Jan Nybondas har läst Julian Jacksons de Gaulle-biografi, nyutgiven under titeln "A Certain Idea of France".
Det allmänna intrycket är av ett gediget arbete som tyvärr lider av att författaren inte kan låta bli sin bundenhet vid rådande politiska normer komma i vägen och stympa porträttet av en sällsynt ledargestalt.
Om det var Jean Jaurès som myntade uttrycket att vi från det förflutna skall hämta elden och inte askan, då är det kanske inte direkt askan Jackson hämtar men han låter inte heller elden flamma med den styrka som en fördomsfriare attityd skulle möjliggöra.
Två omständigheter ligger Jackson i fatet, den politiskt liberala modeattityden samt den brittiska bakgrunden. Och med den sistnämnda avser jag inte enbart nationell rivalitet utan avsaknaden av den bakgrund som skulle möjliggöra djupare inblick i det franska samhället. Givetvis kan man vända på detta argument och hävda att fransmännen är lika illa skickade att skriva om de Gaulle, eftersom de inte kan betrakta honom objektivt utan antingen idoliserar eller hatar honom.
En nutida läsare skulle även ha varit betjänt av en något utförligare beskrivning av skeendet i Frankrike under denna period utanför de Gaulles omedelbara verksamhet, fokus ligger nu mycket nära inpå huvudpersonen.
Flyr till London
Charles de Gaulle är 24 år gammal när Första världskriget bryter ut. Han deltar i kriget som utbildad officer, såras ett antal gånger i de vanvettigt absurda skyttegravsstriderna och slutar som krigsfånge i Tyskland, varifrån han hemförlovas först efter den tyska kapitulationen. Efter kriget fortsätter han sin militära bana där han målmedvetet strävar mot de högsta posterna.
När Frankrikes försvar kollapsar som ett korthus vid den tyska anstormningen 1940 flyr de Gaulle till London där han etablerar sig som det Fria Frankrikes talesman och ledare. Från London leder han denna insats ända fram till landstigningen i juni 1944 som han sedan följer till befrielsen av Paris.
Under den tyska ockupationen klyvs Frankrike geografiskt i två delar, en nordlig som ligger under direkt tysk kontroll och en sydlig som administreras av kollaboratörsregimen i Vichy, ledd av marskalk Pétain.
I hur många delar som Frankrike klövs mentalt är en fråga som denna biografi inte besvarar. de Gaulle ser sig som nationens sammanhållare och hävdar en tudelning i svekfulla kollaboratörer och principfasta patrioter. Verkligheten bör ha varit oändligt mer komplicerad både under och efter kriget. Vichyregimen stöddes av de mest varierande skäl, från bekväm defaitism till sympati för den tyska modellen som fick tragiska konsekvenser för de franska judarna.
Ledande för motståndsrörelsen blir de franska kommunisterna, vilkas insats berörs mycket sparsamt av Jackson. Klart är att de Gaulle stödde deras aktioner men att han samtidigt svartsjukt bevakade sin ledarroll som inte fick ifrågasättas. Förhållandet till kommunisterna var en av de blinda fläckarna genom de Gaulles hela karriär som nationsledare och dessa hade goda skäl att betrakta sig som åsidosatta.
Men vad hade hänt om de Gaulle hade misslyckats i att ställa in sig hos britter och amerikaner för att efter krigsslutet lyftas fram som statschef och jämbördig part i fredsuppgörelsen? Västmakterna var på väg att inleda det kalla kriget och hade säkerligen inte tillåtit att kommunisterna hade fått en ledarroll i Frankrike. Med brutal kraft krossades vänstern i Grekland och USA blandade sig med hård hand i den italienska politiken i samma syfte.
Ingen förening med kommunisterna
På 60-talet återkommer detta ytligt sett paradoxala samband mellan de Gaulle och kommunisterna. I utrikespolitiska frågor hade de mycket gemensamt men inrikespolitiken krävde att kommunisterna bekämpades och någon egentlig förening av kraft uppnås inte mellan dessa inom utrikespolitiken.
Jackson sammanfattar sin syn på de Gaulle genom att betrakta hans insats för att reformera statsskicket i Frankrike som den mest betydande gärningen, då den fjärde republiken följdes av den femte 1958, vars president de Gaulle sedan blev, efter att han varit borta från regeringsuppdrag mellan 1946 och 1958. Medan detta omdöme kan vara försvarbart om man enbart ser till etablerade strukturer, missar det dock målet komplett om man betraktar de Gaulles direkta inflytande internationellt under 60-talet och än mer om man ser till hans bedömningar gällande mellannationella relationer, där det visar sig att han var femtio år före sin tid.
de Gaulle hade säkerligen en något romantiserad syn på Frankrikes förflutna varifrån han hämtade sin bergfasta övertygelse om nationen som den väsentliga kraft som det gällde att värna och främja. Men de Gaulle är i sitt starka fokus på nationen samtidigt en pragmatiker som med skarp blick ser att förutsättningarna växlar och förändras och att politiken måste rätta sig efter nya realiteter. Under andra förhållanden hade han godtagit ett fortsatt kolonialstyre men när förutsättningarna inte längre fanns var han inte sen att rätta sig därefter, som i Algeriet -frågan, som ådrog honom bittra fiender vilka gick så långt att de utförde upprepade mordförsök varav några kom nära fullbordan.
