 |
| EU-parlamentet. Är detta den ideala styrelseformen för Europa? Brittiska folket anser det inte, idag mindre än någonsin, så ska de få lämna? |
Ekonomen Peter Koenig med 30 år i Världsbanken bakom sig analyserar de starka krafter som nu är i rörelse för att hindra folkviljan. Den första uppgiften är förstås att visa att Brexit inte är folkviljan.
Vi har fått veta att Brexit-sidan har fått hjälp av Cambridge Analytica (CA), på samma sätt som CA uppenbarligen hjälpte Trump att vinna presidentvalet - och enligt CA:s egna uttalanden beslutades mer än 200 val eller folkomröstningar över hela världen de senaste fem åren eller så i själva verket av CA.
CA sägs ha försvunnit, men kunskapen om hur man kan manipulera väljarnas åsikter - algoritmen för att göra detta - är numera väl känd av Google, andra sociala medier, och naturligtvis av världens viktigaste underrättelsetjänster, främst CIA, NSA, MI6, Mosad, DGSE (Frankrike), BND (Tyskland) - och andra. Så därför, tro för all del inte på minsta lilla gnutta demokrati vid kommande val någonstans i världen.
Kommer Brexit faktiskt att hända? - Chansen är stor att det inte händer. Nästan tre och ett halvt år efter Storbritanniens omröstning, och två och ett halvt år efter att Förenade kungariket startade exitprocessen, fortsätter ”såpoperan” Brexit – lämna eller stanna, som den ofta kallas.
Både Theresa May och Boris Johnson - liksom än så länge också oppositionsledaren Jeremy Corbyn, har försäkrat att de kommer att respektera det brittiska folkets val, det blir ingen ny folkomröstning, ingen omröstning i parlamentet; istället hoppas de kunna förhandla fram en ”uppgörelse” med Bryssel. Om det inte blir något ”avtal”, kommer Brexit att äga rum som ett ”No Deal” eller ”Hard Brexit” - så var det första löftet - som naturligtvis kan förändras som nästan allt som har sagts och överebskommits i Brexit-sagan. Men vad menas exakt med en ”deal” eller ”no-deal” för den delen?
Definitionerna av en ”uppgörelse” är vaga, men de avser i princip att britterna lämnar EU under så smidiga förhållanden som möjligt för både företag och individer, vilket innebär att nuvarande relationer, dvs affärslicenser, handelsrelationer, uppehållstillstånd, fritt utbyte av arbetskraft, inte omedelbart skall upphöra, utan först efter en övergångsperiod då specifika villkor ska utarbetas. Detta är exakt vad det står i utträdesavtalet (WA, Withdrawal Agreement). Men WA har ännu inte ratificerats av det brittiska underhuset. Varför inte? - Finns det en dold agenda? Finns det ingen väg tillbaka när WA har ratificerats? Är det allt? – Är det parlamentets sätt att kunna göra en 180-graders omläggning av kursen från ”lämna” till ”stanna” - trots folkets röst?
WA anger en period fram till 31 december 2020 efter ett eventuellt Brexit, eller längre, om parterna vill det, för att mejsla ut detaljerna kring vad Brexit skall innebära – regler för handel, framtida tullar, affärslicenser, rörligheten för arbetskraft och kapital - och mer – föst därefter skall de nya brittiska - EU: s skilsmässoreglerna mellan Storbritannien och EU träda i kraft. Här finns gott om tid till förhandlingar med EU:s partnerländer om enskilda handelsavtal och människornas fria rörlighet. Under hela denna övergångsperiod kommer allt i de nuvarande förbindelserna mellan Storbritannien och EU att vara kvar, d.v.s. under minst 15 månader (eller längre om båda parter känner behov), allt räknat utifrån att Brexit äger rum den 31 oktober 2019.
Några av de möjliga bilaterala förhandlingarna efter Brexit har redan börjat bakom kulisserna, särskilt med Kina och USA och troligen även med andra som Tyskland och Frankrike. Storbritannien kan till exempel titta på den schweiziska modellen. Schweiz är inte formellt EU-medlem, dock i praktiken, men utan rösträtt. Schweiz har för närvarande mer än 120 multi- och bilaterala avtal uppgjorda med Bryssel och de 28 EU-medlemmarna. Och detta trots att tre folkomröstningar avvisat EU-medlemskap (1992 - mot anslutningen till EEC - 50,3% mot; 1997 - folkomröstning om EU-medlemskap - 74,1% emot; och 2001 om ”anslutningsförhandlingar med EU” 76,8% avvisande) betraktas Schweiz fortfarande som en modell för ”demokrati” – d.v.s. ett land där folket beslutar.
