Var Sovjet med i andra världskriget?

En rysk krigsveteran.

Idag firar västmakterna segern i andra världskriget och i morgon, 9 maj, firar Ryssland och en rad länder i det forna Sovjetunionen .

Men vad och vem är det som firas? Vilka var det som segrade? På de 75 år som har gått har historieförfalskare i väst nästan helt lyckats radera ut sovjetfolkens avgörande insats.

I Frankrike har det regelbundet genomförts opinionsmätningar där ett slumpmässigt urval människor fått svara på frågan vem som gjorde det största bidraget till segern över Hitlerfascismen.

Trots att det ju var de västallierade som befriade Frankrike tillsammans med maquisen (motståndsrörelsen) så svarade i maj 1945 hela 57 procent att Sovjetunionen gjort den största insatsen. 20 procent svarade USA.

I juni 1994 var det ombytta roller. Endast 20 procent ansåg att Sovjet gjort den största insatsen och de flesta svarade istället USA.

De som var omedelbara vittnen till kriget insåg att Sovjets 27 miljoner döda soldater och civila var den största faktorn i Tysklands nederlag. Men deras barn och barnbarn 50 år senare hade fått en annan bild.

Här spelar många saker in:

Den envetna propagandan om att Stalin och Hitler var medbrottslingar - ett förbrytarpar där Stalin numera tillskrivs den större rollen.

Hollywoods popularisering av västliga insatser (The Longest Day, Schindlers List, Saving Private Ryan, Inglorious Bastards och en oändlig mängd andra Hollywood-produkter). TV-serien Holocaust från 1978 fick många att börja stava Förintelsen med stor bokstav och tro att den uteslutande gällt judar och inte de slaviska folken, romer och en rad andra ”mindervärdiga” folk.

Få sovjetiska filmverk om andra världskriget nådde väst och produktionen var mycket mindre. Ofta var det med påtaglig motvilja man i Sovjet talade om kriget - desto mer om freden (Läs Jevgenij Jevtusjenkos dikt https://www.8dagar.com/2017/02/vill-ryssarna-ha-krig.html#more)

En annan förklaring är naturligtvis det kalla kriget - 50 år ensidig propaganda mot ”ondskans imperium” (Reagan om Sovjetunionen). Bilden av Sovjetunionen förvandlades från en av socialistiskt uppbygge till ett jättrlikt GULAG.

Att kommunisterna, som regelbundet påminde väljare under efterkrigstiden om den röda arméns bidrag, har decimerats i hela Europa har självfallet också bidragit. Dessa människor som ofta gick i första ledet i Europas motståndsrörelser utmålas som kriminella i resolutioner från Europarådet och EU.

Det tycks alltså som att ju mera tiden går, desto mer krymper Sovjets insats i det historiska medvetandet.

"Churchill räddade Europa"

Till segerdagen 2013 skrev historikern Lennart Palm i Folket i Bild Kulturfront:

"Dagens gängse berättelse om Andra världskriget är att det var USA och Churchill som räddade Europa (och världen).

Vad vi räddades från, utöver Förintelsen, hamnar märkligt i skymundan. Och så blir det när Sovjet och Östeuropa bara tillåts passera i förbigående, och då propagandistiskt tillrättalagt. Man vet inte exakt hur många som dog i Andra världskriget.

Flera forskare räknar med närmare 70 miljoner människor i världen som helhet, varav 45-50 miljoner civila. Räknar vi bort Asien, faller drygt hälften på Europa.

En mycket stor del av dessa offer var medborgare i det dåvarande Sovjet. Krigets enorma mänskliga och materiella förödelse där behandlas mycket sparsamt i den dominerande berättelsen.

När man nämner följande siffror uppfattas de därför beklämmande nog som nyheter av många: 1941-1945 förlorade Sovjet 11 miljoner soldater i döda och 18 miljoner i sårade.

De civila offren var ännu fler: 15 miljoner döda.

