 |
| En polisman pucklar på Jan Myrdal 20 december 1967, vilket fick honom att bestämma sig för att stanna i Sverige. |
Jan Guillou tycker Myrdal har fel.
Jan Guillou var förbi i Varberg. Han hade haft två veckors badsemester i Danmark efter att ha korrekturläst sin nya bok. När vi talade, diskuterade, visade det sig att i en fråga kunde vi inte enas, där var vi helt oöverens. I andra hade vi som alltid bara olika uppfattningar.
Jag sade att jag i två varv gjort en och samma avgörande felbedömning i livet. En som stäckt mig och nu omöjliggör mitt arbete.
Detta vill jag rätt detaljerat redovisa:
Det står i mina handlingar att jag varit ”utflyttad ur riket till Afghanistan” från 1958 i fem år. De åren hade jag, skriven i Kabul och med huvudsaklig bas i New Delhi, inte bara rapporterat i svensk press från Sydasien och Centralasien utan även Kina. Att Kinaresan finansierades av tidningen VI och svenska stipendier är känt. Att jag också fått ekonomisk hjälp av min mor Alva Myrdal som under första delen av tiden var svensk ambassadör i Indien är inte okänt. Men mitt och Gun Kessles i Förenta staterna prisbelönta arbete med ”audiovisual education ” -filmer och ”phono books” om Afghanistan och Centralasien för ”International Communications Foundation” är blott kursivt omnämnt. Men då det honorerades enligt avtalet med ”Writers Guild of America , West” var det oss under åren en viktig ekonomisk bas. Larry van Mourick som då ledde ”ICC” hade vi lärt känna i Teheran, han var också en nära vän till dess han och hans hustru omkom i en flygolycka.
Beslutet att återflytta 1963 var inte lätt men styrdes av två skäl.
Det ena var att Gun Kessle med nästan ett årtionde på tuberkulossanatorium ville kunna ha möjlighet till den dispensär som då gavs. Den upphörde dock senare. Det andra var att när vi då kom till Stockholm på vad jag tänkt mig vara genomresa som 1960 erbjöd mig Göran O. Eriksson som var Stockholms-Tidningens nye kulturredaktör att enligt italiensk förebild få bli en helt självständig söndagskrönikör med ”Söndagsmorgon”.
Jag bad därför vännen Tore Browaldh om hjälp att återflytta. Ty det var på den tiden alls inte lätt. En av bankens advokater skötte underhandlingarna med myndigheterna.
Den återflyttningen till Sverige 1963 bedömer jag nu när jag kan se tillbaka över åren som ett misstag.
Möjligheten återkom dock. Våren 1967 skrev jag under filmarbetet i Havanna med ”Hjälparen” på engelska ut ”Confessions of a Disloyal European” om morgnarna innan vi började. Den versionen blev en stor internationell framgång. Andre Schiffrin på ”Pantheon Books” ville jag skulle fortsätta. Lockade med stora projekt. Kanske var det polisprygeln i Stockholm 20 december som fick mig att på trots fortsätta att arbeta på svenska språket. I vart fall anser jag nu att även om man bara ser till solidaritetsarbete hade jag gjort mer nytta utanför det rätt isolerade och ständigt därtill enfrågedominerade Sverige och då på mitt engelska språk.
Frågan om var bosätta sig hör inte hit. Att jag endast ibland kunnat resa in i Förenta staterna, att jag blivit utvisad från Storbritannien och just nu inte kan få visum till Indien spelar ingen roll för att välja språk.
Om svårigheten att verka på det svenska språket har jag skrivit rätt ordentligt. Bland annat i den i svensk offentlighet medvetet undanträngda föreläsning i Frankrike vilken endast genom finländsk förmedling ens kunnat bli spridd på svenska språket.
Nu vid 92 är det för sent. Nu återstår bara ånger.
Jan Myrdal
Jag anser att jag Jan (M) har helt rätt, vilket jag också sagt till honom vid något tillfälle. Han har varit för stor för Sverige. Sverige har dock behövt honom mer än han Sverige. Men han hade gjort mer "nytta" som internationell skriftställare baserad i Paris eller Calcutta. Att tvingas passa in i det svenska åsiktsklimatet har delvis hämmat honom.
SvaraRaderaTorbjörn Wikland skriver:
SvaraRaderaJag läste vad Jan Myrdal nyligen publicerat på Nyhetsbanken. Han förklarar att han ångrar att han från slutet av 60-talet varit kvar och verkat i den svenska kulturkretsen sedan dess. Jag antar att han menar att han borde varit i den amerikanska/engelskspråkiga kulturkretsen i stället.
