USA som redan två gånger utsatt Syrien för bombangrepp under falska anklagelser och som ännu olagligt håller trupp i landet och dagligen stjäl stora mängder olja, har lagt fotografierna till grund för nya sanktioner som drabbar landets civilbefolkning hårt.
Nyhetsbanken presenterar en av de få kritiska granskningarna av Caesarfotona.
DN hade häromdagen en stort uppslagen artikel om ”Syrier letar efter anhöriga på 53 000 bilder av döda fångar”. Detta är inte första gången bilderna tas upp, de har ända sedan 2014 flera gånger ältats av praktiskt taget hela den svenska pressen.
”Dokumentationen” av tortyren har alldeles nyligen fått USA:s kongress att besluta om den hårdaste sanktionslagen hittills mot Syrien, Caesarlagen. DN:s journalist; Saeed Alnahhal med flera PR-artiklar för olika syriska ”rebeller”, läs terrorister i bagaget, lämnar inte minsta källkritiska synpunkt när han återger intervjuer med exilsyrier i Turkiet.
Hasan Mukhtar, ”en lokal journalist” står för ett antal av intervjuerna, men vi får inte veta något om denne. DN-artikeln åberopar okritiskt också det USA:s utrikesdepartement närstående Human Rights Watch och det oppositionella ”Syriska människorättsobservatoriet” i London.
Att den ansedda amerikanska vänstertidskriften Counterpunch redan 2016 visade på stora oklarheter i hur bilderna skall tolkas, deras tillkomst och hur de används i krigspropagandan intresserar inte våra Mainstream Media.
Här följer Counterpunchs artikel:
Caesarfotografierna som saboterade de syriska fredsförhandlingarna
En undersökningsrapport på 30 sidor om "Caesar Torture Photos" har släppts och är tillgänglig online här. Följande är en sammanfattande version av rapporten. Läsare som är särskilt intresserade rekommenderas att läsa den fullständiga rapporten som innehåller ytterligare detaljer, fotografier, källor och rekommendationer.Inledning
Det finns ett mönster där sensationella men osanna rapporter får allmänhetens att acceptera USA:s och västliga militära ingripanden i länder runt om i världen:
* I det första kriget vid Persiska viken rapporterades om irakiska trupper som stal kuvöser i Kuwait och lämnade barnen att dö på det kalla golvet. Genom att förlita sig på vittnesmålen från en Röda halvmåne-läkare "bekräftades" de falska påståendena.
* Tio år senare rapporterades om att ”yellow cake” - uran - förts till Irak för att utveckla massförstörelsevapen.
* Ett decennium senare rapporterades det om libyska soldater som drogats med viagra och våldtog kvinnor när de ryckte fram.
* 2012 kidnappades nyhetskanalen NBC:s Richard Engel av pro-Assad syriska milis men att han kunde befrias av syriska oppositionskämpar, den "Fria syriska armén".
Alla dessa rapporter visade sig senare vara fabrikationer och lögner. De hade alla som mål att manipulera den allmänna opinionen och de lyckades alla på ett eller annat sätt. Trots konsekvenserna, som ofta var katastrofala, straffades ingen eller fick ta något ansvar. Ett berömt talesätt är att ”De som inte lär sig av det förflutna är dömda att upprepa det.” Denna rapport är en kritisk analys av berättelsen "Caesar Torture Photos". Som kommer att visas finns det starka bevis för att anklagelserna är helt eller väsentligt falska.
Översikt över "Caesars tortyrfoton"
Den 20 januari 2014, två dagar innan förhandlingarna om den syriska konflikten skulle inledas i Schweiz, briserade en sensationell rapport på tv och på tidningarnas framsidor runt om i världen. Berättelsen var att en före detta syrisk arméfotograf hade 55 000 fotografier som dokumenterade tortyr och mord på 11 000 fångar begångna av den syriska säkerhetstjänsten.
Den syriska fotografen fick kodnamnet "Caesar". Historien blev känd som "Caesar Torture Photos". Ett team av advokater plus digitala och kriminaltekniska experter anställdes av advokatbyrån Carter-Ruck, på kontrakt från Qatar, för att åka till Mellanöstern och kontrollera sanningen om "Caesar" och hans berättelse. De drog slutsatsen att "Caesar" var trovärdig och att fotografierna visade på "mord i industriell skala". CNN, brittiska Guardian och LeMonde publicerade historien som sedan spreds i nyhetsrapporter över hela världen. Caesars fotografiska anklagelser offentliggjordes just när förhandlingarna inleddes i Schweiz. Eftersom oppositionen krävde att den syriska regeringen skulle avgå, bröt förhandlingarna snabbt samman.