de Gaulle inleder sin nya regeringsperiod genom att göra ett närmande till Tyskland. Till förbundskansler Adenauer säger han 1958 att ”vi måste frigöra Europa från beroendet till USA”. Adenauer är förhållandevis mottaglig för de Gaulles samarbetsinviter som börjar konkretiseras tills de rinner ut i sanden då Adenauer möter opposition från tre håll: sina egna, USA och Jean Monnet från Europeiska gemenskapen, EU:s föregångare. (Denna upplösning omtalas inte av Jackson utan av den tyske statsvetaren Hermann Ploppa: Der Griff nach Eurasien). Och efter Adenauer bär det utför hela vägen vad Tyskland beträffar. Tyskland var den svaga länken i strävandena att frigöra Europa och så har det förblivit.
Bra på cognac
Det tidiga ”EU” etablerat i Bryssel formades av fransmännen Robert Schuman och Jean Monnet, av vilka speciellt den senare hade goda kontakter till USA ända sedan krigstiden och arbetade för överstatliga lösningar under USA:s överinseende. de Gaulle både kände till och ogillade dessa herrars förehavanden ända sedan första början (”Monnet? Han är bra på att framställa cognac”, sade de Gaulle till Eisenhower) .
Ett EU sådant det blivit efter 1990 skulle ha förskräckt de Gaulle och bekräftat alla hans farhågor. Det handels-, industri- och jordbrukspolitiska samarbetet sådant det var på 60-talet kunde han leva med. Storbritannien hölls utanför och skälen kan ha varit mångbottnade. Rivaliteten mellan de båda länderna fanns bevarad i de Gaulles minne. Och i efterhand kan man fråga sig om det var lönt att låta britterna bli med överhuvudtaget.
Det var inte de Gaulles fel att hans idéer inte förverkligades på den världspolitiska arenan. Hans omdöme var ofta gott men Frankrike saknade kraft att lägga bakom. Politiken dominerades av USA och dess konfrontation med Sovjetunionen. Med den sistnämnda gjorde de Gaulle goda försök till förbättrade relationer men flera omständigheter bidrog till att resultaten stannade halvvägs. Transatlantister och det överstatliga Europas förespråkare gick segrande fram, men 2020 står Europa där med alla sina olösta problem och kan bara konstatera att de som vann helst hade kunnat förlora.
Eftersom nationen var den kraft som var den drivande, fäste de Gaulle ringa uppmärksamhet vid den för tillfället regerande makten. För Sovjetunionens vidkommande trodde han att det traditionella Ryssland i förlängningen skulle komma åter. Ideologier kommer och går, nationen består. Han besökte även ogenerat Spanien och dess redan senile diktator Franco. Ur de Gaulles synvinkel var det nationen det gällde, inte den för tillfället regerande. Politisk korrekthet var honom främmande.
Istället för goddag
Det fick Churchill under kriget känna av och till president Nixons rådgivare Kissinger sade han 1969 istället för ”goddag”, ”varför drar ni inte er ur Vietnam?”. Och när han som svar fick mummel om ”trovärdighet” kom nästa vassa kontring. Hans mormors mor kom från Irland och vid ett tillfälle avslutade han med att uttala en förhoppning om Irland som ett.
Israel hade han i begynnelsefasen haft sympatier för, men 1967 hade dessa övergivits: ”På de annekterade områdena kommer Israel att organisera en ockupation med förtryck, repressalier och fördrivningar och det växer nu fram ett motstånd som de kommer att beteckna som terrorism”. Till franska judar som började beskylla honom för antisemitism hade han bara förakt till övers. De visste att han aldrig omfattat sådan och det i ett land där den allmänt förekommit. ”Jag var chockerad av somliga franska judars deklarationer, speciellt Rotschildts”, sade de Gaulle apropå den dubbla lojalitet de hade visat, lojalitet till ett främmande land, Israel. Och om Jugoslavien förutspådde han att landet kommer att splittras, eftersom det endast hålls samman av dess ledare Tito, medan underliggande gemenskapsband saknas.
de Gaulle var en dominerande personlighet men en bättre lyssnare än de flesta. Han kunde se disträ ut men hade lagt varje ord på minnet som samtalspartnern hade yttrat. När det fanns ett skrivet tal kunde han tala utan papper och ordagrant hålla sig till manuset om han ansåg det väl skrivet.
För att vara skolad till yrkesmilitär var hans beläsenhet häpnadsväckande. Han läste fler böcker i veckan än amerikanska presidenter läser på ett år. Förutom den snobbigaste modernismen väjde han inte för något och skrev ofta brev till författarna som inte var rena artighetsfraser. Han skrev sina egna memoarer även om han fann skrivandet arbetsamt. Hans brevväxling var omfattande.
Om vi inte hör mycket talas om de Gaulle är det på goda grunder: han får inte bara våra politiker att framstå som dvärgar, han förespråkade lösningar som gick i motsatt riktning än de som Europa slagit in på sedan 1990 och som försatt oss i den återvändsgränd där vi befinner oss.
Jan Nybondas
Julian Jackson: A Certain Idea of France, 2018, (Samma bok har även utgivits med titeln: De Gaulle)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.