Så allt är möjligt, direkta förhandlingar med ett urval (eller alla) EU-länder enligt den schweiziska modellen, och/eller en bredare skala av bi- och multilaterala förhandlingar med anda länder eller handelsblock runt om i världen. Egentligen har Bryssel redan försiktigt föreslagit den brittiska ledningen att inleda bilaterala förhandlingar med EU-medlemmar, även om den officiella linjen är ”lämna” eller ”stanna”. Utan tvekan skulle såväl Bryssel som Washington göra allt för att hålla Storbritannien kvar inom EU:s byråkrati. Storbritannien har ett visst rykte om att vara Washingtons mullvad inom EU, där landet drivit Washingtons önskemål vid avgörande beslut - som när 10 nya östeuropeiska länder skulle släppas in - eller inte.
Varför då överdrifterna om en ”no deal” Brexit? - Förstår människor ens vad “no deal” betyder? Att det bokstavligen betyder att alla förhandlingsdörrar kommer att hållas öppna under övergångsperioden och att ingenting kommer att förändras under den perioden, en period som till och med kan förlängas. Och att, naturligtvis, en myriad av förhandlingar om nya avtal med nya partners är tillåtna under post-Brexit-fasen.
All skrämselpropaganda, manipuleringen av opinionen, påståenden om att aktiemarknaden kommer att krascha, att Storbritanniens BNP kommer att minska med mellan 2 % och 4 % beroende på vem du frågar (och vem kan låtsas ha alla de detaljdata som behövs för att räkna fram sådana nonsenssiffror); att arbetslösheten kommer att öka, särskilt när de brittiska medborgarna kommer att utvisas från sina EU-värdländer och återvänder hem för att leta efter arbete och så vidare, har naturligtvis endast ett mål i åtanke - att stoppa Brexit och hitta ett sätt att få folket att ändra sig och gå emot folkomröstningsbeslutet.
Den brittiska regeringen hoppat tidigt på skrämseltåget och varnade i en "hemlig rapport" - läckt till Sunday Times - att en hård Brexit (en "No Deal" Brexit) skulle drabba Storbritannien i form av mat-, bränsle- och medicinbrist. Russia Today rapporterar att detta scenario blir allt troligare efter premiärministerbytet på Downing Street. Ja, läckan syftar helt klart till att skrämma allmänheten att gå emot Brexit.
Allt detta kan emellertid förhindras om bara det brittiska parlamentet röstar för utträdesavtalet, något det kan göra utifrån sin suveränitetsrätt - inget godkännande från Bryssel behövs - för ett land som vill lämna EU. Varför nämns detta aldrig i media, varför får allmänheten inte veta vad regeringen kan göra för att undvika den förödelse ett hårt Brexit skulle medföra?
***
Det finns också andra ekonomiska förutsägelser som motsäger katastrofscenariot, helt logiska och mer troliga, nämligen att Storbritannien skulle klara sig mycket bättre efter Brexit, bli fritt att förhandla och göra affärer med vem det vill utan att behöva snegla på vad Bryssel tycker, utan EU-kommissionens införda komplexa - och ofta mycket kostsamma - regler, regler som ofta bara är till för reglernas skull. Att återfå full suveränitet skulle vara bra för Storbritannien, både ekonomiskt och socialt.
Storbritannien kan ändå fortsätta att upprätthålla en relation, men på avstånd, med EU, en organisation som ofta kopplas till korruption och som visat ytterst liten sympati för solidaritet mellan medlemsländerna. Exempel finns i överflöd, Grekland, Italien, Spanien, Irland, Portugal - alla "sanktionerade" med trojka-införda räddningspaket (trojkan = EU, Europeiska centralbanken - ECB och IMF).
Det är också uppenbart att Bryssel, naturligtvis inofficiellt, särskilt gynnar vissa nationer, naturligtvis de starkare, de mestadels nordliga medlemsländerna. De behöver inte följa de strikta underskottsregler som införts av ECB men som de södra EU-medlemmarna måste följa. Detta motsvarar en outtalad rangordning. Men de här förnuftigare rösterna som vill främja Brexit för de långsiktiga socioekonomiska förbättringar Brexit skulle medföra för de brittiska medborgarna, får inte komma till tals. Medierna kontrolleras av "Stanna" -förespråkarna.