Till Sovjets mänskliga förluster skall också läggas de materiella: Tyskarna och deras allierade förstörde helt eller delvis 15-20 storstäder, 2 000 mindre städer och 70 000 byar. Över sex miljoner byggnader,  32 000 fabriker, 60 000 km järnvägsräls, 90 000 km landsväg och 90 000 broar lades i spillror. 98 000 kollektivjordbruk plundrades på djur och spannmål.

Sovjets militära förlustsiffror bekräftar också vem som bar de största bördorna i kriget mot Nazityskland: britter och amerikaner förlorade vardera drygt 400 000 soldater under hela kriget. Röda armén beräknas ha tillfogat tyskarna 93 procent av deras förluster.

Vad handlade då kriget om? Åter blir ”den gängse berättelsen” dimmig: Hitler var ond. Tyskland hade behandlats för hårt efter Första världskriget. Den ekonomiska krisen fick många att kräva ”en stark man”. Med detta och rasidéerna fick Hitler med sig många tyskar. Men sen bränns det. Om mycket handlade om Första världskriget undrar man varför denna konflikt i sin tur ”bröt ut”.

Den frågan ställs sällan, än mindre besvaras den. Det närmaste man kommer är sliriga formuleringar om dålig diplomati och nervösa regeringar, och så den där serbens terrormord i Sarajevo. Att diskutera bakomliggande kapitalistiska strukturer, imperialism o.s.v. går ju inte an; sådant stämplas i regel som kommunistpropaganda. Folk kan ju börja analysera vår egen tid efter samma logik, vilket skulle väcka obehagliga frågor om västvärldens militära aktivitet på många håll i dagens värld. Risken är att någon kan få för sig att krigen i exempelvis Irak och Afghanistan kanske har andra motiv än kvinnans frigörelse och demokratispridning.        

Om Hitler hade segrat
Vad hade hänt om Hitler segrat? Nazitysklands geopolitiska program innebar bl.a.: Ett enat Västeuropa under tysk ledning; svaga och av Tyskland styrda eller beroende slaviska statsbildningar i Öst- och Sydösteuropa, leverantörer av råvaror och arbetskraft västerut; kontroll över oljan i bl.a. Kaukasusområdet; tyska kolonier i Afrika och på andra håll; en raspolitik som innebar eliminering av ”undermåliga raselement”, d.v.s. judar, romer och, inte att förglömma, 30 miljoner slaviska ”träskmänniskor” enligt den s.k. Generalplan Ost; ett samhällssystem utan några som helst demokratiska institutioner (ledarprincipen). Utrikespolitiken i första hand inriktad på att skaffa ”Lebensraum”, expansionsområden österut, där tyskar skulle kolonisera de samhällen som rensats på sina tidigare invånare. Folkrätten, med bl.a. förbud mot inblandning i andra länders inre angelägenheter, var en styggelse som skulle upphävas. Det ickeslaviska Europa —, Frankrike, Italien o.s.v. — skulle respekteras som egna statsbildningar, men, mer eller mindre, under Tysklands ”naturliga ledning”. Ekonomin skulle vila på kapitalistisk grund.

För de flesta av oss som begrundar naziprogrammet betydde segern över Nazityskland en stor seger för mänskligheten. Att Sovjet spelade en huvudroll för detta utfall är omöjligt att bortse ifrån. Kålsuparteorin om ”de totalitära systemen” klingar därför falskt, trots den gruvliga repression som onekligen förekom i den sovjetiska diktaturen.  

Man bör lägga märke till att stora delar av den europeiska borgerligheten länge hoppades på en Hitler-seger mot Sovjet; de ansåg uppenbarligen inte nazism och kommunism vara totalitära tvillingar. Faktum är att det inte bara var Tyskland som anföll Sovjet 22 juni 1941: Rumänien, Finland, Italien, Ungern, Slovakien och Kroatien var med, liksom stora frivilligkontingenter från andra ockuperade länder, som Danmark.

Sveriges kung Gustav V skickade ett entusiastiskt gratulationstelegram till Hitler 1941, då de tyska arméerna tycktes vara på väg att knäcka Röda armén. Men om detta må vi inte berätta, varken på Segerdagen eller vid andra tillfällen."

red