Att han blev vald till Labourledare var en olycka, menar Galloway, och än värre blir det nu när han efterträtts av krigshetsaren Keir Starmer.
Det stora avslöjandet: Jag har känt den nyss avgångne Jeremy Corbyn, Labour-ledaren vars femårsperiod slutade i helgen, i 40 år, och under nästan 30 av dessa år som hans nära kollega i parlamentet.
I nästan alla mina anföranden i parlamentet som finns på YouTube sitter Corbyn vid min sida.
Och jag var, förutom en nära konkurrent, hans mest trogne allierade i de nationella medierna. Mitt försvar av honom fick miljoner tittare men drog på min tidigare arbetsgivare TalkRadio stora böter från statens granskningsnämnd Ofcom för "bristen på balans" för mina livliga attacker på hans kritiker. Men det var då och detta är nu.
Under de decennier som han var vid min sida värderade jag aldrig Corbyn särskilt högt, som en tänkare - jag såg honom bokstavligen aldrig läsa en bok, eller som författare - jag känner inte till någonting han någonsin har skrivit, eller som talare eller ens som kompis - det var för mycket av student/husockupant över honom för min smak. För mig var det otänkbart att han någonsin skulle kunna bli en ledare.
Att han ändå blev det var en historisk olycka. Han drog det korta strået och blev den lämplige vänsterkandidaten att bära den vagt trotskistiska kampanjgruppens (Socialist Campaign Group) fana, det vill säga, det var hans tur att ta stryket. När han frågade mig – det var när han fortfarande var långt ifrån säker på att kvalificera mig som partiledarkandidat - i brittiska LOs (TUCs) hus på Great Russell Street sommaren 2015 "Gör jag rätt" svarade jag: "Om du kommer med på valsedeln kommer du att vinna”. Han skrattade, och det gjorde alla andra som hörde vår konversation.
Keir Starmer, Labours nye ledare, är bara Tony Blair minus karisma och att han valts är en signal att New Labours krigshetsarpolitik är tillbaks.
Ironiskt nog var de faktiska orsakerna till att han hamnade på valsedeln var samma orsaker som i slutändan gjorde hans avgång så futtig, ett så förkrossande nederlag.
Han lyckades få människor att nominera honom just för att han inte sågs som något hot mot den etablerade ordningen. Hans personliga karaktär – "tjänare, tjänare kompis" – gjorde att han hade få personliga, i motsats till politiska, fiender bland våra parlamentskolleger. Hans högra hand och så småningom hans skuggregerings finansminister, trotskisten John McDonnell, skulle däremot aldrig kunnat komma på en valsedel i ett partiledarval, han var genuint hatad. Ingen hatade Corbyn vid den tiden.
Så varför var jag då så säker på att han skulle vinna att jag offentligt förutspådde detta i de nationella medierna?
För som Shakespeare sa, ”Det ges en ebb och flod i mänskors öden; Tillvaratagen leder floden fram till lyckan”. Åtstramningens och centrismens tidvatten var på väg ut inom arbetarrörelsen. Om Corbyn kunde gå framåt för full hals, som outsidern Bernie Sanders, skulle han kunna rida på den vågen, det var jag säker på.
Blairiterna var hatade, inte bara över kriget, eller ens för deras ansvar för kraschen och deras stöd till att låta folket betala för bankers brott. De var hatade för att Labour under deras ledning hade upphört att vara Labour överhuvudtaget, utan snarare förvandlats till en speciell sammansmältning av Clintonism och Blairism, en uttorkad beräkningsmaskin snarare än en rörelse. Utan själ, hjärtlös och strandad på historiens klippor.
Corbyns kampanj 2015 för att ta över ledarskapet för Labour var ett mirakel att få se. Han surfade på en våg som han själv genererade, en våg som i sin tur byggde sig allt högre. Och han sopade bort sina centristiska motståndare i en jordskredsseger.
Här borde han ha tagit råd från en av sina värsta fiender, Blairs f.d. politiske sekreterare John McTernan, som i veckan gav råd till Corbyns efterträdare Sir Keir Starmer – en före detta allmän åklagare och ledande motståndare mot Brexit. McTernans "regler för hur man styr" inkluderar de tre första reglerna: 1. Handla genast, 2. Handla hänsynslöst, och 3. Straffa förlorarna.
Corbyn, tvärt emot liknande råd som han fick av mig och andra, gjorde precis motsatsen. Han dröjde med agera, var inte det minsta hänsynslös och istället för att straffa förlorarna skyddade han dem, han till och med befordrade dem. Än närmade han sig dem, an sprang han bort från dem, till slut kapitulerade han för dem. Sedan slukade de både honom och hela hans projekt.
Corbyn undvek sina vänner och upphöjde sina fiender även när de lyfte kniven – som ett helt gäng av Brutusar, mot hans rygg. Starmer är ett exempel, även om det finns många andra. Sir Keir avgick offentligt från Corbyns team av skuggministrar tillsammans med dussintals andra och stödde en kupp mot ledaren 2016 i en manöver med syfte att döda. När kuppmakarna inte lyckades döda kungen - Corbyn omvaldes med en än större majoritet av partiets då 500 000 medlemmar (det största partiet i Europa) – valde Corbyn att, istället för att förlja McTernan-reglerna, att BEFORDRA Starmer till vad som skulle bli den mest kritiska posten, skuggminister för Brexit. Han befordrade också många av de andra som huggit honom i ryggen.
