För ett halvt sekel sedan lät jag publicera Pentagonpappren, en hemlig undersökning på sju tusen sidor om lögner, fördragsbrott, bedrägeri och orättvist krig i Vietnam som fortfarande pågick när jag åtalades på tolv punkter som skulle kunna ha gett mig etthundrafemton år i fängelse.
Åtalet släpptes faktiskt till slut på grund av tjänstefel begångna mot mig inklusive ett försök att oskadliggöra eller döda mig under rättegången mot mig.
Julian Assange riskerar just nu ett hundrasjuttiofemårigt fängelsestraff för 17 eller 18 åtalspunkter, varav 17 mot spionerilagen, som för första gången användes mot någon som hade gett information till den amerikanska allmänheten i målet mot mig redan 1971.
Det har kanske förekommit ett dussin fall sedan dess men åtta nya under Trump och nu för första gången inte mot en källa som jag eller Snowden eller Manning utan mot en journalist.
1971 visade New York Times och 16 andra tidningar modet att trotsa regeringens fördömande och till och med hot om förelägganden och eventuellt åtal. Vid den tiden mötte presidenten en fantastisk våg av vad som kan kallas civil olydnad. Jag känner inte till någon annan parallell till det i något annat land på den tiden.
Men det har ändrats sedan terroristattackerna i New York den 9/11. Tidningar har blivit mycket försiktiga med att lägga fram information som regeringen inte vill ha ut av rädsla för att bli anklagade för att på något sätt hållas ansvariga för varje senare terroristattack.
Så när New York Times redan 2004 nfick vittnesmål av en visselblåsare om den massiva övervakningen av alla amerikanska medborgare och egentligen alla i världen tillbaka skev de inte om detta på ett helt år, ett valår, av rädsla att Vita huset skulle säga att de hade blod på sina händer.
WikiLeaks fanns inte vid den tiden. Men 2010 när Chelsea Manning kontaktade såväl Washington Times, Washington Post som New York Times med material inklusive videoklippet om dödantet av civila, mord begångna av amerikanska trupper i en helikopter som sköt ner obeväpnade civila och två barn och en bil som försökte rädda dem.
Varken Times eller Post ville ta itu med det. Men då existerade WikiLeaks och Julian Assange publicerade materialet det till stor förfäran för regeringen men också för amerikanska medborgare som såg vad som gjordes i deras namn.
Senare anslöt jag mig till jag Julian Assange på hans begäran när han i London släppte de så kallade Iraq War Logs eftersom jag ansåg att informationen om vad som var ett nytt Vietnam förtjänade att göras känd.
Jag fick en utmärkelse för visselblåsare av den tyska federationen av vetenskapsmän 2003. Och när dem vad det tyska namnet för visselblåsning var svarade man att det inte fanns något tyskt ord för det. [...] Jag sa vilken tur att jag är i ett land som inte behöver något ord för visselblåsare. Jag skojade. Det finns naturligtvis inget sådant land, vare sig Tyskland, USA, Ryssland eller något annat land i världen.
Vi behöver fler visselblåsare, inte färre. Många fler än vi har haft, men det tar inte något som det finns gott om. Det finns det ett tyskt ord, uppfunnet av - hör och häpna! - av av Otto von Bismarck som talade om civilkurage och kallade det en bristvara. Även bland människor med annars anständig karaktär som visade kurage på slagfältet.
Det är fortfarande sant. Det behövs visselblåsare som är villiga att riskera utstötning och åtal, men det krävs också att det finns media som är beredda att sprida deras uppgifter och även det är en bristvara.
Julian Assange har gått före och visat vilket mod som krävs för att möta de enorma konsekvenserna. Faktum är att mitt lands journalister inte har drabbats av dödsfall i tjänsten som är ganska vanliga i vissa latinamerikanska länder och på andra håll i världen.
Idag, under en president som kallar pressen folkets fiende, en fras som används i Stalins Ryssland eller Nazi-Tyskland, förekommer det faktiskt varit attacker och hot mot journalister för första gången som jag är medveten om.
Om USA lyckas få Julian Assange utlämnad tror jag att han kommer att dömas i strid mot författningen i en orättvis rättegång. Då tror jag att han kommer att hållas isolerad resten av livet. Men han hotas av en mer omedelbar fara just nu.
Storbritannien har utan några som helst skäl utsatt Assange för total isolering efter åratals isolering på den ecuadorianska ambassaden. 60 läkare har vittnat om möjligheten att han dör i fängelse och jag berömmer alla dem som i många länder protesterar mot denna situation.
Om han antingen blir fysiskt oförmögen eller får tillbringar sitt liv i fängelse i USA kommer det att bli prejudikat för andra länder för att upphäva pressfriheten och förvandla länder som strävar efter att bli republiker och demokratier till i bästa fall valmonarkier eller diktaturer, som inte ger allmänheten någon verklig möjlighet att veta vad deras regering gör i deras namn mer än vad regeringen väljer att själv berätta.
Här har Julian Assange varit profetisk i sin gärning. Han förtjänar frihet och inte utlämning. Jag applåderar alla i världen, inklusive Tyskland, som gör sitt bästa för att se till att denna attack av USA på pressfriheten inte lyckas.
https://www.dropbox.com/s/ss3s05mh4jk6fzx/Ellsberg_Germany.mp4?dl=0
Sverige har haft en alldeles central roll i spelet för att tysta Assange för gott. Många vet hur spelet har spelats men ingen svensk visselblåsare har framträtt. Nu vore det så dags, annars kommer Sankte Per inte att visa någon pardon när den dagen kommer.
SvaraRadera