Jag tror att han har helt fel, men till viss del förstår jag hans senkomna bedömning. Han har varit i modern mening en globetrotter och han har blivit märkt av den amerikanska kulturen under sin uppväxt. Men framför allt har han genom sin skriftställning fått ett stort genomslag i verkligt stora kulturkretsar på vår jord, såsom den amerikanska, den indiska, den kinesiska och den franska. Det är ytterst få svenska författare, journalister, kulturarbetare men även politiskt verksamma som ens kommer i närheten av ett sådant internationellt genomslag och erkännande - om de ens noterat och förstått denna skillnad mellan Myrdal och dom själva. Det bidrar givetvis till svensk avundsjuka och retar upp hans arga svenska kritiker. Att han därför reagerar surt på den svenska enfrågekulturen och - borde han tillägga - den svenska okunniga pösighet som Falstaff-Fakir gycklar med är begripligt.
Däremot tror jag han underskattar svårigheten att ta sig från en kulturkrets till en annan. Jan Myrdal är verkligen rotad i svensk kultur (vilket jag och säkert andra uppskattar). I Sverige är det vanligt bland lite yngre att låtsas vara amerikanska världsmedborgare (också det en svensk kulturell säregenhet), bräka på amerikansk engelska och ständigt krydda sitt svenska prat med engelska uttryck. Men det är "svengelska" de pratar. De har t.ex. hittat på ett svenskt kulturfenomen, att efter jobbet träffas på kafé eller krog någon timme i s.k. "after work". Ingen amerikan känner igen eller begriper vad det uttrycket står för.
Om jag t.ex. läser ett verk av den store kinesiska författaren Lu Hsun så kan jag givetvis ta till mig det universella i det han skriver. Men om jag dessutom försöker förstå det kinesiska sammanhang han utgår ifrån får jag en mycket djupare förståelse för hans litterära storhet.
Därför tycker jag inte alls att Jan Myrdal ska ångra sitt val att vara kvar i den svenska kulturkretsen.
Med hälsningar
Torbjörn Wikland
Det går inte att jämföra Jan Myrdal med "vanliga" svenskar som "bräkande" praktiserar sin skolengelska. Jan tillbringade 2-3 år när han var 11-13 år gammal i USA i en intellektuellt mycket stimulerande miljö. Det innebär att engelska är hans andra modersmål. Jag uttalar mig också som pappa till två grabbar som tillbringade flera år i England i ungefär samma ålder. De har blivit märkta för livet. Jans skildring av smärtan att behöva resa hem 1940 upplevde jag själv genom mina barn när vi var tvugna att göra det.
SvaraRaderaSedan undrar jag om JM är så rasande svensk? Att han har svenska föräldrar, svenskt pass och är av "nordisk ras" innebär inte att han nödvändigtvis "passar in". Den framgång han har haft internationellt har nog skett t r o t s att han bott i Sverige. Den hade varit ännu större om han inte flyttat tillbaka 1963. Märk väl att det skedde pga hans hustrus önskan. Gun var nog mer "svensk" trots att hon tillhörde en av våra minoriteter.
Jag baserer min uppfattning också på egna erfarenheter. Under 80-talet var jag är i landet illa sedd i meteorologiska kretsar som en "meteorologisk Myrdal" med alltför radikala idéer om hur vädret skulle behandlas. Befrielsen kom när jag vid 47 års ålder inledde en internationell karriär.
Jag har nu som pensionär, efter mer än 15 år utomlands, ett världsomspännande meteorologiskt kontaktnät, som dock inte innefattar Sverige. Att jag alls bor här i landet beror på att min hustru vill vara nära sina barnbarn.
Mina sju år efter hemkomsten var dock inte meningslösa eftersom h y d r o l o g e r n a på SMHI var mycket intresserade av mina idéer. Jan M. har gjort mycken nytta i Sverige, en nytta som dock varit mer världsomfattande om han stannat kvar som "utlandssvensk".
Jag blir sorgsen över det ovanstående av Jan Myrdal skrivna. Han ångrar och det accepterar jag. Det val han gjorde, att skriva på svenska, kom fåtalet till godo, bland dem jag. Det är jag Jan Myrdal oändligt tacksam för. Hälsningar från Hans Hellsing
SvaraRaderaJag tror många är omedvetna om hur mycket vänsterinriktning som är för handen i Usas akademiska värld. Keep your enemy close? som det kanske skulle kommenteras av någon på afterwork :-). Någon som inte var så insatt i det som rör Fabian Society's verksamhet...
SvaraRadera