Under de senaste två åren har berättelsen levt vidare med tillfälliga publicitetsutbrott med förment bekräftande rapporter. Senast i december 2015 släppte Human Rights Watch (HRW) en rapport med titeln "Om de döda kunde tala" med betydande fokus på Caesar-anklagelserna.
Det finns dock 12 betydande problem med berättelsen om "Caesar tortyrfoton".
1. Nästan hälften av fotona visar det motsatta till anklagelserna.
Carter Ruck Enquiry Team hävdade att det fanns cirka 55 000 foton totalt med ungefär hälften av dem tagna av ”Caesar”, den andra hälften av andra fotografer. Carter Ruck-teamet hävdade att bilderna var "likadana". Tillsammans är de alla kända som 'Caesar's Torture Photos'.
Fotografierna förvaras av en oppositionsorganisation med namnet Syrian Association for Missing and Conscience Detainees (SAFMCD). 2015 tillät organisationen Human Rights Watch (HRW) att studera alla fotografierna som annars har hållits hemliga. I december 2015 släppte HRW sin rapport med titeln "Om de döda kunde tala". Det största avslöjandet är att över 46 % av fotografierna (24 568) inte alls visar människor som "torterats ihjäl" av den syriska regeringen. Tvärtom visar fotona döda syriska regeringssoldater, offer för bilbomber och annat våld (HRW sidorna 2-3). Således visar nästan hälften av fotona det motsatta mot vad som påståtts. Dessa bilder, som aldrig visats för allmänheten, bekräftar att oppositionen är våldsam och har dödat ett stort antal syrisk säkerhetspersonal och civila.
2. Påståendet att andra bilder bara visar "torterade fångar" är överdrivet eller falskt.
Carter Ruck-rapporten säger att "Caesar" endast fotograferade kroppar som förts från syriska regeringsfängelser. I sin rapport från december 2015 sade HRW: "Den största delen av fotografierna, 28 707 bilder, är fotografier av personer som Human Rights Watch tror har dött i regeringens förvar, antingen i ett av flera fängelser eller efter att ha flyttats till ett militära sjukhus." De uppskattar att bilderna visar 6 786 döda individer.
Fotona av de avlidna är verkliga, men hur de dött och under vilka omständigheter är oklart. Det finns starka tecken på att vissa dog i strider. Andra dog på sjukhus. Andra dog och deras kroppar w Foton och avlidna är verkliga, men hur de dog och omständigheterna är oklara. Det finns starka bevis för att vissa dog i konflikt. Andra dog på sjukhuset. Andra dog men deras kroppar var i upplösning innan de hämtades. Dessa fotografier verkar dokumentera en krigssituation där många stridande och civila dödas. Det verkar som om militärsjukhuset gjorde vad det alltid hade gjort: att föra en fotografisk och dokumentär journal över de avlidna. Liken har hämtats in av olika militära eller underrättelsegrenar. En del kan ha dött i fångenskap, men den stora majoriteten har troligen dött i konfliktzonerna. Anklagelserna från ”Caesar”, Carter Ruck-rapporten och HRW om att de alla är offer för "död i fångenskap" eller "död genom tortyr" eller har dött under ”fångenskap hos regeringen” är nästan säkert falska.
3. "Caesars" verkliga identitet är förmodligen inte den som påstås.
Carter Ruck-rapporten säger att "vittnet, som deserterat från Syrien och som arbetat för den syriska regeringen fick kodnamnet ´Caesar´ av utredningsteamet för att skydda vittnet och hans familjemedlemmar." (CRR sidan 12) Men om hans berättelse är sann, skulle det vara lätt sak för den syriska regeringen att avgöra vem han verkligen är. För när allt kommer till kritan, hur många militära fotografer var det som tog foton på Tishreens sjukhus och 601:a militärsjukhuset under dessa år för att sedan försvinna? Enligt Carter Ruck-rapporten lämnade Caesars familj Syrien ungefär vid samma tid. Med tanke på detta, varför håller "Caesar" sin identitet hemlig inför den västerländska allmänheten? Varför vägrar "Caesar" att träffa ens mycket sympatiskt inställda journalister eller forskare?
