Det demokratiska självmordet

Ett viktigt gathörn i Sveriges moderna historia. Där mördades Palme och därifrån leddes under hela 1980-talet
den svenska Stay Behind-organisationen

Frilansjournalisten och författaren Bjarne Moelv betraktar i en intervju Palmemordet i backspegeln: "Det demokratiska självmordet".

Intervjun var publicerad på Nyhetsbanken.se den 29 april 2014, men har inte funnits tillgänglig sedan 2016, då Nyhetsbanken bytte system. På begäran återpubliceras den.

"Ett dråp, utfört i affekt av så kallade fribytare, en löst sammansatt grupp med mer eller mindre överspelade säkerhets- och underrättelsemän, bortrationaliserade agenter och deras halvsjaskiga medarbetare."

Så skrev du 1987 i DN (under kulturchefen Arne Ruths och debattredaktören Göran Beckérus frispråkiga tid) om Palmemordet, där utredarna nu efter ett drygt kvartssekel tycks ha fastnat i en evighetsmaskin. Alltså: en sorts paramilitär, underjordisk organisation i Sverige som med kort varsel kan mobiliseras över hela landet. Det förefaller kanske en aning överhettat ...
Hur är det, egentligen - har du samma uppfattning nu som då?

- Ja, i allt väsentligt. Från första början, vårvintern 1986, när
grundtipset kom, har jag konsekvent värderat och bearbetat uppgifter från välinformerade källor. Under en så lång tid, ett drygt kvartssekel, tillkommer förstås nya detaljer att  faktagranska för att i görligaste mån undvika desinformation. Det där om "gärning i affekt", det vill säga dråp, har jag till exempel fått omvärdera. Till skillnad från de så kallade privatspanarna har jag inte spekulerat kring öppna fakta och lagt fram ständigt nya, alltmer fantasifulla teorier. Men inget ont om privatspanare i allmänhet. Den skicklige Sven Anér har offentligt redovisat sin enorma faktabank - i böcker, debattartiklar och stencilbladet PalmeNytt. Sedan behöver man ju inte utan vidare köpa hans mer vidlyftiga teorier.

Hur gick det till när du fick vad du kallar grundtipset?

- För att göra en lång historia kort:  Sommaren1959 satt jag av min värnplikt på en synnerligen underordnad, dåsig stabstjänst och fick för första gången höra talas om det psykologiska försvaret.
Stabsunderofficeren visade mig Brevskolans korrespondenskurs Motståndsanda och jag både förvånades och upprördes över att Tage Erlander skrivit ett entusiastiskt förord om vikten av att vaccinera medborgarna mot landsskadlig propaganda  - när brevkursen i sig själv utgjorde ett praktexempel på kallakrigspropaganda av värsta slag. Min nyfikenhet var väckt. Jag började söka i arkiven och småningom, särskilt under 60- och 70-talen, kom jag att
publicera uppmärksammade artiklar om övervakning, registrering och opinionsstyrning av medborgarna. Jag utgick ofta från de "affärer" som präglade det politiska och massmediala klimatet vid den här tiden: skandalerna kring  Säpo, Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, IB, Sapo. Allt fler uppgiftslämnare hörde av sig.

Och så inträffade något alldeles oväntat - mordet på Olof Palme

- Egentligen borde det ju inte alls ha varit oväntat. Historien om hur underrättelsemannen i Försvarsstaben tagit baktrappan upp genom arbetarepartiet för att bli Erlanders högra hand och efterträdare var ju känd, liksom hans tvetydiga roll i IB- och Sapoaffärerna. Den tysta diplomatin bakom hans kritik mot USA:s krig  i

-Vietnam var inte heller obekant. Taktikspelet kring ubåtskränkningar och kärnvapenfria zoner framstod också som slående exempel på  Olof Palmes märkliga dubbelnatur. Men  så gott som all inhemsk debatt kom att styras av en falsk frågeställning: Fredsduva i demokratins tjänst eller Inflytelseagent för sovjetiska intressen?  Bilden av Palme som vass vänsterprofil fick inte ifrågasättas, eftersom den tjänade bägge lägren i en ytlig höger-vänsterpolemik. Och så, i den kollektiva chocken efter dödsskottet, kom till och med försiktig, konstruktiv kritik av hans person och politik under lång tid att betraktas som närmast oförsynt.

Och vad har nu allt detta att göra med Palmes död i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan kl 23.21, fredagen den 28 februari 1986?

