20 år efter "murens fall" har de flesta av de positiva framstegen förstörts.
LYCKLIG SOM EN EKORRE UPPE I ETT TRÄD
Av Zsuzsanna Clark
I november markerar Europa 20-årsjubileet för Berlinmurens fall. Zsuzsanna Clark är född och uppvuxen i Ungern men efter att ha träffat sin brittiska make flyttade hon till Storbritannien 1999. Här förklarar hon varför det, i motsats till vad man tror i väst, faktiskt fanns många fördelar med livet bakom järnridån .......
När folk frågar mig hur det var att växa upp bakom järnridån i Ungern under sjuttio- och åttiotalen, förväntar sig de flesta berättelser om hemlig polis, brödköer och andra otäcka uttryck för livet i enpartistat.
De blir alla lika besvikna när jag förklarar att verkligheten var helt annorlunda, och att det kommunistiska Ungern, långt ifrån att vara ett helvete på jorden, faktiskt snarare var ett ganska roligt ställe att bo på.
Kommunisterna gav alla garanterad anställning, god utbildning och gratis hälso- och sjukvård. Våldsbrott var praktiskt taget obefintliga.
Men det bästa av allt var kanske den överväldigande känslan av kamratskap, en anda som saknas i mitt nya land Storbritannien och som jag, inte minst, saknar när jag besöker Ungern idag. Folk litade på varandra och vad vi hade delade vi.
Jag föddes in i en arbetarklassfamilj i Esztergom, en stad i norra Ungern, 1968. Min mor, Julianna, kom från östra delen av landet, den fattigaste delen. Född 1939 hade hon en hård barndom.
Hon lämnade skolan när hon var 11 och gick direkt ut för att arbeta i fälten. Hon minns att hon måste gå upp klockan 4 för att gå fem mil för att köpa ett bröd. Som barn var hon så hungrig att hon ofta stod och väntade bredvid hönan för att den skulle lägga ett ägg. Hon knäckte sen ägget öppet och svalde både gula och vita råa.
Det var missnöje med dessa förhållanden under kommunismens första år som låg bakom det ungerska upproret 1956.
Chockvågorna fick de kommunistiska ledarna att förstå att de bara kunde behålla sin position om de lyckades göra våra liv mer tolerabla. Stalinismen åkte ut och ”gulaschkommunismen” - ett unikt slags liberal kommunism – kom i dess ställe.
Janos Kadar, landets nye ledare, förvandlade Ungern till den 'lyckligaste kasernen' i Östeuropa. Vi hade förmodligen fler friheter än i något annat kommunistiskt land.
En av de bästa sakerna var hur fritids- och semestermöjligheter öppnades för alla. Före andra världskriget var semester reserverad för över- och medelklassen. Under de första efterkrigsåren arbetade de flesta ungrare så hårt med återuppbyggandet av landet att några semestrar inte var att tänka på.
Men på sextiotalet förändrades många saker och sidor av livet till det bättre. I slutet av decenniet hade nästan alla råd att resa bort tack vare ett nätverk av semestercentra subventionerade av fackföreningar, företag och kooperativ.
Mina föräldrar arbetade i Dorog, en stad i närheten, för ett statligt ägt skivbolag, Hungaroton, så vi semestrade på fabrikens semestersläger vid Balatonsjön, 'Det ungerska havet'.
Lägret liknade den typ av semestersläger som samtidigt var på modet i Storbritannien vid samma tid, den enda skillnaden var att gästerna var tvungna att själva stå för sin underhållning på kvällarna - det fanns inga rödrockar i Butlin-stil (Artisterna som framträdde i den brittiska Butlin-kedjan av sommarläger vid kusten bar röda kavajer/NB:s anm.).
Några av mina tidigaste minnen från mitt hem under uppväxten är från djuren som mina föräldrar höll på sin lilla gård. Djuruppfödning var något de flesta höll på med liksom att odla grönsaker. Utanför Budapest och storstäderna var vi en nation av sådana som Tom och Barbara Goods (från TV-serien The Good Life/Nyhetsbanken).
Mina föräldrar hade cirka 50 kycklingar, grisar, kaniner, ankor, duvor och gäss. Vi höll djuren inte bara för att få mat till vår familj utan också för att sälja kött till våra vänner. Vi använde gåsfjädrarna för att göra kuddar och täcken.
Regeringen förstod värdet av utbildning och kultur. Före kommunismens tillkomst var möjligheterna för barn till bönder och städernas arbetarklass, sådana som jag, begränsade. Allt detta förändrades efter kriget.
Skolsystemet i Ungern liknade det som då fanns i Storbritannien. Gymnasieutbildningen delades in i grundskolor/läroverk, specialskolor och yrkesskolor. Den viktigaste skillnaden var att vi gick i grundskola till 14 års ålder, inte till 11.
Det fanns också kvällsskolor, både för barn och vuxna. Mina föräldrar, som båda lämnat skolan som unga, gick kurser i matematik, historia och i ungersk litteratur och grammatik.
Jag älskade min skoltid och särskilt mitt medlemskap i pionjärerna - en rörelse som fanns i alla kommunistiska länder.
Många i väst trodde att rörelsen var ett grovt försök att indoktrinera de unga med kommunistisk ideologi, men att vara en pionjär gav oss värdefulla livskunskaper om att bygga vänskap och lärde oss vikten av att arbeta för samhällets bästa. "Tillsammans för varandra" var vårt slagord, och det var så vi uppmuntrades att tänka.
Som pionjär, om du presterade bra i dina studier, i det gemensamma arbetet och i skoltävlingarna, belönades du med en resa till ett sommarläger. Jag fick åka varje år eftersom jag deltog i nästan alla skolaktiviteter: tävlingar, gymnastiken, friidrott, körsång, skytte, litteratur och biblioteksarbete.