Det faktum att 46 % av det totala fotografiska materialet i allt väsentligt motsäger vad som hävdades visar i två möjliga riktningar:
* Caesar och hans uppbackare kände till detta faktum men ljög om det eftersom de räknade med att ingen skulle kolla.
* Caesar och hans uppbackare kände inte till dessa bilder men antog felaktigt att de var som de andra 54 procenten.
Det senare verkar mer troligt vilket stöder teorin om att Caesar inte är den han påstår sig vara.
4. Carter Ruck-undersökningen var felaktig, framstressad och politiskt partisk.
Trovärdigheten för "Caesar" -historien har väsentligen baserats på Carter-Rucks undersökningsteam som "verifierade" den deserterande fotografen och hans foton. Följande fakta tyder på att teamet var partiskt och drevs av politiska motiv:
* utredningen finansierades av Qatars regering som är en viktig anhängare av den väpnade oppositionen.
* den kontrakterade advokatbyrån, Carter Ruck och Co, har tidigare representerat Turkiets president Erdogan, också känd för sitt ivriga stöd till den väpnade oppositionen.
* Amerikanen i det juridiska undersökningsteamet, professor David M. Crane, har en lång historia i tjänst åt USA försvarsdepartement och den amerikanska militära underrättelsetjänsten. Den amerikanska regeringen har varit djupt engagerad i försök att "byta regim" i Syrien med krav på att "Assad måste gå" från och med sommaren 2011 och framåt i tiden.
* Professor Crane är personligen part i konflikten. Han har kampanjat för en syrisk krigsförbrytartribunal och har vittnat mot Syrien inför kongressen i oktober 2013, tre månader före Caesar-avslöjandena.
* Efter eget erkännande har utredningsteamet arbetat under ”tidspress” (CRR, s. 11).
* Undersökningsteamet har själva erkänt att de inte undersökt de flesta av fotografierna.
* Utredningsteamet var antingen okunnigt om innehållet eller ljög avsiktligt om de 46 % av bilderna som visade döda syriska soldater och offer för strider.
* Utredningsteamet gjorde sin sista intervju med "Caesar" den 18 januari, fick snabbt ihop sin rapport som de rusade in i media den 20 januari, två dagar innan de FN-stödda förhandlingarna inleddes.
Den självgoda ”noggrannheten” i Carter Ruck-utredningen saknar grund. Påståendena om en "vetenskaplig" utredning är lika substanslös och gränsar till det löjliga.
5. CIA är inblandat.
I en intervju på France24 beskriver professor David Crane från utredningsteamet hur "Caesar" fördes till möten av ”sin handledare, den officer som hade hand om hans ärende”. Uttrycket "ärendeofficer" (case officer) refererar vanligtvis till CIA. Detta bör vara ett vanligt uttryckssätt för professor Crane hämtat från hans tidigare arbete i Försvarets underrättelsebyrå (Defense Intelligence Agency). Antagandet om CIA:s inblandning ligger också nära till hands eftersom det 2013 fanns en CIA-budget på 1 miljard dollar öronmärkt för Syrien-operationer.
Professor Cranes ”Syria Accountability Project” är knutet till Syracuse University där CIA aktivt rekryterar (http://www.syracuse.com/news/index.ssf/2012/11/four_protesters_try_to_dissuad.html%0A)nya officerare trots studenternas motstånd.
Vad betyder det om CIA är kopplat till "Caesar"-historien? En hel del, eftersom CIA har en lång historia av desinformationskampanjer. Under 2011 spreds falska rapporter i Västmedia om att viagra användes för att få libyska soldater att bedriva våldtäkter. Detta spreds just som USA pressade på för att få grönt ljus för ett militärt ingripande. Tio årtionden tidigare blev världen chockad över att höra om kubanska trupper som slogs i Angola och våldtog angolanska kvinnor. CIA:s chef för Angola-avdelningen, John Stockwell, beskrev senare hur de hittat på falska rapporten och spridit den runt världen. CIA var mycket stolta över den desinformationsprestationen. Stockwells bok, "In Search of Enemies", är fortfarande relevant.
6. Åklagarna framställer enkla administrativa förfaranden som mystiska och ondskefulla.