Brexit, stanna eller lämna, är en känslig fråga. Labour, d.v.s. Jeremy Corbyn, har en tendens att gynna "stanna" – egendomligt nog tillsammans med en del konservativa, och på grund av falska rädslor som alarmisterna orsakat - arbetslöshet, minskning av BNP, förlorade marknader och så vidare.
Så finns det också den extrema högern, representerat av Nigel Farage, chefen för själva Brexit-partiet, och som stöder Brexit, men av fel skäl, anti-invandring, rasism på gränsen till främlingsfientlighet, och som resonerar ungefär som Madame Le Pen i Frankrike, som också vill lämna EU för striktare gränskontroll - anti-invandring och rasism. Samma sak med Italiens högerorienterade Legas (f d Lega Nord) biträdande premiärminister, Matteo Salvini. Dessa strider är förvirrande för allmänheten - och kanske till och med för Jeremy Corbyn, som för att inte förknippas med Nigel Farage hellre stöder ”stanna” - kanske mot sitt bättre vetande om Brexits socioekonomiska fördelar för Storbritannien.
Naturligtvis finns det många sätt att bryta löftena från tidigare premiärministern Theresa May och dagens premiärminister Boris Johnsons som försäkrat att resultatet av 2016-omröstningen skall respekteras. Enklast vore för det brittiska parlamentet att säga upp artikel 50 i Lissabonfördraget som ger medlemsländerna ensidig rätt att utträda ur EU. Detta var precis vad Storbritannien gjorde, utlöste artikel 50 genom ett premiärministerbeslut efter Brexit-folkomröstningen. När denna process inleddes förstod man att den inte kunde stoppas - förutom genom en parlamentarisk omröstning som upphävde tillämpligheten av artikel 50.
Idag ligger detta alternativ redan på bordet. Det kan göras lika ensidigt och suveränt av Förenade kungariket utan godkännande av de återstående 27 EU-länderna. Om detta görs blir det status quo, Storbritannien förblir EU-medlem. Ingen förändring.
Labourledaren Jeremy Corbyn har nyligen antytt att han vill få till en misstroendeomröstning mot premiärminister Johnson. Om parlamentet accepterar en sådan, och om Corbyn vinner den, skulle han bli tillfällig premiärminister fram till ett nyval, som han förväntar sig vinna. Hans väljarstöd i Storbritannien växer trots ökande - falska - anklagelser om antisemitism. Om han skulle bli premiärminister kan han välja att dra igång en ny folkomröstning om Brexit eller helt enkelt att kräva en omröstning mot artikel 50. Bingo. Och Storbritannien skulle förbli EU-medlem. Efter vad vi vet om Cambridge Analyticas metoder att få den allmänna opinionen att svänga, skulle en ny Brexit-folkomröstning troligen manipuleras till förmån för "stanna".
Eftersom CA:s medgett inblandning i Brexit-omröstningen 2016, är det för övrigt helt tänkbart att resultatet av den kan komma att upphävas och att en ny folkomröstning inleds. Det är ett mirakel att hittills ingen politiker, inget media kommit på detta.
Sammanfattningsvis, är det sannolikt att resultatet av folkomröstningen i juni 2016 kom som en överraskning för de brittiska myndigheterna och helt enkelt inte kunde accepteras. Är det rent av möjligt att man, för att bevara illusionen av ”demokrati”, utformat ett helt komplex av åtgärder under en period av cirka tre år, åtgärder för att förvirra den allmänna opinionen att förlora sig bland alla detaljer och vilka specifika villkor som faktiskt gäller för att lämna Europeiska unionen, så att folk lättare kan svängas över i riktning som passar makthavarna?
Låt oss vänta och se, men skulle Brexit ställas in, kommer det inte som någon överraskning.
Peter Koenig är ekonom och geopolitisk analytiker. Efter att ha arbetat i över 30 år med Världsbanken skrev han ”Implosion”, en ekonomisk thriller, baserad på hans förstahandserfarenheter. Artikelnskrevs för onlinetidningen "New Eastern Outlook."Artikeln med tillhörande länkar finns på:
https://journal-neo.org/2019/08/19/Brexit-or-not-masters-of-manipulating-public-opinion/
Tweet Follow @journalneo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.