På pionjärlägrets sista natt sjöng vi sånger runt en öppen eld, pionjärsången: 'Mint a mokus fenn a fan, az uttoro oly vidam' ('Vi är lika glada som en ekorre i ett träd') och andra traditionella låtar. Våra känslor var alltid blandade: ledsna över att behöva åka hem, men glada över tanken att träffa våra familjer igen.
Idag ser även de som inte betraktar sig som kommunister tillbaka på sina dagar i pionjärerna med stor glädje.
Ungerska skolor följde inte de så kallade "progressiva" idéerna om utbildning som då rådande dominerade i väst. De akademiska kraven var extremt höga och disciplinen strikt. Min favoritlärare lärde oss att utan att behärska den ungerska grammatiken skulle vi inte kunna formulera våra tankar och känslor. Vi tilläts bara göra ett enda misstag om vi ville få högsta betyg.
Till skillnad från Storbritannien hade Ungern muntliga prov, "viva voce" i alla ämnen. I litteratur till exempel, måste givna texter memoreras och reciteras och sedan hade eleven att svara på frågor som läraren ställde dem muntligt. Vid nationella högtidsdagar var jag alltid bland dem som ombads recitera dikt eller vers inför hela skolan.
Kulturen betraktades som oerhört viktig av regeringen. Kommunisterna ville inte begränsa livets finare saker till över- och medelklassen - det allra bästa av musik, litteratur och dans skulle alla få njuta av.
Det innebar påkostade subventioner till institutioner, orkestrar, operahus, teatrar och biografer. Biljettpriserna subventionerades av staten vilket gjorde besök på opera och teater helt överkomliga.
"Kulturhus" öppnades i varje stad och by, så att arbetare ute i provinserna, sådana som mina föräldrar, fick god tillgång till scenkonst och till de bästa artisterna.
Programmen på ungersk TV återspeglade regimens prioritering av kultur till massorna, någon fördumning tilläts inte.
När jag var tonåring bestod sändningarna på bästa sändningstid lördagskvällar vanligtvis av t.ex. ett Jules Verne-äventyr, poesiläsning, en varieté, en live-sänd teaterföreställning eller en enkel Bud Spencer-film.
Mycket av det ungerska TV-utbudet var hemmaproducerat, men kvalitetsprogram importerades, inte bara från andra östblocksländer utan också från väst.
Ungrarna under början av sjuttiotalet följde Soames Forsytes besvärligheter i Forsyte-sagan lika ivrigt som de brittiska tittarna gjort några år tidigare. Onedinlinjen var en annan populär BBC-serie som jag gillade att titta på, liksom David Attenboroughs dokumentärer.
Men regeringen var rädd för att vi skulle förvandlas till en nation av fyrögda soffpotatisar. Varje måndag var "familjenatt", då statlig TV släcktes ned för att uppmuntra familjer att göra andra saker tillsammans. Andra kallade det "familjeplaneringskväll", och jag är säker på att siffrorna för andelen barn som blev tillverkade på måndagskvällar under kommunismen skulle vara en intressant läsning.
Även om vi hade det bra under ”gulaschkommunismen”, det fanns alltid tillräckligt med mat för oss att äta, slapp vi bombarderas med reklam för produkter vi inte behövde.
Under min ungdomstid bar jag, som de flesta andra ungdomar, begagnade kläder. Min skolväska var från fabriken där mina föräldrar arbetade. Vilken skillnad mot dagens Ungern, där barn precis som i Storbritannien mobbas för att de bär "fel" märke på sina träningskläder.
Liksom de flesta människor under kommunisttiden, var min far inte besatt av pengar.
Som mekaniker försökte han behandla alla människor rättvist. En gång såg han en trasig bil stå med öppen motorhuv – en syn som alltid rörde hans hjärta. Den tillhörde en västtysk turist. Min far fixade bilen men vägrade ta någon betalning – inte ens en flaska öl. För honom var det onaturligt att någon skulle ta betalt för att hjälpa någon i nöd.
När kommunismen i Ungern upphörde 1989 blev jag inte bara förvånad, utan ledsen, jag liksom många andra. Ja, det fanns människor som demonstrerade mot regeringen, men majoriteten av vanliga människor – inklusive jag och min familj – deltog inte i protesterna.
Vår röst – rösten från dem vars liv har förbättrats av kommunismen – hörs sällan när man diskuterar livet bakom järnridån. Istället kommer de berättelser vi får höra i väst nästan alltid från rika emigranter eller antikommunistiska dissidenter med en egen agenda.
Kommunismen i Ungern hade sin baksida. Medan man kunde resa fritt till andra socialistiska länder var resor till väst problematiska och tilläts bara vartannat år. Det fanns småaktiga begränsningar och onödig byråkrati och friheten att kritisera regeringen var begränsad. Trots detta tror jag att det positiva överväger det negativa om man ser till helheten.
20 år senare har de flesta av dessa positiva framsteg förstörts.
Människor har inte längre något säkert jobb. Fattigdom och brottslighet ökar. Arbetarklassens människor har inte längre råd att gå på opera eller teater. Liksom i Storbritannien har TV fördummat i oroväckande grad – ironiskt nog hade vi aldrig Big Brother under kommunismen, men vi har honom idag.
Tråkigast av allt är att andan av kamratskap som vi en gång hade nu försvunnit.
Under de senaste två decennierna har vi visserligen fått köpcentra, flerpartidemokrati, mobiltelefoner och internet.
Men vi har tappat så mycket mer.
Zsuzsanna Clark
en mycket viktig redogörelse.
SvaraRaderanils svantesson