27 miljoner skäl att minnas Segerdagen

En bild från segerparaden i Minsk 2015. "Vi segrade", "Tack morfar för segern" står det
på ungdomarnas t-shirts.

Det sovjetiska dödstalet under andra världskriget är förbluffande, men de enorma offren som människorna i Sovjetunionen för 75 år sedan håller ändå på att skamligt raderas från historien av många med dagens geopolitisk agenda, skrev den brittiske journalisten Neil Clark inför årets firande.

Så sent som på 70-talet gjorde även brittiska media full rättvisa åt de sovjetiska insatserna, men nu tystas dessa systematiskt ned.


I Storbritannien har vi VE-dagen (Victory in Europe), i Ryssland har man Segerdagen. Andra världskrigets allierade minns de historiska händelserna för 75 år sedan, då de nazistiska styrkorna besegrades i Europa. På fredagen hade Boris Johnson och president Putin ett telefonsamtal. Men det borde verkligen vara en betydligt bättre koppling mellan de brittiska och de ryska jubileerna.

Sanningen är i själva verket att det sovjetiska bidraget till Hitlers nederlag under de senaste åren tonats ner i väst eller, än värre, helt ignorerats. Alla - eller nästan alla - vet antalet döda i nazisternas Förintelse (sex miljoner). Men hur många vet hur många sovjetiska medborgare - civila och soldater - som dödades under "Det stora fosterländska kriget"? Jag skulle våga gissa att mindre än fem procent i Storbritannien skulle säga "27 miljoner."

Det stämmer, 27 MILJONER.

Kvinna som gråter över ruinerna av sin hemby som brändes av nazisterna under Andra världskriget. © Sputnik / Oleg Knorring

För att sätta denna siffra i perspektiv var Storbritanniens förluster (civila och soldater) cirka 450 000, USA:s 420 000; det är ungefär hälften av det beräknade antalet döda bara vid belägringen av Leningrad. Ungefär en fjärdedel av Sovjetunionens befolkning dödades eller skadades i kriget. Man kan säga att ingen familj lämnades opåverkad.

Dessa siffror är viktiga - mycket viktiga - eftersom de hjälper till att förklara den sovjetiska utrikespolitiken efter kriget. Att Sovjet önskade installera vänliga regeringar i "buffertstater" vid landets västra gränser kan lätt beskrivas som "sovjetisk aggression" - om du samtidigt glömmer de 27 miljonerna döda och att Kreml också minns de utländska interventioner väst företog för att försöka störta bolsjevikerna under åren 1918 till 1922.

Detta är inte ett försök att "försvara" Stalin, utan bara ett påpekande av det historiska sammanhanget. Men detta sammanhang ignoreras till stor del idag av alla dagens historierevisionister.

Sovjetunionen, landet som gjorde de absolut största uppoffringarna för att besegra nazisterna, beskrivs av russofoba nykonservativa idag som lika ansvariga som nazisterna för att starta Andra världskriget. Man riktar in sig på Molotov-Ribbentrop-pakten men bortser då från Sovjetunionens alla ansträngningar dessförinnan att få till stånd en anti-nazistisk försvarsallians med Storbritannien och Frankrike, ansträngningar som avvisades.

Det var västmakternas misslyckande att samarbeta med Sovjetunionen under 1930-talet för att hålla tillbaka Adolf Hitler som gjorde Andra världskriget oundvikligt.

Det är intressant att notera att Sovjetunionens kolossala bidrag till att besegra Wehrmacht erkändes mer ärligt under det gamla kalla kriget än idag.

Den klassiska ITV-dokumentärserien The World at War, som gjordes 1973 och som fortfarande visas på nostalgikanaler (dock inte på SVT som en gång visade den med Hans Villius, ö.a.), gjorde full rättvisa åt den roll som Sovjetunionen spelade och dess folks otroliga stoicism. I slutet av serien avfärdar historikern Noble Frankland påståendet (så vanligt idag) att folken i Östeuropa efter kriget bara bytte ett tyranni mot ett annat lika dåligt.

Javisst, de kommunistiska regeringar som installerades i Östeuropa var hårdhänta, men det som glöms är att de blev mjukare med tiden. Den tidens historiker – även sådana som var höger – behandlade den sovjetiska krigsinsatsen mycket rättvist. Men idag är det annorlunda.

Att erkänna de 27 miljoner döda passar inte dagens dagordning eftersom den handlar om att demonisera Ryssland och dess president. "Rysk aggression" är det rutinmässiga stridsropet från dem som inte vill att folk ska förstå Rysslands rädsla att bli hotade av Natos truppsammandragningar vid dess västra gränser; den beror inte på paranoia, rädslan är alltför verklig.

Se bara vad som hänt sedan slutet av det gamla Kalla kriget. Warszawapakten upplöstes men Nato inledde ett Drang nach Osten. Föreställ dig om situationen hade varit den motsatta. Föreställ dig att Nato upplösts och Ryssland då försökt locka Mexiko och Kanada att ansluta sig till en kraftigt utvidgad Warszawapakt. Skulle vi inte kalla det för "aggression"?

En serie av neocon-framdrivna regimförändringskrig har sett den ena efter den andra Moskvavänliga regeringen störtad, från Balkan till Bagdad. Föreställ dig åter att Ryssland hade gjort detsamma mot väst.

Aggressionen har hela tiden kommit från ett håll, men det är Ryssland som ses som syndaren och angrips med sanktioner.

Idag, när vi markerar Victory Day, finns det 27 miljoner orsaker till varför vi bör avvisa den idag härjande och skadliga historierevisionismen och istället hylla alla de som förlorade sina liv - och som vissa, skamligt, vill att vi ska glömma. Låt oss minnas - och begrunda - USA:s president Franklin Delano Roosevelts ord från juli 1943:

”Världen har aldrig sett en större hängivenhet, beslutsamhet och självuppoffring än vad det ryska folket och deras arméer har visat ... vårt land ska alltid med glädje i framtidens värld vara god granne och uppriktig vän med en nation, som, samtidigt som den räddar sig själv, också hjälper rädda hela världen från det nazistiska hotet.”

Tidigare publicerad på: https://www.rt.com/op-ed/488205-victory-day-ww2-soviet-history/

Neil Clarke är journalist, författare, radioproducent och bloggare. Hans prisbelönta blogg finns på www.neilclark66.blogspot.com. Han tweetar om politik och världsfrågor på @ NeilClark66.

PS. Segerdagen firas i Ryssland den 9 maj och i väst den 8 maj av det enkla skälet att när marskalk Keitel, ÖB för Wehrmacht, skrev på kapitulationen var klockan i Karlsholst nära Berlin 23:01 och i Moskva var den redan 01:01 den 9 maj.

Segerdagen var allmän helgdag åren 1945-49. Men sedan blev den en vanlig arbetsdag och förblev så ända till 1965. Enligt en version befarade man i mellanperioden att segerdagen skulle riva upp såren hos dem som led av posttraumatisk stress.

(Källa: Russian Mind maj 2020)