Westfaliska freden (1648) och dess konsekvenser

Carl Wahlboms tolkning av slaget vid Lützen 6 november 1632, där Gustaf II Adolf stupade.

De mellanstatliga relationerna i världen har från mitten av 1600-talet till mitten av 1900-talet grundats på fredsfördraget i Westfalen 1648 som avslutade Trettioåriga kriget.

Ännu i början av 2000-talet inramas de mellanstatliga relationerna av de internationella normer som fastställdes 1648, skriver Vladislav B. Sotirovic, doktor i filosofi i Vilnius.


Trettioåriga kriget (1618–1648), detta första alleuropeiska krig, var en religiös-politisk konflikt, i huvudsak mellan de protestantiska och romersk-katolska ledarna som fick katastrofala konsekvenser i form av befolkningsförluster och materiell förstörelse. De tyska länderna förlorade ungefär en tredjedel av sin befolkning från före kriget; vissa regioner avfolkades ända upp till 90 procent.

Från det sena 1500-talet präglades Europa, särskilt dess centrala delar, av religiösa konflikter mellan å ena sidan romersk-katoliker, och å andra sidan protestanter (lutheraner, kalvinister och Zwinglianer) som ifrågasatte kejsarens av det heliga romerska riket rätt att besluta i religionsfrågor. Det uppskattas att nästan 8 miljoner människor i Europa förlorade livet under kriget.[1]

Kriget började 1618 som en regional konflikt mellan protestanter och romersk-katoliker i kungariket Böhmen som tillhörde det heliga romerska riket, men snart involverade det arméer från Habsburgmonarkin, kungariket England, kungariket Frankrike, kungariket Nederländerna, kungariket Spanien och slutligen även kungariket Sverige.

Mer exakt började konflikten när den romersk-katolske ärkebiskopen i Prag förstörde flera protestantiska kyrkor. De böhmiska protestanterna vädjade till kejsaren av det heliga romerska riket att lösa problemet, men hans ingripande tillfredsställde inte protestanterna och kriget utbröt när protestanterna från kejsarens palats i Prag begick den böhmiska historiens andra defenestrering (man kastade ut två kejserliga ministrar genom fönstret, avsatte Böhmens romersk-katolske kung och valde som ny kung den protestantiske Fredrik av Pfalz).

Kampen om själarna blev i detta krig den centrala orsaken trots det faktum att härskarna ibland var mer intresserade av att behålla makten än att kämpa för den religiösa dogmen. Ur kronologisk synvinkel är kriget uppdelat i tre perioder:

    Från 1618 till 1622.
    Från 1623 till 1634.
    Från 1635 till 1648.

Den romersk-katolske kejsaren av det heliga romerska riket, Ferdinand II (1619–1637), som tillhörde huset Habsburg, var segerrik i kriget fram till 1623 med stor hjälp från Bajern och Spanien som då tillhörde Habsburg. Ferdinands politiska ambitioner i Centraleuropa och hans militära allians med den spanska grenen av Habsburg-huset provocerade emellertid de protestantiska staterna i Europa, men även det romersk-katolska Frankrike som traditionellt varit Habsburgarnas fiende.

Danmark blev ledare för den protestantiska ligan 1625, en liga som i själva verket blev en koalition mot huset Habsburg. Efter att ha förlorat i flera slag mot Habsburgs generaler lämnade Danmarks armé kriget och landet undertecknade det s.k. Lübeckfördraget 1629 när Ferdinand II befäst sin makt.

En ny utveckling ändrade plötsligt maktbalansen det protestantiska Sverige under kung Gustav II Adolf (1611–1632) ingrep i kriget. Kriget i Tyskland avslutades genom Pragfördraget (1635) med Habsburgs seger, men Sveriges och Nederländernas allierade Frankrike gick in i kriget mot Habsburgarna samma år för att åter igen ändra krigsutvecklingen. Därför var det inte förrän Frankrike anslöt sig till Sverige 1635 som krigets tidvatten började vända mot det Vatikan-stödda Habsburg som huvudbeskyddare av den romerska katolicismen i Europa. Därefter, från 1635, förlorade kriget mycket av sin ursprungliga religiösa karaktär eftersom det för Frankrikes del inte handlade så mycket om en religiös kamp mot Vatikanen och det heliga romerska riket utan snarare om en politisk maktkonflikt i Europa.

