Ingen avbön

Författaren på Kilstasmedjan, Bofors. Foto: Sven-Erik Sjöberg.

Gunnar Lindstedt, journalisten som fick stora journalistpriset för sina Trustoravslöjanden, har skrivit en bok som heter ”Stålår” (Natur och Kultur 2020).

Det är en mix av självbiografi, brett upplagt företagsreportage om Boforskoncernen och vapensmugglingsaffärerna och en svidande politisk kritik av den socialdemokrati under vars vingar dessa affärer, liksom ett flertal Säpo- och IB-skandaler utspelats.

Stefan Lindgren rekommenderar boken varmt.
Med beundransvärd detaljskärpa berättar Gunnar Lindstedt om uppväxten i en ingenjörsfamilj i Karlskoga, åren i Missionsförbundet, brytningen under Vietnamkriget och det efterföljande försöket att ”proletarisera” och ”revolutionera” sig på Bofors Kilstasmedja.

De revolutionära revoltungarna MLK, KFML, KFML(r) och SKP framställs som på en gång så ömkliga och förvirrade som de var och samtidigt kärleksfullt. Gunnar Lindstedt ångrar (nästan) ingenting.

Möjligen tycker han att kulturrevolutionen skildrades alltför rosenrött och han anför moderna uppgifter om att 35-45 miljoner ska ha dött i svältdöd under Mao.

Han insinuerar också att den Kinatrogna vänstern skulle ha haft dolda subventioner från Peking genom att lägga beslag på Mao Zedongs rättmätiga författarhonorar till ”Maos lilla röda” som några år såldes som smör av Danelius bokförlag.

Som avbön duger det inte, har Gunnar Lindstedt fått veta i socialdemokratiska recensioner av boken.

Det hedrar honom verkligen att han inte kastar skit på sitt eget förflutna, ett förflutet som han och jag bitvis delar.

Jag satt i SKP:s partistyrelse tillsammans med Bengt Lindkvist som var ordförande i Smidesklubben som Gunnar Lindstedt under r-åren bekämpade under parollen ”Ställ facket åt sidan!” Sedan slöt vi fred och arbetade tillsammans med Gnistan när det var en av landets piggaste veckotidningar.

Men vi har mer än så gemensamt. Jag är född i Karlskoga och upplevde mitt första levnadsår i ett modernt hus vid torget där min pappa var guldsmed och gjorde tunga Bismarcklänkar åt nyrika ingenjörsfruar. Det roliga varade till 1950, sen gick det bara utför med guldsmedsbranschen. Men jag är levande bevis för att just Karlskoga länge var huvudstad i landet ”wo die Kanonen blühen”, som Tucholsky skrev.

1975 deltog både Gunnar Lindstedt och jag deltog i Gnistans journalistdelegation till Kina. Min minnesbild är delvis en annan än hans. Han påstår att kinesiska partirepresentanter försökte hindra oss att se ut från tåget när vi passerade Tangshan, platsen för en av de allra värsta jordbävningskatastrofer man känner till. Enligt officiella kinesiska uppgifter, publicerade 1979, krävde skalvet drygt 242 000 dödsoffer.

Gardinerna var fördragna, inte för att någon ville hindra oss att se ut, utan för att det var tidig morgon och folk sov. När vi insåg var vi befann oss gjorde vi allt för att fotografera från tåget som vi inte kunde lämna och fråga ut folk. Jag skrev i Folket i Bild/Kulturfront om Tangshan. Vem som helst kan gå till läggen! Numera finns de i digital form på KB.

Med detta sagt vill jag varmt rekommendera Gunnar Lindstedts bok. Oavsett att vi stått och kanske står på olika linjer i en rad frågor uppfattar jag honom som en sympatisk och ärlig sanningssökare.

Tyvärr har det förakt mot "känslotrams" som frodades i våra kretsar lett till att skildringen av hans personliga bildningsgång som börjar mycket bra kommer av sig lite grann till förmån för vapenskandaler och annan hårdvara.

Gunnar Lindstedt har säkert mycket kvar att ge.

Stefan Lindgren