Undersökningsteamet från Carter Ruck hävdade falskt att det fanns cirka 11 000 torterade och dödade fångar. De ställde sedan frågan: Varför skulle den syriska regeringen fotografera och dokumentera de människor som den just dödat? Carter Ruck-rapporten spekulerar i att militärsjukhuset fotograferade de döda för att visa att ”ordern att döda” hade följts. ”Order att döda” är ett rent antagande.
En mer logisk förklaring är att döda kroppar fotograferades som en del av normala rutiner för sjukhus/bårhus för att dokumentera de avlidna som mottogs eller behandlades på sjukhuset.
Samma gäller systemet för att märka/numrera liken. Carter Ruck-rapporten antyder att det finns något mystiskt och eventuellt ondskefullt i det kodade märkningssystemet. Men alla bårhus måste ha system för märkning och identifiering.
7. Bilderna har manipulerats.
Många av bilderna på SAFMCD:s webbplats har manipulerats. Informationskort och bildbandsidentiteter täcks över och dokumentavsnitt är övermålade. Det måste ha varit mycket tidskrävande att göra detta på tusentals foton. Förklaringen på att detta gjorts för att "skydda identiteter" är inte trovärdig eftersom offrens ansikten lämnas synliga. Vad försöker man gömma?
8. Fotokatalogen har dubbletter och andra fel.
Det finns många fel och konstigheter i den fotokatalog som presenteras på SAFMCD:s webbplats.
Exempelvis visas vissa avlidna personer två gånger med olika ärendenummer och datum.
Det finns andra fel där olika individer ges samma identitetsnummer.
Forskaren Adam Larson på webbplatsen ”A Closer Look at Syria” har gjort en detaljerad utredning som avslöjar ännu fler fel och egendomliga felmönster i SAFMCD-katalogen.
9. Med några få undantag accepterade och västerländska medier okritiskt berättelsen.
Carter Ruck-rapporten märktes "Confidential" men distribuerades till CNN, Guardian och LeMonde.
CNN:s Christiane Amanpour var överförtjust över berättelsen när hon intervjuade tre av utredningsteamet under rubriken "EXKLUSIVT: Grymma Syrien-bilder kan bevisa Assad-regimens tortyr". Kritisk journalistik ersattes av ledande frågor och instämmanden. David Crane sa "Detta är en rykande pistol". Desmond de Silva "jämförde bilderna med de på överlevande från förintelsen".
Guardians rapport gavs titeln "Syriskt regimdokument bevisar ”mord på fångar … i industriell skala”, med underrubriken "Höga åklagare för krigsförbrytelser säger att fotografier och dokument ger ´klara bevis´ på systematiska mord på 11 000 fångar".
En av de mycket få skeptiska rapporterna lämnades av Dan Murphy i Christian Science Monitor. Murphy upprepade standardanklagelserna mot Syrien men fortsatte med att klart och tydligt säga, ”själva rapporten är inte på långa vägar så trovärdig som den utger sig för och bör ses för vad den är: En välplanerad propagandaövning finansierad av Qatar, en regim som är Syriens motståndare och som har finansierat rebeller som bekämpar Assad, och som själva har begått krigsförbrytelser”.
Tyvärr var detta en av mycket få kritiska rapporter i Mainstream Media.
2012 skrev utrikesjournalisten Jonathan Steele en artikel som visade på en allmän snedvridning i media när det handlade om Syrien. Hans artikel hade rubriken "De flesta syrier stöder Assad men det får du aldrig veta i de västerländska medierna". Mediekampanjen och propagandan har fortsatt utan stopp. Det var i detta sammanhang som Carter Ruck-rapporten levererades och i vida kretsar accepterades utan invändningar.
10. Politiker har använt Caesar-historien för att driva fram mer USA- och Nato-aggression
Politiker som vill ha ett direkt USA-ingripande för ”regimförändring” i Syrien var snabba att acceptera och sprida "Caesar"-historien. De använde den för att demonisera Assad-regeringen och hävda att USA måste agera för att förhindra "en ny holocaust", "ett nytt Rwanda", "ytterligare ett Kambodja".
När Caesars foton ställdes ut hos kongressens utrikesutskott, sa ordföranden Ed Royce ”Det är hög tid att världen agerar ... Det är hög tid för USA att säga att det kommer att skapas en säker zon över detta område i norra Syrien”.