- Tvetydigheterna i Erlanders och Palmes envisa arbete med att försöka balansera vänster- och högerkrafter i in- och utrikes politik, gav så småningom upphov till  ideologistyrda, parallella organisationer för övervakning, registrering och opinionsstyrning av medborgarna, vid sidan av
de officiella. Näringslivet hade sina och SAP sina. Rivaliteten mellan organisationerna gav i sin tur upphov till en gråzon, där mindre nogräknade fribytare var beredda att ta sig an utomlagliga uppgifter. Det demokratiska självmordet, brukar jag kalla denna utveckling som vid
den här tiden i spänningsfältet mellan öst och väst kunde studeras i många europeiska länder.

Du menar att dessa förhållanden ledde fram till mordet?

- Det var en starkt bidragande orsak, liksom en ganska spridd uppfattning om Olof Palme som USA-fientlig och Sovjetvänlig. Sensommaren eller möjligen hösten 1985 genomfördes i Sverige en beredskapsövning, troligen i militär men möjligtvis också i polisiär regi, som syftade till att testa säkerhet och skydd kring höga politiker. Resultat: en regeringschef mördades. Övningsförutsättningarna diskuterades livligt, internt bland deltagarna. Såvitt jag vet har denna övning inte uppmärksammats i svenska medier.

 - Inför Palmes planerade sammanträffande med Michail Gorbatjov i Sovjetunionen, våren 1986, närmade sig den politiska temperaturen kokpunkten i gråzonen mellan de parallella organisationerna. Febril aktivitet rådde. Statsministern, i vissa kretsar ansedd som landsförrädare, övervakades och övervakarna övervakades,  liksom övervakarnas övervakare. En kuslig spegelsal!  Rykten spreds och varningar utfärdades. Efter dödsskottet kom ett antal privatspanare att ange tonen i den offentliga debatten. Inte så få av dem var professionella konspirationsteoretiker och den ena hypotesen stolligare än den andra presenterades som dagens sanning
inför en häpen läsekrets.

Kan du ge några typiska exempel?

- Håll tillgodo: Palme regisserade själv mordet, med familjens hjälp (han led av obotlig, "skamlig" sjukdom). Palme mördades av sin hustru Lisbet. Palme mördades av Partiet. Palme lever (!) utomlands under skyddad identitet efter en massiv hotbild - det dolda mordscenariot var ett skådespel med statister i huvudrollerna, en gigantisk sammansvärjning, där familj, polis, läkare och vårdpersonal, rättsväsende och utvalda opinionsbildare garanterar att sanningen undanhålls, i familjens och statsnyttans intresse.

- Där ingen sanning uppdagats är allt möjligt. Palmespanarnas verksamhet blir självgående, en evighetsmaskin. Men det gäller ju faktiskt också den stora Palmeutredningen. Och fantasin, de djärva hypoteserna, ska inte underskattas: nya faktasammanställningar kan öppna nya tankebanor. Jag anser att privatspanare trots allt gör mer nytta än skada och att en  rimlig förklaring till dödsskottet i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan fredagen den 28 februari kl 23.21 är fullt möjlig, med ledning av en mängd tidigare
förbisedda fakta som just Palmespanarna grävt fram men inte förmått placera och analysera i rätt sammanhang.

Nåja - på sätt och vis har väl också du fungerat som en sorts Palmespanare?

- Inte alls! Från början av 60-talet har jag intresserat mig för hur de officiella säkerhets-,  underrättelse- och opinionsstyrningsorganen samarbetar - och dessutom hur de parallella, inofficiella verksamheterna vuxit fram. Jag har publicerat mina iakttagelser i tidningar, tidskrifter och böcker. Nätet av uppgiftslämnare, rådgivare och faktagranskare har vuxit under dessa år av regelbundet återkommande debatter om Säpo, det psykologiska försvaret i vid bemärkelse*), IB, Sapo, Palmemordet och den så kallade Ebbe Carlsson-affären. Skillnaden mellan mig och privatspanarna är att de söker berättelser för en rad skilda hypoteser, medan jag har ett grundtips som gradvis utvecklas i en sammanhängande berättelse, uppgiftslämnarnas. Min strävan har varit att pröva nya uppgifter mot tillgängliga fakta och samtidigt  kontrollera företedda dokuments äkthet eller åtminstone undersöka meddelarnas trovärdighet. Risken att råka ut för desinformation är naturligtvis stor.

