Falska ubåtslarm - i vems intresse?

"Det är ju märkligt att man i flera årtionden har kunnat hävda att dessa ubåtar var sovjetiska utan att presentera ett enda bevis eller ens indikation på att så skulle vara fallet. Att 99 % av alla forskare och journalister hävdar en sak betyder ju inte att det är sant".

Det säger författaren och forskaren Ola Tunander i ett samtal med Björn Backengård om sin nya bok.

Du skriver på sidan 14: "Jag har flera gånger tvingats ompröva mina hypoteser [om ubåtarna]." Kan du ge exempel på händelser eller information som tvingade dig till omprövning?

Jag kan säga att jag inledningsvis, under tidigt 80-tal, utgick ifrån att marinen hade täckning för sitt utpekande av Sovjetunionen. Jag antog därför att denna aktivitet var sovjetisk. Jag hade under andra halvan av 80-talet en hel del samtal med kommendörkapten Björn Eklind (tidigare underrättelsetjänsten), som sa att det fanns en del västtysk aktivitet, och dessa påståenden stämde med de hypoteser som journalisten Anders Hasselbohm hade presenterat och som han hade lagt fram i sin bok från 1984.

Jag samtalade med Hasselbohm men också med journalisten Olle Alsén på DN, som båda hade pekat på att det kunde vara västlig aktivitet, bl.a. hade Sven Andersson sagt något om detta till Olle Alsén redan 1987. Min utgångspunkt då var att det kanske i huvudsak var sovjetisk aktivitet men också en del västtysk aktivitet.

Jag hade från slutet av 80-talet och början av 90-talet en del konferenser med bl.a. ryssar och jag var på en amerikansk militärhistorisk resa i Ryssland 1992 med Robert Bathurst från tidigare US Naval Intelligence, men trots den betydande öppenhet som då fanns i Ryssland var det inget som stödde tanken på sovjetisk aktivitet i svenska vatten. Tvärtom var jag på en konferens 1993 med bl.a. den amerikanske tidigare försvarsministern och CIA-chefen James Schlesinger.

Han bekräftade för mig att en ubåt under amerikansk kommando hade skadats i svenska vatten 1982. Han ville inte diskutera saken, men för mig betydde det en del. Samtal med Robert Bathurst och med den norske amiralen Carsten Lütken tydde också på västlig aktivitet. Den senare talade om både britter och amerikaner. Ubåtskommissionen 1995 visade vidare att man från svensk sida inte hade några bevis för sovjetisk aktivitet och att ubåtarna närmast hade annonserat sin närvaro, vilket knappast skulle tyda på sovjetisk verksamhet.

Det verkade nästan som att ubåtarna hade velat dra igång ubåtsjakter. Det var inte i sovjetiskt intresse. Jag blev därmed alltmer öppen för att det hade varit en hel del västlig aktivitet, även om jag inte på något sätt uteslöt att det hade varit sovjetisk aktivitet.

När jag i slutet av 90-talet samtalade med en del svenska officerare och satt och läste ÖB Lennart Ljungs dagböcker på Krigsarkivet, dokument från Neutralitetspolitikkommissionen på Centralarkivet och krigsdagböckerna från Hårsfjärden på underrättelsearkivet på Muskö framgick det att det var en mängd beslut som knappast tydde på sovjetisk verksamhet. Det var ett antal eldförbud som blev obegripliga om ubåtarna hade varit sovjetiska och mycket av hemlighetsmakeriet blev också obegripligt om ubåtarna var sovjetiska. T.ex. varför hade man hemligstämplat material om västliga civila fartyg?

Från slutet av 90-talet framstod det som att huvudsaken av aktiviteten kanske var västlig. Då hade jag också haft samtal med brittiska ubåtskaptener som bekräftade att de hade opererat i svenska vatten, samtidigt som folk från Stay Behind-miljön berättade för mig att man hade använt brittiska Oberonubåtar för att landsätta och hämta upp brittiska SBS-styrkor som hade sammanstrålat med svenska eller norska Stay Behinds. Jag diskuterade med Jonas Olsson på TV om vilka på amerikansk och brittisk sida som han skulle kunna intervjua för TV och han kom tillbaka med intervjuer med några av de personer vi hade diskuterat som Caspar Weinberger och James Eberle. Därtill gjorde han en lång intervju med den brittiske marinministern Keith Speed. Weinberger-intervjun var det som ledde till Ubåtsutredningen (2000-2001), där jag satt som civil expert, och det samlade materialet ovan ledde till min bok om Hårsfjärden (2001).

Med Ubåtsutredningen 2001 var det många dokument som blev avhemligade, och som gav en mycket mer klar bild av händelserna. Samtal med general Vigleik Eide och med norska amiraler klargjorde en hel del. Det Caspar Weinberger hade beskrivit hade inte varit NATO-operationer i strikt mening utan nationella amerikanska och brittiska operationer. Det stöddes också av NATO:s generalsekreterare George Robertson. Det faktum att det var västlig aktivitet stöddes av den danska kallakrigsutredningen 2005 och av information från den danska underrättelsetjänsten.

Samtal med Wolbert Smidt (tysk underrättelsetjänst) 2005-2006 visade att Stay Behind-ubåtarna i svenska vatten inte var desamma ubåtar som de som visade upp sig för svenskarna (flera på svensk sida visste detta). Samtal med marinministern John Lehman 2007 gav en helt ny och klarare bild av dessa operationer. Någon amiral hade tidigare berättat för mig att han trodde att man hade använt små italienska ubåtar i svenska vatten. Han hade faktiskt gjort en granskning av fallet. Att det var italienska ubåtar bekräftades sedan av Lehman, som också sa att det var CIA-chefen Casey, som hade beslutat om operationerna. Bilder på de små italienska farkosterna stämde också väl med vad den svenska underrättelsetjänsten beskrev som de kränkande ubåtarna: Typ 1 och Typ 2.