Frankrikes och Sveriges kombinerade krafter räckte för att besegra det heliga romerska imperiets arméer. De avgörande tvisterna mellan de krigförande staterna löstes genom fredsfördraget i Westfalen (1648); men kriget mellan Frankrike och Habsburgs Spanien avslutades först 1659 genom Pyrené-fördraget.[2]

Fredsfördraget i Westfalen (1648)

Efter 30 år av blodiga strider, massaker och alliansbyten avslutades trettioårskriget den 24 oktober 1648 med Fredsfördraget i Westfalen, som undertecknades två gånger på två olika platser: först i Münster och senare i Osnabrück (d.v.s. dels i en romersk-katolsk stad och dels i en protestantisk). Fördraget gjorde slutgiltigt slut på de trettioårskriget [3] och införde ett nytt system för mellanstatliga relationer baserat på den grundläggande principen om staternas självständighet eller oberoende, deras suveränitet.

Fördraget är ett av de viktigaste dokumenten i Europas historia med detaljer om återlämnande av ockuperade territorier, information om missdåd under kriget, reglering av handeln efter kriget och av hur arméerna skulle upplösas och krigsfångar friges. Den viktigaste politiska konsekvensen av kriget och fördraget var att Frankrike blev en dominerande stat på den europeiska kontinenten. Fördraget slog ändå fast de rättsliga grunderna för det moderna systemet för mellanstatliga relationer, ett statssystem där de enda, eller åtminstone de viktigaste, politiska aktörerna är suveräna (oberoende) stater.

Fördragets grundläggande slutsatser var:

* Det romersk-katolska huset Habsburg erkände staten Schweiz´ oberoende.
* De protestantiska förenade provinserna i Nederländerna separerades från de romersk-katolska spanska Nederländerna.
* Det romersk-katolska Frankrike säkrade sin administration i Alsace och behöll biskopsdömena Metz, Toul och Verdun.
* Det protestantiska Sverige fick Västpommern och biskopsdömena Bremen och Verden.
* Det protestantiska Brandenburg fick östra Pommern och ärkebiskopssätet Magdeburg.
* Principen "Cuius regio eius religio" ( "den vars land, hans religion", vilket innebär att en kungs eller annan statsledares religion är folkets religion) från fredsfördraget i Augsburg 1555 [4] bekräftades.
* Statens fulla och obestridda politiska suveränitet erkändes, vilket praktiskt innebar att den romersk-katolske habsburgske kejsaren av det heliga romerska riket inte längre kunde förvandla sitt imperium till en uteslutande romersk-katolsk stat.[5]

Westfaliska fördraget 1648 slog fast tre kärnprinciper

En statssuveränitet enligt principen Rex est imperator standard i regno suo innebär att härskaren är helt autonom inom sitt eget område, och inte underkastad någon annans politiska vilja. Fördraget erkände härskarnas absoluta makt och kopplade den personliga/dynastiska makten till ett specifikt territorium - en suverän stat.

Fördraget införde en kollektiv (europeisk) säkerhet med den grundläggande uppgiften att upprätthålla fred mellan de viktigaste aktörerna i mellanstatliga relationer. Konceptet vacklar mellan en mer praktisk men en oreglerad och anarkisk maktbalans och en idé om ett mer teoretiskt syfte att etablera en slags reglerad världsregering enligt internationell lag och överenskomna handlingsstandarder.

Maktbalans är uttryck för den relativa maktfördelningen mellan staterna, den kan vara jämn eller ojämn. I princip menas en situation där ingen stat dominerar över andra stater, en politik för maktjämvikt i de mellanstatliga relationernas; en obalanserad makt är farlig för den regionala eller globala säkerheten.

Alla dessa tre huvudprinciper förblev grunden för global politik och mellanstatliga relationer fram till 1945 och återupplivades i uppdaterad form efter det kalla kriget. Fördraget markerade början på det moderna systemet för relationer mellan stater genom att legitimera att ett lands regering skall vara både den slutliga och den enda suveräna förvaltningen över invånarna inom de geografisk-politiska gränserna för dess egen politiska enhet (stat). Ett sådant arrangemang innebar både att regeringen blev det enda organ som bestämde den inre statens angelägenheter och att de andra staterna inte hade någon rätt att blanda sig in i en annan stats inre angelägenheter och politik (d.v.s. att "korsa (andras) gränser”). Att vara en suverän (d.v.s. oberoende) politisk enhet (stat) betydde i huvudsak två avgörande funktioner för statens administration:

* Att leva enligt sin egen lagstiftning (att vara autonom – av grekiskans auto = själv och nomos = lag).
* Att själv ordna sina egna interna affärer, d.v.s. utan inblandning utifrån, innebar egentligen att vara oberoende av alla andra, att ha den högsta politiska myndigheten inom det egna territoriet.