Hur är situationen idag?

- Nu återstår praktiskt taget bara det så kallade Polisspåret som alltid omhuldats av privatspanarna men under årens lopp också vunnit allt fler seriösa förespråkare. Häromsistens meddelade exempelvis Leif G W Persson att han numera inte bara i  egenskap av deckarförfattare
utan även som polisprofessor arbetade med den rimliga utgångspunkten att en person i hans egen ålder som under sina yrkesverksamma år haft nära anknytning till svensk polis, militär och underrättelsetjänst är det mest realistiska alternativet som gärningsman. Åminnelsedagen av Palmemordet högtidlighålls gärna med återblickar i medierna.

- Men det har gått trött rutin i rapporteringen. Då är ju privatspanarna mer intressanta. De tvingas dock numera arbeta i djup medieskugga. Deras artiklar refuseras regelmässigt och deras böcker recenseras sällan eller aldrig. Det är synd. Deras arbete har resulterat i en imponerande genomlysning av fallet. Dessvärre har de nästan undantagslöst dragit alltför långtgående slutsatser av sitt faktamaterial. I den senaste men säkerligen inte siste
Palmespanarens pamflett,  Palmemordets hemliga scenario - Dubbelspel och statskupp (DSM-Förlag; 2009) är budskapet rent häpnadsväckande: Hela mordutredningen har från början varit ett spel för galleriet, ett groteskt dubbelspel i regi av osynliga makthavare. Palme lever! Författaren, Hans Liljeson, är pensionerad advokat. Han var i början av av 1980-talet byrådirektör hos ÖB i Försvarsstaben, senare rådgivare åt svenska ambassaden i Paris, under Carl Lidbom.

Vad anser du om mediernas återkommande analyser av händelserna under morddagen?

- Palmes sista dag i livet har blivit nära nog mytisk. Han hemförlovar sina livvakter över veckoslutet. Han kommer för sent till regeringslunchen och är då mycket upprörd utan att förklara varför. Under eftermiddagen tar han emot ett reportageteam från en fackförbundstidning men avböjer att posera framför fönstret, och säger till fotografen: - Man vet aldrig vad som döljer sig därute... Vittnen har under mordkvällen iakttagit civilklädda män med kommunikationsradio i området.

- En pressfotograf utrustad med en sådan radio uppsnappar vid tiden för dödsskottet ett egendomligt meningsutbyte mellan två män: -Hallå där uppe, hur är det!?  Bra, men jävligt kallt. Och så det korthuggna beskedet, som inte besvaras: -Statsministern är skjuten. Fotografen förutsätter intuitivt att samtalet ingår i någon sorts beredskapsövning, där skyddet för överhetspersoner testas. Det är ju två helt neutrala röster, utan minsta upprördhet i tonfallet. En rutinmässig avrapportering, helt enkelt. När fotografen senare får reda på att Olof Palme skjutits till döds, berättar han om det märkliga samtalet för polisen men möter endast förstrött intresse. Ett kort stycke från mordplatsen finns det så kallade Skandiahuset, där en tjänsteman arbetar sen övertid under mordnatten. Vid flera tillfällen under kvällen och natten lämnar han tillfälligt sin arbetsplats genom en olarmad bakdörr. Först vid tiden för mordet stämplar han ut för att ta tunnelbanetåget hem - och blir då, enligt egen utsago, inblandad i hjälparbetet på mordplatsen. Han lämnar dock så motsägelsefulla uppgifter att polisen håller honom under uppsikt under relativt lång tid efter mordet. Men plötsligt utgår från högre ort order om att Skandiahusets säkerhetschef och den polisman som undersöker tjänstemannens förehavanden omgående ska avbryta sina efterforskningar. Slutligen förekommer uppgifter om en röd bil, vars förare omedelbart före och efter dödsskottet uppträder egendomligt i mordplatsens omedelbara närhet. Men denröda bilens existens ska, enligt både vittnen och privatspanare,  ha "mörkats" av såväl polisen som den så kallade medborgarkommissionen. Dessa uppgifter tillsammans med spekulationer kring Hans Holmérs aktiviteter under mordnatten och Lisbet Palmes byte av kläder och kommunikationsmedel under färden mellan mordplats, bostad och sjukhus har bildat grundstommen till privatspanarnas ovan nämnda, fantasifulla hypoteser.**)

Men du har ju själv ställt upp hypoteser om mordet!
 