Koivisto talade med Andropov
Samtidigt skrev president Koivisto om sina samtal med den sovjetiske ledaren Jurij Andropov 1983 och om Andropovs anmodan till svenskarna om att sänka alla ubåtar som kommer in i svenska vatten. Det tydde knappast på sovjetisk aktivitet. Jag började nu luta mot att det kanske väsentligen hade varit brittisk-amerikansk aktivitet med användning av små italienska farkoster, en viss tysk aktivitet, men att den sovjetiska aktiviteten inte hade spelat någon egentlig roll från 1982-83 framåt. Redan tidigare hade det framkommit att sovjetiska ledare hade uppmanat svenskarna att sänka dessa ubåtar. Nu blev det alltmer tydligt varför man hade bett svenskarna om det.

En av de brittiske ubåtskaptenerna hade sagt att de hade använt den brittiska ubåten HMS Porpoise. När jag från 2009 men framförallt från 2012 fann fotografier av henne som visade att hon hade byggts om (1979) för att bära minifarkoster och för operationer i Östersjön blev dessa operationer mer konkreta, och när Ola Frithiofson hade haft kommunikation med amiral Bobby Inman 2015 om bl.a. hans hydrofoner i svenska vatten, bekräftade detta vad Robert Bathurst hade berättat för mig redan på tidig 90-tal om dessa hydrofoner och om att de underhölls av små ubåtar, som bara kunde vara italienska.

Han hade själv tagit emot information från dessa hydrofoner. En annan ansvarig från US Naval Intelligence hade också berättat att de använde små italienska ubåtar för att underhålla dessa hydrofoner redan under 70-talet, och att de bars till Östersjön av ombyggda handelsfartyg. Detta bekräftades också av ett par amiraler från ett annat NATO-land. Det förklarade varför en hel del information om västliga civila fartyg var hemligstämplad i krigsdagböckerna.

När också Arne Åsklint på FMV berättade att man hade funnit en sådan hydrofon utanför Öland på tidigt 70-tal var det tillräckligt många källor, som oberoende av varandra hade berättat om dessa hydrofoner och om de små italienska ubåtarna som underhöll dem, för att man skulle kunna säga att detta system har existerat. Fotografier och teckningar av de kränkande ubåtarna tycktes också visa att de kränkande ubåtarna (Typ 1 och Typ 2) var just dessa italienska ubåtar. Det handlade inte längre om operationer som hade tagit sin början på 80-talet utan om en aktivitet som gick tillbaka till Bobby Inmans deal i slutet av 60-talet, men att denna aktivitet på 80-talet hade fått en annan roll. Hela denna aktivitet blev plötsligt mycket lättare att förklara.

För min del har det varit en lång process, där min uppfattning om vad som kan ha skett har förändrats efterhand, och jag har som sagt "flera gånger tvingats ompröva mina hypoteser".

Ett kapitel i boken heter "Intrång i svenska marinbaser och hamnar på 1980-talet: tolv anmärkningsvärda fakta". Vilket är MEST anmärkningsvärt?

De "tolv anmärkningsvärda fakta" framstår var och ett som närmast tillräckligt för att säga att dessa ubåtar inte var sovjetiska. Naturligtvis supplerar dessa fakta varandra, men jag vill inte påstå att det ena är viktigare än det andra.

"Korten på bordet i ubåtsfrågan!" kräver kända personer 22 december. https://www.alliansfriheten.se/korten-pa-bordet-i-ubatsfragan/ Vad kan göras för att det ska ske?

Jag var glad för artikeln av Hirdman, Mossberg, Olofson och Schori, och jag hoppas naturligtvis att mer dokument kan avhemligas, men det verkar också som att de mest centrala dokumenten redan har rensats bort från arkiven.

Vill du ge något råd till ungdomar som funderar på en framtid inom historieforskning och journalistik?

Det är ju märkligt att man i flera årtionden har kunnat hävda att dessa ubåtar var sovjetiska utan att presentera ett enda bevis eller ens indikation på att så skulle vara fallet. Att 99 % av alla forskare och journalister hävdar en sak betyder ju inte att det är sant. Det är viktigt att se kritiskt på den information man har tillgång till och "triangulering av dokument, uttalanden och teknisk bevisning" tror jag är viktig.

Ett annat råd som man bör tänka på är vem som kan ha ett visst intresse av det ena eller det andra, m.a.o. vad skulle Sovjet i detta fall ha för intresse av att tvinga in Sverige i armarna på USA och Storbritannien. Det verkar inte rimligt. Vidare: den danska kallakrigsutredningen konkluderade med att dessa kränkningar av svenskt vatten inte stämde överens med vad Sovjetunionen i övrigt ägnade sig åt i det nordiska området. Det framstod inte som förenligt med övrig sovjetisk politik. Man bör kort sagt se till om påståenden är något sånär konsistenta, något som historiker och journalister också kan lägga på minnet.



Boken "Det svenska ubåtskriget" av Ola Tunander har nyligen utkommit. I ett förord skriver Mathias Mossberg att boken "måste sägas vara det närmaste man kan komma en redogörelse för det nuvarande forskningsläget, avseende vad som skedde i svenska vatten under 1980-talet".

Boken anmäldes här den 1 januari:
https://www.8dagar.com/2020/01/en-mina-mot-det-svenska-ubatskriget.html