 |
| En massdemonstrationer i Prag den 22 september 1938 mot den tjeckoslovakiska regeringens eftergiftspolitik. |
Europaparlamentets historierevision hösten 2019 har med rätta fördömts, också på denna sajt med ett insiktsfullt inlägg av professor Lennart Palm. Men Palm är förbluffad över att München -38 inte med ett ord omnämns utan suddas bort i Europaparlamentets historieskrivning.
Detta kan vara ett "tillfälligt slarv", men jag tror inte det. Var inte München -38, oberoende av vad man i övrigt anser om dess uppkomst, ändå, en central händelse i förspelet till 2:a världskriget? Kanske inte.
Det finns nämligen en alternativ historieskrivning kring München -38, som inte utpekar Hitler, Chamberlain, Daladier och inte ens sudettyskarna som huvudansvariga, utan tjeckerna! Vare sig man gillar denna historieskrivning eller inte är det bra att veta den finns.
"Tjeckernas" fel
Denna historiesyn fick sitt första uttryck i den f d översten i den tjeckoslovakiska generalstaben Emanuel Moravec. Denne som bäst kan betecknas som icke-nazistisk fascist var också en tjeckisk patriot och ivrade för att Tjeckoslovakien skulle bjuda Hitlertyskland militärt motstånd 1938.
I djup besvikelse över kapitulationen slog han om och anslöt sig till de tyska ockupanterna. I sin bok "Das Ende der Benesch-Republik" (Orbis Verlag, Prag 1941) förklarar han varför, och att förstå honom är inte möjligt via den etablerade historieskrivningen med fransk-brittiskt förräderi eller undfallenhet.
Moravec var "på plats" hösten 1938, och, liksom miljoner anti-nazistiska tjecker och anti-nazistiska utländska anti-fascistiska journalister (t.ex. G.E.R. Gedye, M. Hindus mfl), kunde han se att vad som skedde var något annat än vad vi nu kan läsa i historieböckerna. Detta är också vad jag rekapitulerar i min bok "Kuppen i Prag" (Ordfront 1990), där titeln inte i första hand syftar på 1948 utan just 1938.
Tillbaka hem i "Riket"
För att göra en lång historia kort så är kärnan i Moravecs, Gedyes och min historieskrivning, som också fann resonans under kommunisttiden, att Tjeckoslovakien hade alla möjligheter att motstå och till och med skrämma Hitler från att anfalla - om det tjeckiska storborgarskapet varit lika anti-nazistiskt och västorienterat som president Beneŝ och majoriteten av det tjeckiska folket.
Men den tjeckiska storbourgoeisien, som fram till 1918 varit storleverantörer av både krigsmateriel och industriprodukter till den Habsburgska monarkin och Kejsartyskland, ville 1938, i synnerhet efter Österrikes "anslutning till Riket", komma tillbaka till köttgrytorna. Historieskrivningen, utanför det tjeckiska språkområdet, har så till den grad fokuserat sig på Chamberlains alla resor till Hitler i september 1938, att den tonat ner eller helt utelämnat de inrikespolitiska omvälvningarna i Tjeckoslovakien före uppgörelsen i München. Chamberlains roll, om han ens hade någon roll, Hitler betvivlade ju detta öppet, var att hjälpa den tjeckiska storbourgeoisien att ansluta landet till Nazityskland utan att Frankrike och Storbritannien behövde bli inblandade.
Varför ifrågasätta "Münchenkrisen"?
Hur kan EU:s historierevisionism fortsätta genom att också omtolka också München-38?
Redan när jag var ute och talade om min bok "Vi är förrådda - Tjeckoslovakiens undergång 1938" (Ordfront, 1978), som var en förstudie till den större volymen tolv år senare, mötte jag i publiken en och annan gammal sudettysk flykting eller ättling till sudettyska flyktingar, som gärna tog sig an "min" historietolkning.
Ty efter 2:a världskriget,1946, lät Edvard Beneš, nu president på nytt, ge order om att alla sudettyskar skulle utvisas. Självfallet protesterade sudettyskarna så gott de kunde, även om de var i stark opinionsmässig motvind. Men, hävdade de, alla sudettyskar var inte och hade inte varit nazister, de flesta var liberaler, socialdemokrater eller till och med kommunister.
Deras huvudargument var att sudettyskarna inte var huvudskyldiga till Münchenkrisen och vad som följde i dess kölvatten. De skyldiga var, om inte tjeckerna, så åtminstone det tjeckiska etablissemanget, som använt sudettyskarna som förevändning att ansluta Böhmen-Mähren till Nazityskland.
Aktuellt på nytt?
Sudettyskarna fick inget gehör 1946, men argumenten dök upp igen runt 1990, efter "sammetsrevolutionen". Det politiskt kontroversiella då var inte bara den moralisk-politiska frågan utan handfasta problem om egendomar som 1946 konfiskerats från de rättmätiga ägarna och givits till tjecker eller den tjeckoslovakiska staten.
Hur opinionerna är i denna fråga 30 år senare vet jag inte. Men vi får inte vara oförberedda på att Brysselparlamentet, drivet av tyska opinioner, kan resa frågan om München-38 på ett sätt som skulle kunna aktualisera konflikterna från 1938, 1946 och 1990. När och om det sker får vi vara beredda på att de historiska argumenten inte alls behöver vara "fake news" utan faktiskt mer korrekta än den gängse historieskrivningen sedan senhösten 1939.
Anders Persson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.