- Palme dödades av så kallade fribytare, en löst sammansatt grupp av mer eller mindre överspelade säkerhets- och underrättelsemän, bortrationaliserade agenter och deras halvsjaskiga medarbetare. Så uttryckte jag mig i olika  intervjuer våren 1987, under hänvisning till
mina två uppmärksammade inlägg på DN-Debatt i februari och april samma år. Jag var noga med att påpeka att det inte var min hypotes -  det var en berättelse från två sinsemellan oberoende uppgiftslämnare, som läst vad jag tidigare i olika sammanhang skrivit om övervakning, registrering och opinionsstyrning av medborgarna. Sedan jag lämnat manus till DN-Debatt (men innan det publicerades!) dök en artikel med liknande innehåll upp i brittiska Sunday Today.

- När det gäller Palmes sista dag i livet kan jag redovisa i mitt tycke långt mer logiska och vederhäftiga förklaringar än privatspanarnas. Uppgifter som samtidigt kastar nytt ljus över Hans Holmérs kryptiska yttrande: "Sanningen om mordet skulle skaka Sverige i dess grundvalar."

- Palmes upprördhet under regeringslunchen berodde på att han på grund av den senaste tidens många rykten och hot tvingats acceptera någon sorts informell skyddsövervakning under veckoslutet (troligen genom partiets egen försorg). Palmes kommentar till tidningsmännen om fönsterfotograferingen gavs helt odramatiskt, med ett närmast överseende tonfall och glimten i ögat. Ansamlingen av kommunikationsradiomän kring makarna Palmes promenadväg berodde på att övervakarna övervakades, liksom också övervakarnas övervakare. Den ordväxling som en pressfotograf fick in i sin kommunikationsradio var säkerligen rutinmässig avrapportering från en beredskapsövning i samband med skyddsövervakningen. Mordscenariot ska på ett slående sätt ha kopierat händelseförloppet i en instruktionsfilm om diversionsmanövrer som använts i utbildningssyfte vid

- Försvarets tolkskola och inom civilförsvaret: Figuranter splittrar åskådarens uppmärksamhet. Rollfigurer flyr eller skyndar till, medan gärningsmannen stannar kvar eller gör en kringgående rörelse och återvänder till brottsplatsen. En övning kopplad till skyddsövervakning övergick i blodigt allvar. (Jag har efterlyst filmen utan annat resultat än beskedet att en sådan film, om den överhuvudtaget existerar, är skyddsklassad.)

- Den man som arbetade på övertid i Skandiahuset ska ha haft viss anknytning till både civilförsvaret och tolkskolan.

- Skandiahuset fungerade under hela 1980-talet som en sorts sambandscentral för den svenska Stay Behind-organisationen - en hemlig motståndsrörelse med uppgift att säkra statsledningen under ockupation och vid behov upprätta exilregering, till exempel i England. Tage Erlander tog 1945 initiativ till organisationen. Planeringen hade tagit fast form vid mitten av 1950-talet. Olof Palme var med om att bygga denna motståndsrörelse. Det finns tecken som tyder på att utbrytargrupper ur den idag djupt splittrade organisationen lever sitt eget liv. Den 19 mars 2011 publicerades i Svenska Dagbladet Mikael Holmströms berättelse om försäkringsdirektören Alvar Lindencrona som blev organisationens förste ledare. Men redan 1990 avslöjades dittills okända fakta om motståndsrörelsens nätverk och praktik av Bjarne Stenquist i Dagens Nyheter. Det kan inte uteslutas att den övertidsarbetande tjänstemannen i Skandiahuset spelade en roll i den misslyckade skyddsövervakningen av Olof Palme. Att Ebbe Carlssons "engelska mission",  inom ramen för hans aktivistiska privatövervakning och -utredning i Palmesaken, har anknytning till avknoppningar av denna motståndsrörelse tvivlar jag idag inte ett ögonblick på.

- Den röda bilen, slutligen. Sven Anér har förgäves sökt skingra dunklet kring fordonsförarens uppträdande vid mordplatsen men tvingats konstatera att "polisen lagt tryckkokarlock på hela storyn" trots att, eller kanske på grund av att "den röda bilen skulle kunna lösa mordgåtan". Vittnen har framträtt och talat om Alfa Sud, Ford Escort och Ford Sierra. Tidens modeller av dessa bilar är till förväxling lika, har jag kunnat konstatera med hjälp av ett försvarligt antal reklamblad och broschyrer.

