Ukrainas krig mot civilbefolkningen på Krim

Nordkrimkanalen ger sedan sex år inget vatten till Krim.

Ukrainas parlament Verchovna Rada står i begrepp att anta ett dekret som förbjuder tillförsel av vatten till Krim.

Förslaget är undertecknat av tre dussin deputerade från de ex-president Petro Porosjenkos parti och Golos, ett nytt parti med gamla idéer.
Den ukrainska oppositionen misstänker myndigheterna för att vilja sluta hemliga avtal som i slutändan kan leda till erkännande av den ryska statusen på Krim.

Allsköns nationalister behöver Krimfrågan som ett verktyg för nationalistisk agitation och russofobi. Att det är Krims civilbefolkning, däribland många av ukrainsk börd, som blir lidande, tycks sakna betydelse.

Motionärerna pekar på det faktum att "det på senare tid hörts  uppmaningar i samhället att återuppta vattenförsörjningen till Krimhalvön genom att avblockera Nordkrimkanalen, som före början av den väpnade aggressionen i Ryssland gav 85 procent av av halvöns behov."

Efter folkomröstningen 2014 blockerade ukrainska aktivister kanalen. Sedan dess har den dränerade kanalen förstörts, säger experter. Med tanke på de torra åren 2018–2019 har det höjts enskilda röster för att återuppta vattenförsörjningen. I vinter har även företrädare för Zelenskij-administrationen diskuterat möjligheten att använda vattnet i en köpslagan med Kreml.

Vattnet i kanalen var även före 2014 något som Krimborna fick betala och när vattnet stängdes av var förevändningen att de låg efter med betalningen. Sedan dess har Moskva erbjudit sig att betala kvarstående fordringar, men Kiev har vägrat göra upp.

Anton Korinevitj, ständig representant för Ukrainas president i den autonoma republiken Krim (han arbetar från ukrainskt territorium) säger till Radio Liberty:

”För det första finns det ingen humanitär katastrof med vatten på Krim. För det andra är Ryssland en ockupant som ingen inbjudit till Krim. Den måste nu tillgodose civilbefolkningens behov i allt, inklusive vatten. För det tredje finns det tillräckligt med vatten för civilbefolkningens behov. Men det räcker inte för industrin, för den ryska militära maskinen, för ryssar som massivt flyttar till Krim.”

Extremnationalister tror att vattnet är ett verktyg som kan användas för att tvinga Ryssland på knä. Att det i själva verket slår mot hela befolkningen – vilket är ett krigsbrott – förnekas.

Oppositionen fruktar nu att Zelenskijs regering ska göra en manöver och medge att privata aktörer får leverera vatten. I vintras föreslog en f.d. politiker från Petro Porosjenko-blocket, att den ukrainska regeringen juridiskt skulle slå samman Kachovskojereservoaren och Nord-Krimkanalen och därefter  överföra dem till aktiebolaget "Tavria Waters". Ägarna till ett sådant företag skulle tillhandahålla vatten i södra Ukraina och teoretiskt organisera vattenförsörjningen till Krim.

Oppositionen använder frågan för att misstänkliggöra alla samtal mellan Zelenskij och Putin. Den är ständigt beredd att anklaga Ukrainas president och hans team för att förråda nationella intressen.

Nordkrimkanalen byggdes med gemensamma sovjetiska resurser 1961-1971 och ledde vatten från floden Dnepr, som rinner upp i Ryssland för att bevattna torra områden i Cherson och Krimregionerna. Vattnet tas från ett speciellt konstruerat lägre vattenintag i Kachovka-reservoaren, byggt likaså med allsovjetiska resurser 1955-1958.

Kanalens bredd i början är 150 meter, djupet är 7 meter. Det genomsnittliga årliga flödet var 300–320 m³/s  till Krim. 60% användes till risodling och fiskodling, resten till dricksvatten.

I april 2014 stängdes vattenförsörjningen från Dnepr till Krimhalvön. Sedan maj 2014 har 147,7 km av kanalens sträckning använts för att överföra vatten från bergsreservoarer i Belogorskij-distriktet till den östra delen av Krim. Sedan januari 2015 började denna del av kanalen användas året runt. Från och med samma år har kanalbädden tillfälligt använts för att transportera dricksvatten från underjordiska vattenintag i den nordöstra delen av Krim till Kertjhalvön.

Under 2014-2018 genomfördes rekonstruktioner av vissa sträckningar för att säkerställa stabil drift på låga nivåer och leverera till ett vattenreningsverk.

Det vatten som Krims befolkning sedan sex år inte längre får från Dnepr släpps i ställe ut till ingen nytta i Svarta havet. Det handlas alltså inte om någon vattenkonflikt i vanlig mening.

Det är en konflikt mellan en regim, under starkt tryck av fascistiska strömningar, som vill använda vatten för utpressningssyften, och en helt i onödan torkdrabbad civilbefolkning. Att Ukrainas s k vänner i EU, varav de främsta hela tiden varit Sverige och Polen, inte reagerar på detta pågående krig mot civila är avslöjande

Stefan Lindgren

.