Dessa suveränitetsprinciper innebar ett hårt slag mot den romersk-katolska kyrkans Vatikan och dess chef (påven), eftersom de europeiska monarkerna nu kunde besluta fullständigt oberoende i alla frågor om sina egna inhemska (inrikes) angelägenheter, bland annat statens officiella religion (Cuius regio, eius religio), fritt från inblandning utifrån.[6] Fredsfördraget i Westfalen 1648 införde en ny politisk ordning i Europa främst baserad på statens suveränitet och oberoende härskare som fick rätten att hålla stående arméer, bygga försvarsbefästningar och samla skatter från sina undersåtar. Principen om statens suveränitet konsoliderades senare, genom Utrechtfördraget 1713, "genom att koppla suverän myndighet till en fast territoriell gräns".[7]

Genom införandet av suveränitetsprincipen slutade regeringarna i en stat att stödja sina trosbröder i konflikter med härskarna i andra stater eftersom politiken att inte blanda sig i andra politiska enheters inre affärer blev helig. Därmed försvagades Vatikanen överstatliga extraterritoriella myndighet över de romersk-katolska staterna kraftigt, medan den i de protestantiska staterna helt avskaffades. Som en konsekvens blev staterna mer och mer sekulära nationalstater i stället för som tidigare teokratiska.

Det betydde också att medborgare med både skyldigheter och rättigheter ersatte undersåtar med endast skyldigheter inom statens gränser. Betydelsen av själva suveräniteten skiftades gradvis bort från en enda arvsfurstes makt (dynastisk suveränitet) över staten till ett samvälde, eller folkmakt genom folkvalda representanter. Det kungliga rådet (en rådgivande institution) ersattes av parlamentet (en lagstiftande institution), regeringen (en verkställande institution) och domstolen (en rättsinstitution). Ett formellt erkännande av en stats suveränitet (t.ex. genom upprättandet av diplomatiska förbindelser) gäller liksom ett de facto-accepterande som moraliskt och/eller juridiskt giltiga de handlingar som utförs av den "legitima", lagliga, centrala administrativa makten i den erkända staten.

Det nya westfaliska systemet för internationella relationer slog fast principen om kollektiv säkerhet  genom att fredsfördraget från 1648 förutsatte att om en eller flera stater bedrev aggression mot en annan stat ålades alla andra stater att anta en gemensam politik för att återställa status quo före aggressionen, d.v.s. innan en annan suverän stats gränser överträtts. Med andra ord krävde westfaliska systemet för internationella relationer gemensamma åtgärder för att säkerställa den europeiska och/eller globala säkerheten genom att en grupp stater (i princip stormakter) kom överens om att agera som en enhetlig opposition mot varje medlemsstat som olagligt kränkte freden genom aggression.[8]

Principen om statens suveränitet som fördes fram 1648 blev snart avgörande för skapandet av nationalstater, först i hela Europa och senare runt om i världen. Kärnan i den moderna nationalstaten blev den Westfaliska tanken att politisk legitimitet måste utgå från en sekulär rättslig myndighet snarare än från gudomlig sanktion så som var praxis under medeltiden.

Således banade fredsfördraget i Westfalen vägen till konstitutionerna (de högsta lagarna) och de konstitutionella regeringarna, men hjälpte också monarkerna att befästa makten över statens territorier för att få fler människor och ekonomiska resurser för att stärka arméerna. Därför infördes ett modernt system för beskattning följt av imperialismens politik för exploatering av utomeuropeiska kolonier. Så skapades också stora och kraftfulla arméer tack vare det effektiva skattesystemet liksom kravet på en bättre fungerande och mer stabil statlig organisation baserad på en centraliserad administration och dess byråkratiska apparater. Därför blev det helt nödvändigt att flytta statens verksamhet från en kung till en regering. Med andra ord blev följden av Trettioåriga med fredsfördraget i Westfalen den moderna nationalstaten.

Grunden för suverän jämställdhet mellan staterna

Idag byggs den globala säkerheten och de mellanstatliga relationerna, med några kosmetiska modifieringar efter 1945, på idéerna i fredsfördraget i Westfalen 1648. Principerna för suveränitet för varje oberoende stat och kollektiv säkerhet skyddad och omformad av stormakterna gäller ännu, trots det mycket praktiska problemet att suveränitet och kollektiv säkerhet i själva verket är motstridiga principer.

Den grundläggande principen om kollektiv säkerhet innebär att alla (stormakter) stater uppmuntras att förena sin politik och sina styrkor mot varje aggressorstat som kränker en annan stats gränser. Men samtidigt innebär suveränitetsprincipen att ingen stat har laglig rätt att blanda sig in i en annan stats inre angelägenheter, åtminstone inte utan direkt godkännande från någon auktoriserad överstatlig organisation (FN).[ 9]

Enligt internationell lagstiftning är alla suveräna stater jämställda, vilket förutsätter att en överstatlig säkerhetsorganisation måste bygga på suverän jämställdhet (Nationernas förbund eller FN). Denna princip om lika suveränitet för alla stater som politiska aktörer inom mellanstatliga relationer ger formellt garantier för lika deltagande i global politik, och sådan utropad suverän jämlikhet har följande huvudelement:

