthavare och andra personer med inflytande över fransk politik. Utrymme lämnas naturligtvis även åt dem som är i opposition mot den förda politiken. På ett elegant och naket sätt avslöjas politikernas ränksmiderier. Katz tecknar säkra och träffande porträtt av de ledande politikernas leverne och framför allt om hur de döljer och manipulerar uppgifter om det världspolitiska läget för de breda folklagren. Detta gör boken till spännande läsning.

År 1936 vinns valet till den franska Nationalförsamlingen av Folkfronten, en vänsterrörelse som dominerades av socialister och kommunister. Efter valsegern börjar Folkfrontsregeringen under socialisten Leon Blums ledning en reformverksamhet som gynnar folkflertalet. Högerkrafterna kan inte tolerera reformerna utan gör allt vad de förmår för att motarbeta folkfrontsregeringen, och efter att ha innehaft regeringsmakten i ett år tvingas ministären Blum att avgå. Beskrivningen av den franska inrikespolitiken är en av många höjdpunkter i boken och för läsaren fogas spridda delar ihop till en sammanhållen och logisk förklaring till vad som hände under mellankrigstidens ofta förekommande regeringskriser. De borgerliga politiker som varit med i flera av dessa regeringar återkommer om än på andra regeringstaburetter.

Den franska utrikespolitiska kursen kännetecknas under dessa år av eftergiftspolitik, i synnerhet gentemot Nazityskland. Regeringarna blundar för de tyska brotten mot paragraferna i Versaillestraktaten från 1919. Exempelvis besätter tyska trupper det demilitariserade Rhenlandet. Inte bara franska politiker utan även brittiska bemöter avtalsbrotten med lama och icke förpliktigande protester.

Ett av sveken mot de demokratiska värdena sker när Storbritannien och Frankrike beslutar sig för non-interventionspolitiken under det Spanska inbördeskriget (1936 - 1939). Inga vapen fick säljas till den militärt svaga men lagligt valda spanska regeringen. Här prisgavs alltså den spanska republiken till Franco-fascisterna. Otto Katz låter oss ta del av den livliga pressdebatt som följde.

I mars 1938 tågar tyska trupper in i Österrike som blir en del av Tredje riket. Anschluss var fullbordat. Den tyska aggressionen bemöts av Frankrike och Storbritannien näst intill med axelryckningar. Nästa steg mot det kommande kriget, vägen mot München på senhösten 1938, skildras på ett spännande vis. Dramat inleds i september med att Nazityskland ställer krav på att få införliva Sudettyskland (Tjeckoslovakiens västra delar) i Tredje riket. I München beseglas Tjeckoslovakiens öde. De fyra europeiska stormakterna överlämnar området till Tredje riket och överger därmed en demokratisk allierad. Man kan inte undgå författarens förtvivlan och bitterhet över Frankrikes och Storbritanniens svek vid förhandlingsbordet.

Otto Katz tar även upp hur kraftlöst Nationernas Förbund (NF) agerade vid exempelvis Italiens militära överfall 1935 på Etiopien (Abessinien). Förbundet saknade egentlig makt, eftersom det var helt beroende av hur stormakterna ville att maktbalansen mellan medlemsstaterna skulle se ut. En av NFs hörnpelare var arbetet för att upprätthålla freden. Här skulle alla stater dra nytta av medlemskapets kollektiva säkerhet. Men när de stora länderna ensidigt hävdade sina egna intressen, rämnade pelaren och de små staterna övergavs.

Polen kom att spela en viktig roll under senare delen av 1930-talet. Betydelsen av landets geopolitiska läge, liksom Sovjetunionens, behandlas på ett mycket intressant sätt av Otto Katz. I den sovjetiska statsledningen var man väl medveten om att de tyska expansionsplanerna riktade sig mot öster, framför allt lägga beslag på de ukrainska kornbodarna. Sovjetunionen hade därför gjort flera
 försök att få till stånd uppgörelser med England och Frankrike att militärt  ringa in Nazityskland men inte rönt någon framgång. Dessa länder hade i stället  gett efter för Tysklands krav i München 1938. När Nazityskland ockuperat Prag  och resten av Tjeckoslovakien i maj 1939, aktualiserade Sovjetunionen återigen frågan om att sluta en militärallians mellan de tre länderna. Förslaget möttes med ljumt intresse av Frankrike och Storbritannien. Sovjetunionen ingick därför en nonaggressionspakt med Tyskland i augusti 1939. När Nazityskland i september 1939 anfaller Polen, förklarar Storbritannien och Frankrike angriparen krig men förmår inte försvara Polen, som delas mellan Nazityskland och Sovjetunionen. I västra Europa bävar folken. Vad skall nu komma? Våren 1940 får de svaret. Nazityskland angriper Danmark och Norge för att någon månad senare rikta sina anfallande soldater mot bland annat Frankrike.

Männen som förrådde Frankrike utgavs första gången sensommaren1940 och då på engelska. Boken saknar noter och käll- och litteraturförteckning och är således inget vetenskapligt verk. Snarare en ögonvittnesskildring. Författaren följde i ett politiskt kokande Paris pressdebatterna, lyssnade till tal och läste utskick från maktens korridorer. Han måste hela tiden ha gjort noggranna anteckningar om de olika skeendena. Det är, i mitt tycke, en enastående bok om utvecklingen i framför allt Frankrike och Paris under tiden från Machtübernahme fram till kapitulationen i maj 1940. Då etablerades Vichy-regimen under marskalk Pétain ledning. Författaren beskriver hur den franska politiska eliten med öppna ögon förde landet in i andra världskriget. Man levde i tron att Maginotlinjen skulle vara den bastion som denna gång skulle stoppa tyskarna vid gränsen.

Bokens sista kapitel är en analys av hur författaren uppfattar männen som förrådde Frankrike. Vilka krafter företrädde de personer - i både Frankrike och Storbritannien - som förde sina länder fram till krigsutbrottet? Läsaren får genom Katz vassa penna och skarpa iakttagelseförmåga vara med som en sorts observatör, när pusselbitarna läggs ihop till en helhet, hur det gick till då Europas stormakter av undfallenhet lämnade över freden till dem som vid internationella konflikter skramlade med vapnen. Det är med återhållen vrede över sakernas tillstånd som författaren skildrar vägen till krigsutbrottet. Det var överheten, både på den inrikes- och den utrikespolitiska arenan, som svek de humanistiska värdena och som återigen tvingade världens ungdom till generalernas slaktbänkar.

Otto Katz, alias André Simone, överlevde kriget och levde i landsflykt fram till 1946, då han återkom till hemlandet och återigen började arbeta som journalist. Han vidare öde är remarkabelt och finns att läsa i förordet.

Kaj Odelstål

Simone, André (Otto Katz) Männen som förrådde Frankrike. (2020) Gerundium förlag, Stockholm. s.289.

Boken kan beställas från förlaget för 199 kr inkl porto. www.gerundium.se.