- Av en händelse stötte jag på  den röda bilen i form av en Ford Sierra i Holmers bok Olof Palme är skjuten. Den förekommer bland intressanta iakttagelser och vittnesmål som dock inte lett utredarna vidare. Jag citerar:


"För tiden 13-28 februari 1986 hyr en irakisk medborgare vid namn Avid Walid en röd Ford Sierra MDE 313 hos AA-Rabatt på Sveavägen. Han är mycket elegant klädd och betalar i förskott. Han har en massa dollar i fickorna. Bilen återlämnas emellertid inte på utsatt tid, utan först den 4 mars anträffas den av personalen utanför bilfirmans lokaler."

- Holmér uppger vidare att Walid bott i rum 505 på hotell Stockholm Plaza, Birger Jarlsgatan,  i kvarteret vid David Bagares gata och Smala gränd och att han haft diplomatpass. Sierran skulle ha körts ut ur hotellets garage den 28 februari klockan 23.25 och den 4 mars lämnar Walid sitt hotell utan att betala. Iraks ambassad tar dock på sig samtliga kostnader.Walid vistades i Sverige under en månad, enligt uppgift för att få läkarvård.

- "Den 28 februari ringer han 28 samtal och den 2 mars 64 samtal", skriver Holmér. "Vid ett tillfälle ser en städerska fullt med utländska pengar i hans säng. Inget tyder på att han arbetat i rummet."
En vaktmästare på hotellet har, enligt Holmér, i förhör berättat att han den 28 februari vid 23.30-tiden kört upp den röda Sierran från garaget till ett sällskap som består av en lång irakier och två svenska flickor.
"Polisen konstaterar att Walid den 4 mars lämnat Arlanda med SAS-planet SK 527 till London. Hans vidare öden är okända", avslutar Holmér sin dunkelt insinuanta redogörelse för fallet Avid Walid - en redogörelse som för mig mest av allt liknar en brasklapp,  lämnad åt eftervärlden. Varken Holmér eller Palmespanarna (för att nu inte tala om  Palmeutredningen och det  etablerade mediefolket) har därefter ägnat fallet Avid Walid någon som helst uppmärksamhet.

Och vad är det då för sanning om mordet som - enligt Holmér, skulle skaka Sverige i dess grundvalar?

- Jag är lika övertygad idag som 1987 om att det var en så kallad fribytare som höll i vapnet. Däremot är jag nu inte alls så säker på att han handlade i affekt, att det var ett dråp. Gärningen kan ha varit planerad. Partiets egna övervakare överraskades helt av händelseförloppet. Skytten kom undan i det kaos som uppstod på och kring mordplatsen. Det förklarar Holmérs och Lisbeth Palmes agerande och utredningens säregna förlopp -  inte minst det snåriga händelseförlopp som kom att kallas Ebbe Carlsson-affären. De informerade, verkligt initierade ansåg sig i inledningsskedet inte kunna utesluta ett försök till statskupp (något som Ingvar Carlsson antydde i media, dagen efter mordet).

Det låter lite väl dramatiskt, fantasifullt - har du blivit Palmespanare på gamla dagar?

- Nej, möjligen utsatt för desinformation i elfte timmen. Fast egentligen tvivlar jag starkt på det. Nog förefaller det ganska klart att Olof Palme fick större bekymmer än  föregångarna med att tygla folkhemmets olika paramilitära organisationer och deras frilansagenter. Hemliga säkerhets- och underrättelseorgan visar ju en tendens att förr eller senare vändas mot sina tillskyndare.

Är det vad du menar när du talar om Det demokratiska självmordet?

- Ja.

Bjarne Moelv
Frilansjournalist och författare

*)Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, BN,  som efterföljts av Styrelsen för psykologiskt försvar, SPF,  Krisberedskapsmyndigheten, KBM, och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB. Nämnas bör också Sveriges militära psykförsvarsförening, SMiPS,Totalförsvarets psykförsvarsförbund, ToPF, och Kriskommunikatörerna, Criscom.

**)Undantag från regeln är Sven Anér och Lars Borgnäs som i sina böcker om Palmemordet noggrant gått igenom såväl kommunikationsradiotrafiken och förhållandena kring Skandiahuset under mordkvällen.