Den högst rankade demokraten i utrikesutskottet är Eliot Engel. I november 2015 sa han ”Vi minns fotografen, känd som Cæsar, som satt i detta rum för ett år sedan och visade oss i torr, grafisk detalj vad Assad har gjort mot sitt eget folk”. Engel fortsatte att kräva tillstånd för en militär insats.
Representanten Adam Kinzinger är en annan förespråkare för aggression mot Syrien. Vid ett evenemang på Holocaust Memorial Museum i juli 2015 sa han, "Om vi vill krossa ISIS måste vi förstöra ISIS´ skapare, Bashar al-Assad”.
Ironin och hyckleriet fördubblas av att Kinzinger har träffat och koordinerat med oppositionsledaren Okaidi som är en bekräftad allierad till ISIS. I motsats till Kinzingers falska påståenden är det allmänt känt att ISIS-ideologin och organisationens grundläggande finansiering kom från Saudiarabien och mycket av dess senaste rikedom från oljeförsäljning via Turkiet. Den syriska armén har utkämpat enorma strider mot ISIS, vunnit några men förlorat andra med fruktansvärda scener av masshalshuggningar.
11. Human Rights Watch´s bedömning är partisk.
HRW har varit mycket aktivt kring Syrien. Efter de kemiska attackerna i Damaskus-området den 21 augusti 2013 skyndade HRW sprida en rapport som drog slutsatsen att, baserat på en vektoranalys av inkommande projektiler, måste källan till de sarinraketer funnits på syriska regeringens territorium. Denna analys punkterades senare som en "skräphög av dåliga bevis" av den högt respekterade undersökande journalisten Robert Parry. HRW:s antagande om den raketens flygavstånd var felaktigt. Dessutom var det orealistiskt att tro att man kunde bestämma raketbanan med 1 % noggrannhet från en vapenkapsel som hittats på marken. Att tro att man kunde bestämma flygbanan från en kapsel på marken som före nedslaget dunsat mot en byggnadsvägg var löjeväckande.
Trots detta höll HRW fast vid sin analys som anklagade Assad-regeringen. HRW-direktören Ken Roth visade offentligt missnöje när ett avtal om att ta bort syriska kemiska vapen nåddes. Herr Roth ville ha mer än en "symbolisk" attack.
Mot bakgrund av det föregående skall vi se hur HRW:s rapport från december 2015 behandlar Caesars påståenden.
HRW verkar vara den enda icke-statliga organisationen som fått tillgång till hela uppsättningen av fotofiler. Till sin heder erkände HRW att nästan hälften av fotona inte visar vad som har hävdats i två år: de visar döda syriska soldater och milismän tillsammans med scener från brottsplatser, bilbombningar, etc. ...
Men HRW:s partiskhet visas tydligt i hur de hanterar denna enorma motsägelse. Otroligt nog föreslår de att de felaktigt identifierade fotografierna stöder det övergripande påståendet. De säger: ”Denna rapport fokuserar på dödsfall i fängelse. Men andra typer av fotografier är också viktiga. Ur ett bevismässigt perspektiv stärker de trovärdigheten i påståenden från Caesar om hans roll som kriminalteknisk fotograf i de syriska säkerhetsstyrkorna eller åtminstone hos någon som har tillgång till deras fotografier.” (HRW, sidan 31) Det är ungefär som att säga att om någon ljuger för dig halva tiden så bevisar det att vederbörande i övrigt talar sanning.
Filerna motbevisar själva påståendet att de alla visar torterade och dödade. Fotografierna visar ett brett spektrum av avlidna personer, från syriska soldater till syriska milismedlemmar till oppositionskämpar till civila som fångats i konfliktzoner till normala dödsfall på militärsjukhuset. Det kan mycket väl ingå några foton av fångar som dött i förvar efter att ha torterats eller som helt enkelt avrättats. Vi vet att detta hände i irakiska interneringscentra under amerikansk ockupation. Fula och brutala saker händer under krig. Men fakta tyder starkt på att "Caesar"-historien i grunden är osann eller en mycket grov överdrift.
Det är slående att HRW-rapporten inte berör krigsförhållandena och omständigheterna i Syrien. Den bortser helt från att regeringen och Syriska Arabarmén har attackerats av tiotusentals välbeväpnade angripare som öppet finansierats och stöttas av många av de rikaste länderna i världen.
