Dags igen för befolkningspanik?

I somras blev jordens befolkning 7,7 miljarder och till nästa sekelskifte beräknas vi vara 10,9 miljarder.

Hur många klarar jorden att livnära och hur ska en växande befolkning förenas med högt ställda klimatmål?
I över 300 år har pastor Malthus namn från tid till annan dykt upp i debatter om mänsklighetens framtid.
   En rad i en krönika av Lena Andersson aviserade annalkandet av en ny malthusiansk våg. Hon menade att klimatalarmismen håller på att leda till ”att varje utandning blir en skymf”.
    Dvs. varje nytt andetag, varje ny människa på jorden kolliderar med klimatmålen. Då måste det bli ett omedelbart mål att stoppa befolkningstillväxten, kanske med diktatoriska metoder. Eller kommer krig och massepidemier att lösa problemet "naturligt"?

Pastor Malthus uppfattade i slutet av 1700-talet nöden han såg runt om sig som bevis på överbefolkning. Följaktligen menade han att nöden skulle bekämpas genom befolkningskontroll. Inte genom preventivmedel, utan genom att hålla arbetarnas löner nere. Ökade man dem över existensminimum satta bara arbetarna fler barn till världen.
    Malthus läror dök sedan upp i ny skepnad på 1800-talet och så sent som på 1960-talet lanserade professor Georg Borgström, ledamot av den svenska vetenskapsakademien, nya teorier om ”överbefolkningen”. Han hävdade att inget jordbruksmirakel skulle klara en världsbefolkning på 7 miljarder - och i somras blev vi 7,7 miljarder!
   Expressen hyllade Borgström som ”den viktigaste svensken i världen”, medan kollegan Tor Ragnar Gerholm kallade hans böcker för ”tantsnusk för intellektuella”.

Den senaste rapporten från FN:s befolkningsavdelning (UNPD) ”World Population Prospects 2019” ger fakta i frågan.
    Här är de viktigaste slutsatserna:
    Världens befolkning fortsätter att växa, om än i en långsammare takt än någonsin sedan 1950 på grund av minskade fertilitetsnivåer. Den globala befolkningen tros (i ett medelscenario) växa till cirka 8,5 miljarder år 2030, 9,7 miljarder år 2050 och 10,9 miljarder år 2100.

Mer än hälften av den beräknade ökningen av den globala befolkningen fram till 2050 kommer att koncentreras till bara nio länder: Demokratiska republiken Kongo, Egypten, Etiopien, Indien, Indonesien, Nigeria, Pakistan, Tanzania och USA.

    Däremot väntas befolkningen i Öst- och Sydostasien, Central- och Sydasien, Latinamerika, Nordamerika, Karibien och Europa börja minska före slutet av detta århundrade.
    Två tredjedelar av den beräknade tillväxten till 2050 kommer att inträffa även om barnafödandet omedelbart skulle begränsas till cirka två födslar per kvinna under en livstid.
    Befolkningarna i 55 länder eller områden beräknas minska med en procent eller mer mellan 2019 och 2050 på grund av långvariga låga nivåer av fertilitet, och på vissa ställen, höga emigrationsnivåer. Befolkningsförluster på 20 procent eller mer förväntas i Bulgarien, Lettland, Litauen och Ukraina - länder där en illa fungerande planekonomi ersatts av en ännu sämre fungerade ”marknadsekonomi”.

Vad som framgår klart i rapporten är lagbundenheten i utvecklingen. Med stigande levnadsstandard sjunker barnafödandet. Antalet barn upphör att vara livförsäkring. Världen som helhet är nu nere på 2,5 födda per kvinna mot för 3,2 så sent som 1990. 2050 tros barnafödandet vara ner i 2,2 per kvinna, dvs. exakt så många som krävs för reproduktion och nolltillväxt på sikt.
    Därmed kan hela ”befolkningsexplosionen” reduceras till ett fattigdomsproblem i en handfull stater, främst i Afrika, men också i Asien. Hans Rosling hade i huvudsak rätt när han bemötte befolkningsalarmisterna. Den gamla devisen ”En mun, två händer” gäller även detta sekel. Inget land har någonsin genomfört en ekonomisk ”take-off” utan snabb befolkningstillväxt och med växande humana och ekonomiska resurser kan även resursknapphet och miljöproblem åtgärdas övervinnas.

På en punkt var han blåögd. Han var naiv beträffande de stora multinationella bolagens intressen och USA:s politik.
    USA:s politik utgör helt konkret ett hinder mot balans i jordens befolkningstillväxt. USA driver en hård linje mot allt som luktar befolkningskontroll. Därför finns det inte ett ord om detta i UNPD-rapporten. Men befolkningskontrollen är en lika viktig faktor som hälso- och välfärdsåtgärder som påverkar nativitet och mortalitet.
    Faktum är att om inte Kina hade genomfört ettbarnspolitiken hade situationen varit mycket sämre. Befolkningstillväxten i Kina har nedbringats från 2,7 procent per år till 0,6 procent.
    2027 kommer Indien att passera Kina i folkmängd och Indien är det enskilda land som till 2050 kommer att ge det största befolkningstillskottet (ca en kvarts miljard mot en dryg miljard för hela Afrika söder om Sahara).
    Att förmå Indien och andra snabbväxare att genomföra ett befolkningsprogram av Kinas typ skulle naturligtvis minska trycket på de globala resurserna.

Stefan Lindgren

https://population.un.org/wpp/Publications/Files/WPP2019_Highlights.pdf