* Alla stater har samma lagliga rättigheter på den internationella scenen och i förhållande till varandra, oavsett storlek, folkmängd eller ekonomisk eller militär styrka.
* Varje stat har samma rätt till full suveränitet.
* Varje stat har skyldighet att respektera varje annan stat stats laglighet inklusive dess territoriella integritet.
* Varje stats territoriella integritet, statsgränser och politiska oberoende som suverän politisk aktör är okränkbara om inte en åtgärd sanktioneras av den högsta internationella säkerhetsmyndigheten (FN eller liknande).
* Varje suverän stat har fullständig och obegränsad rätt att utveckla sina egna politiska, sociala, ekonomiska och kulturella system utan inblandning utifrån.
* Varje stat är skyldig att uppfylla alla accepterade internationella skyldigheter som medlem i det internationella samfundet av jämställda suveräna stater.
* Varje stat har en skyldighet att leva i fred med alla andra stater. [10]


Vladislav B. SOTIROVIĆ

Noter:
[1] Steven L. Spiegel et al, World Politics in a New Era, Belmont, CA: Wadsworth/Thomson Learning, 2004, 150.
[2] About the Thirty Years War, see [Richard Bonney, The Thirty Years’ War 1618−1648, Oxford: Osprey Publishing, 2002; Peter H. Wilson, The Thirty Years War: Europe’s Tragedy, Cambridge, MA: Belknap Press of Harvard University Press, 2011].
[3] De tyska områdena behövde upp mot tvåhundra år för att återhämta sig från krigets effekter, ett av de blodigaste i Europas historia. Samtidigt, innebar Trettioåriga kriget att vi lämnade medeltiden och undergrävde kraftigt Vatikan-koalitionens – påvens, Habsburgs och det heliga romerska rikets - politiska makt.
[4] Detta fredsavtal bestod egentligen av flera fördrag som bekräftade delstaternas oberoende inom det heliga romerska imperiet, och därefter tillät deras monarker att välja sin egen religion (romersk katolicism eller någon form av protestantism).
[5] Om fredsfördraget i Westfalen, se Derek Croxton, Anuscha Tischer, The Peace of Westphalia: A Historical Dictionary, Westport, CT: Greenwood Publishing Group, Inc., 2001; Derek Croxton, Westphalia: The Last Christian Peace, New York: Palgrave MacMillan, 2013].
[6] Principen Cuius regio, eius religio ger härskaren makten att själv bestämma vilken religion (romersk-katolicism eller någon protestantisk variant) som ska utövas inom hans land. Det var en princip som förbjöd inblandning i andra staters inre angelägenheter på religiösa grunder. Denna princip är även i dag mycket viktig eftersom den ligger till grund för folkrätten [Martin Griffiths, Terry O'Callaghan, Steven C. Roach, International Relations: The Key Concepts, Second edition, London − New York, Routledge, Taylor & Francis Group , 2008, 247]. Det bör observeras att folkrätten är den lag som reglerar hur alla aktörer skall hantera internationella frågor och den är indelad i privata och offentliga segment. Internationell privaträtt reglerar internationell verksamhet som utförs av individer och alla andra icke-statliga aktörer på den internationella arenan. Offentlig internationell rätt tillämpas på staterna som juridiska enheter och behandlar därför relationerna mellan regeringarna [Andrew Heywood, Global Politics, London − New York: Palgrave Macmillan, 2011, 332].
[7] Ibidem.
[8] Att definiera aggression är en extremt omdiskuterad fråga inom den akademiska disciplinen global politik och IR främst eftersom olika definitioner framkallar olika praktiska politiska åtgärder med olika konsekvenser. Det finns emellertid en miniminivå man är överens om i det här fallet och aggression definieras vanligen som ”en förplanerad attack av en aktör mlot en annan, men där slutar också vad man är överens om” [Richard W. Mansbach, Kirsten L. Taylor, Introduction to Global Politik, andra upplagan, London − New York: Routledge, 2012, 316]. Två klassiska exempel på aggression skulle enligt en sådan förståelse av termen vara: 1. Den israeliska attacken mot de angränsande arabstaterna i juni 1967, och 2. Natos bombning av Serbien och Montenegro 1999 (mars − juni).
[9] Fallet med Natos aggression mot Serbien och Montenegro 1999 är det bästa exemplet på en flagrant kränkning av denna princip.
[10] Martin Griffiths, Terry O’Callaghan, Steven C. Roach, International Relations: The Key Concepts, Second edition, London − New York, Routledge, Taylor & Francis Group, 2008, 299−300. Emellertid förlorade staterna en viss grad av suveränitet genom att komma in på IR-arenan eftersom de därmed måste acceptera gemensamma plikter och skyldigheter som fastställts av det internationella samfundet, vilket i själva verket begränsar deras verkliga oberoende.