Det finns inte minsta antydan om de enorma förluster i liv som den syriska armén och dess supportrar lidit under försvaret av sitt land. De nuvarande uppskattningarna (2016) indikerar att mellan åttio och hundratjugo tusen syriska soldater, milismän och allierade har dött i konflikten. Under de tre åren 2011 - 2013, inklusive den period som täcks av Caesars foton, beräknades det att över 52 000 syriska soldater och civil milis dött jämfört med 29 000 medlemmar i antiregeringsstyrkorna (se not).
HRW hade tillgång till hela uppsättningen fotografier inklusive bilderna på syriska soldater och civila milismedlemmar som dödats i konflikten. Varför uppger de inte antalet syriska regeringssoldater och säkerhetspersonal som de identifierade? Varför visade de inte en enda bild av dessa offer?
HRW nöjer sig inte med att stödja lögnerna i "Caesar"-historien; de påstår att bilderna bara är en partiell lista. På sidan 5 skriver rapporten: "Därför representerar antalet kroppar från interneringsanläggningar som visas på Caesar-fotografierna endast en del av dem som dog i fängelse i Damaskus”.
Tvärtom tycks Caesar-fotografierna mestadels visa offer som dött på olika sätt under den väpnade konflikten. HRW-påståendena förefaller partiska och felaktiga.
12. De rättsliga anklagelserna är partiska och ignorerar det högsta brottet - aggression.
Christian Science Monitor-journalisten Dan Murphy gav en välbehövlig varning i sin artikel om Carter Rucks ”Ceasar”-rapport. Medan många journalister utan minsta kritik följde åklagarnas påståenden sa han, ”Att man sysslar med åtal för krigsbrott är ingen garanti för trovärdighet - långt ifrån. Tänk bara på Luis Moreno Ocampos absurda påståenden om Viagra och massvåldtäkt i Muammar Gaddafis Libyen 2011. Krigsbrottsåklagare har, föga överraskande, en partiskhet så till vida att de vill stärka ärenden mot människor som de anser vara krigsförbrytare (som Assad eller Gaddafi) och de bör därför behandlas med försiktighet. De gillar också ofta, som klass, humanitära interventioner”.
Carter Ruck juridiska team visade hur ytterst befogade dessa varningar var. De var angelägna om att anklaga den syriska regeringen för ”brott mot mänskligheten” men bevisen för ”industriellt dödande”, ”massdöd”, ”tortyr för att döda” förblir tvivelaktiga och mycket av de hårda bevisen visar faktiskt något annat.
Däremot finns det tydliga och hårda bevis för att ”brott mot freden” begås mot Syrien. Det är allmänt känt att den ”väpnade oppositionen” i Syrien har finansierats, underhållits och stöttats på många sätt av olika externa regeringar. De flesta av dess krigare, både syriska och utländska, får sin lön från en eller annan utomstående makt. Deras proviant, vapen och nödvändig utrustning levereras till dem utifrån. Liksom "Contras" i Nicaragua på 1980-talet är användningen av sådana proxy-arméer brott mot folkrätten.
Det är också ett brott mot FN-stadgan som säger ”Alla medlemmar skola i sina internationella förbindelser avhålla sig från hot om eller bruk av våld, vare sig riktat mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende, eller på annat sätt oförenligt med Förenta Nationernas ändamål”.
Qatars regering har varit en viktig understödjare för de legosoldater och fanatiker som attackerar den suveräna staten Syrien. Med tanke på detta faktum, är det inte oerhört ironiskt att höra de officiella representanterna för Qatar anklaga den syriska regeringen för ”brott mot mänskligheten”?
Är det inte dags för FN att reformera sig så att de kan börja uppfylla sina syften? Det kommer att kräva strikt och fullständig efterlevnad av FN:s stadga och folkrätten.
Not: Counterpunch hänvisar till wikipediauppgifter från tiden, men som visats i Nyhetsbanken är Wikipedias uppgifter i sådana frågor numera osäkra: ()
Rick Sterling är en pensionerad flyg- och rymdingenjör som nu forskar/skriver om internationella frågor. Han kan kontaktas på rsterling1@gmail.com.
Artikeln publicerad på Counterpunch 4 mars 2016.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.