Frank Lee, som skriver för webbplatsen off-guardian ifrågasätter hur realistisk den linjen är. Hans argument är till stor del relevanta även för Sverige.
EU beskriver sig självt som ”baserat på rättsstatsprincipen. Det innebär att alla åtgärder som vidtas av EU är baserade på fördrag ”[1].
De viktigaste av dessa är Maastrichtfördraget, som förvandlade EEC till EU och förankrade nyliberala förordningar över hela kontinenten, och Lissabonfördraget, EU:s de facto-konstitution.
Dessa fördrag måste ändras om någon grundläggande omvandling av EU skall kunna ske.
Hur kan då EU-fördragen ändras? Lissabonfördraget anger det otroligt krångliga förfarandet:
1. Ett förslag måste komma från antingen en nationell regering, Europaparlamentet eller Europeiska kommissionen.
2. Europeiska rådet, även känt som EU-toppmötet, diskuterar sedan förslaget och överlämnar det till ministerrådet, som består av nationella regeringschefer.
3. Ministerrådet måste sedan samråda med Europaparlamentet, kommissionen och (om förslaget rör monetära frågor) Europeiska centralbanken.
4. Ministerrådet måste därpå rösta om förslaget, en enkel majoritet krävs där för att förslaget ska gå vidare.
5. För alla förslag som syftar till grundläggande förändringar måste Europeiska rådets ordförande sammankalla ett "konvent".[2] Konventet ska bestå av företrädare för de nationella parlamenten, de nationella regeringarna, Europaparlamentet och kommissionen, men Europeiska rådets ordförande bestämmer helt själv hur många av dessa som ska ingå.
6. Konventet diskuterar förslaget och utarbetar genom konsensus ett förslag till fördragstext.
7. En regeringskonferens sammanträder för att diskutera texten.
8. Om texten godkänns måste den därpå ratificeras av medlemsländerna i enlighet med nationell lagstiftning, t.ex. genom nationella parlamentsbeslut eller folkomröstningar. [3]
Hindren för större förändringar av EU-fördragen är uppenbarligen formidabla, de är faktiskt i praktiken oöverstigliga.
Ett: Till att börja med måste en majoritet av EU:s medlemsländer (dvs. minst 15) först gå med på den föreslagna förändringen.
För att ”Stanna kvar och reformera” ska fungera på det sätt som vänstern föreslår - att EU ska reformeras i socialistisk riktning – måste till att börja med socialistiska regeringar väljas i 15 EU-länder, och de måste komma överens om hur EU-reformen ska se ut.
Sannolikheten för att detta skulle inträffar är uppenbarligen nära noll. Delvis tack vare EU-fördragen har till och med måttliga socialdemokratiska partier - än mindre verkliga socialistiska partier – försvagats över hela kontinenten, och utvecklingen har medfört utbredd högervridning och nationalistisk populism.
Även om vi följer enhörningen in i fantasins framtid där 15 socialistiska regeringar samtidigt väljs över hela EU, har rådets ordförande vid steg fem alla möjligheter att rigga ett upplägg mot meningsfull förändring.
Det finns inget som hindrar honom eller henne att fylla konventet med icke-valda byråkrater från kommissionen eller med de, knappt, valda eurofiler som dominerar Europaparlamentet.
Vid steg sex kommer våra imaginära socialistiska regeringars företrädare spädas ut med företrädare för andra EU-regeringar som inte delar socialisternas prioriteringar, regeringar med vilka det ska uppnås ”konsensus”.
Alla seriösa reformprogram – för att inte tala om radikala mål som att förvandla EU till ett instrument för socialism - skulle bli starkt urvattnade om något samförstånd överhuvudtaget skulle kunna nås.
I steg sju skulle de icke-socialistiska EU-medlemsländerna få en andra chans att lägga in veto mot varje förändring, liksom i steg åtta, parlamenten eller befolkningarna i de flesta EU-länder, utifrån sina inhemska regler för fördrags ratificering.
Den irländska konstitutionen, till exempel, kräver att fördrag om konstitutionella frågor måste beslutas i en folkomröstning. Följaktligen kan ett land med 4,8 miljoner invånare lägga veto och stoppa förslag som önskas av upp till 468,7 miljoner människor (den sammanlagda befolkningen i de 15 största EU-länderna).
Att ”Stanna kvar och reformera” är därför i praktiken omöjligt.
• [1] Ideologi och utopi - Karl Mannheim - s.140/141
• [2] Europeiska rådet, även känt som EU-toppmötet, består av en ordförande samt av medlemsstaternas stats- eller regeringschefer och Europeiska kommissionens ordförande/Nyhetsbankens anm.
• [3] The Looting of Greece - Jack Rasmus - s.116/117
Källa: https://off-guardian.org/2019/11/16/brexit-is-remain-and-reform-even-possible/
Den tolkning man då bör göra är att nationalisterna i Europa egentligen inte är helt höger beträffande social välfärd, eftersom Corbyn tror att det går att komma överens.
SvaraRaderaÖverallt demoniserar socialister nationalister vilket puttar dom åt höger men inte bevisar att dom entydigt hör hemma där.