Med sitt förnyade och förbättrade mandat kunde Corbyn ha gjort vad han ville med Labour partiet. Istället guppade han kring som en kork på havet, helt vilsen. Och nu sjunker han och hans projekt, snart finns inte ett spår kvar.
Detta är desto mer oförklarligt eftersom Corbyn under sin tid uppnådde Labors största väljarstöd i modern historia, i juni 2017. I ett val, onödigt beordrat av Theresa May där hon trodde sig kunna krossa honom utan barmhärtighet, gjorde Corbyn sitt livs stora show, en spännande vänsterpopulistisk kampanj med en kraft som kom bara cirka 2 000 röster (i rätt valkretsar) från att för allra första gången sätta en vänstersocialist i 10 Downing Street.
Även i denna hans finaste hederstimma, misslyckades han med att använda sitt mandat, den här gången väljarkåren för att krossa det växande upproret bakom hans rygg (och från alla sidor). I stället för att mobilisera sitt stöd bland partimedlemmarna mot de parlamentsledamöter som hatade honom, fortsatte Corbyn att i stället agera mot medlemmarna för parlamentsgruppens räkning. Det sista halmstrået var när han inte lyfte ett finger för att hjälpa sin närmaste allierade, den dåvarande parlamentsledamoten Chris Williamson, som på falska grunder anklagades för ”antisemitism.” Nu syntes skriften på väggen.
Alla sammanfattningar av Jeremy Corbyns korta och i slutet ärelösa ledarskap kan reduceras hans misslyckande till tre huvudfrågor: antisemitism, eftergiftspolitik och inställningen till Brexit.
Att beskriva Corbyn som antisemit är en monstruös lögn. Det jämställer falskeligen opposition mot Israel med ett hat mot judar. Ärligt talat, om du hittade på en falsk religion och bjöd in Jeremy Corbyn att stödja den, skulle han mer än gärna dyka upp i dess kläder och mumla dess mumbo-jumbo i uppriktig respekt. Det finns INGEN minoritet som Corbyn inte stött, dit hör ett livslångt försvar av judar, deras seder, deras kultplatser och deras rättigheter. Corbyn har försvarat judisk radio, judiska kyrkogårdar, judiska slakterier, de ortodoxa chassidernas rättigheter i hans egen valkrets. Hans mor slogs mot de brittiska fascisterna på Cable Street 1936.
Men han lyckades inte ta ställning från början i denna falska konflikt, som utnyttjades med en cynism och ett verkligt hat som kommer att hålla igång doktorer och böcker i decennier framöver. Och det måste sägas, han misslyckades också med att agera beslutsamt mot det lilla antalet faktiska antisemiter som upptäcktes i partiets led. Det är obegripligt (med tanke på hur hänsynslöst han övergav sådana som Williamson och sin livstidvän, Londons före detta borgmästare Ken Livingstone) att han inte lika hänsynslöst omedelbart slängde ut dessa ur partiet.
Antisemitism FINNS, och då inte av den gamla typen som impregnerade den politiska högern under 1900-talet (och fortfarande gör det). Det finns en ny typ av antisemitism som ser Rothschilds under varje trädgårdshäck, som tror att bankirerna är roten till alla våra problem. Och att bankirerna är judar. På något sätt förstod Corbyn aldrig riktigt detta, och tillsammans med hans stöd för det palestinska folket under hela sitt liv, blev han ett enkelt mål för en internationell kampanj för att krossa honom.
Hans eftergifter till Blairiterna, den inre fienden, har jag behandlat ovan.
Corbyn kan i slutändan kunnat överleva all ovannämnda förödelse om han bara hållit fast i Brexit-vapnet. Om han hade fortsatt med linjen att Labour accepterade resultatet av folkomröstningen om att lämna EU, och det utan krusiduller, då skulle ”the Red Wall” i form av Labours kärnområden i Midlands och i norr ha hållit ställningarna. Att han inte gjorde det illustrerar den övergripande orsaken till att hans revolution misslyckades. Labour har numera blivit ett parti av den universitetsutbildade urbana liberala medelklassen som tror att Swarfega (en fettlösande tvål använd av industriarbetare/Nyhetsbanken) är en balearisk ö och ägnar sig år personlig, sexuell och rasidentitetspolitik. Den talar inte längre samma språk som arbetarklassbasen bakom den Röda muren. Den kan knappast ens längre låtsas förstå arbetarna. Alla som motsätter sig liberalismen måste enligt dem vara en "ist" eller en "fob."
De anständiga patriotiska socialt konservativa men potentiellt ekonomiskt radikala massorna som valde Brexit var helt främmande för dagens Labour Party, dess vänster lika väl som dess höger. Corbyn hade hållit sig till vänsterdelen av en sådan liberalism. Han borde ha läst böcker.
Sir Keir Starmer är nu den som har kommandot, Blairiterna är nu tillbaka i toppen. Du kan vara helt säker på att den nya regimen inte kommer att tveka att följa John McTernans råd.
George Galloway
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.