Så vad sägs om en förstklassig rysk långfilm, "Dovlatov" (2018) om det sorgliga öde en av Rysslands stora författare gick till mötes i Brezjnevtidens Sovjet.
Det är bara att ta en gratismånad och suga ut det gottaste ur Netflix.
Av Sergej Dovlatov finns i stort sett bara novellsamlingen "Kompromiss" översatt till svenska (övers: Hans Björkegren), en novellsamling som för övrigt filmatiserades av Sergej Govoruchin, dennes sista och mycket vackra film.
I den nya filmen, ett mästerverk av regissören Aleksej, figurerar förutom Dovlatov själv hans studentkamrat Joseph Brodsky. Båda skulle emigrera till USA, där de båda dog alldeles för unga (1990 resp. 1996).
Filmen har gjorts med stöd från väst och visst märker man viss antisovjetisk accent. Men det är inte det som är det viktiga. Filmen är en mycket tidstrogen skildring av ett författar- och konstnärskotteri i Leningrad 1971. Filmen är av allt att döma inspelad i befintliga miljöer, i kvarter dit inga renoveringar har hunnit på 50 år.
Vad man ska fundera på är samhällskritiken i filmen. Varken Dovlatov eller Brodsky framstår som några "antisovjetiska" element. Tvärtom. Brodsky upprepar hela tiden att han inte vill lämna landet, men han hotas av fängelse.
En hel plejad av författare och poeter vägrades inträde i Författarförbundet, vilket innebar att de tvingades ta andra arbeten för att inte bli åtalbara för "tunejadstvo", dagdriveri och parasitism.
Men de hjälper varandra och på skumma platser köps och säljs eftertraktade exemplar av Hemingway, Nabokov och annan bristvara, vilket milisen regelbundet slog ned på.
Jag funderar på vad som skulle ha hänt om sovjetmakten istället hade publicerat Brodsky och Dovlatov. För att inte tala om Solzjenitsyn. Heinrich Böll ställde ju det lysande förslaget till sovjetledarna att publicera GULAG-arkipelagen men också publicera utförliga kommentarer av yrkeshistoriker.
Inte hade Brodskys dikter, Dovlatovs noveller eller Solzjenitsyns pamfletter hotat sovjetmakten. Tvärtom!
Censuren var naturligtvis inte det enda som vanställde sovjetmakten. Den permanenta varubristen var följden av medvetna val i ledningen. Man prioriterade gigantiska investeringar i infrastruktur så till den grad att befolkningen inte ens hade toalettpapper!
Detta, okänsligheten för folks behov och stämningar, kan vi kalla den fjärde orsaken till Sovjets fall.
Enligt historikern Roy Medvedev fanns det tre konkreta problem som sammanföll i tiden och välte kolossen: 1) fallande oljepriser 2) de enorma kostnaderna för Tjernobylhaveriet 3) alkoholpolitiken som dränerade statskassan mer än någon förutsagt.
Men den fjärde, bakomliggande orsaken, menar Medvedev, var att sovjetsystemet förlorat sin elasticitet. "Det var solitt", sa Medvedev när jag hälsade på honom i hans enkla datja, "som glas".
Han knackade på glaset i sitt bokskåp för att kontrollera att jag förstått.
Stefan Lindgren
Intressant artikel men märkligt att du glömmer Sovjets krig i Afghanistan 1979 - 89. Det kriget bidrog säkert starkt till Sovjets fall, av ekonomiska skäl, för de många döda och nederlaget som skadade systemets prestige/trovärdighet. Glöm inte hur nederlagen i rysk-japanska och första världskriget bidrog till Tsarväldets fall!
SvaraRaderaJag refererade Roy Medvedevs uppfattning. Förlusterna i Afghanistan, ca 15 000 sovjetsoldater, var utspridda under tio år. Tjernobyl kom som en chock vid mest ogynnsamma tidpunkt och krävde insats av sammanlagt över en miljon soldater. Tusentals skulle vårdas, få livslång invaliditetsersättning etc.
SvaraRadera