I mitt lilla handbibliotek finns en avdelning för matriklar. Av någon anledning, dagen efter det att Carl Johans Förbundet i Uppsala hållit sin årssammankomst, börjar jag bläddra i dess omnibusförteckning över samtliga genom åren invalda ledamöter och hamnar på namnet Albrecht Elof Ihre. Denne herre – sedermera friherre – var en av tidens mera lyckade karriärister. Godsägare, diplomat, hovman, utrikesminister, ledamot av Kungl. Vetenskapsakademien. 1848 valdes han också in i Svenska Akademien men tog aldrig säte där. Elva år senare upphävdes invalet.
Han var inte ensam om att avböja den tveksamma äran. Carl Johan Schlyter, rättslärd och utgivare av de medeltida landskapslagarna, både filosofie och juris jubeldoktor, ledamot av ett stort antal lärda samfund, tackade också nej till ett enhälligt inval i Svenska Akademien år 1860. Han ville inte plottra bort sin tid på att sitta i sammanträden. Möjligen var han också förutseende. År 1881 beslogs akademiens dåvarande ständige sekreterare, greve Henning Hamilton, med urkundsförfalskning och tvingades lämna landet, alla sina fina uppdrag och återställa de många dekorationer som man överöst honom med.
SA var ett råttbo – då som nu. Förtjänta medborgare ville inte vara med. Ytterligare flera har tackat nej – under 1900-talet bland andra historikerna Curt Weibull och Carl Grimberg, liksom litteraturprofessorn Olle Holmberg. Det sägs att även P-O Enquist har undanbett sig inval. Gustav III:s akademi har främst varit en försörjningsinrättning, och dess viktigaste uppgift – att värna svenska språket och se till att det stora ordboksprojektet förs i hamn – har den sorgligen försummat. Som Nobelprisutdelare har den ratat de riktigt stora: Tjechov, Rilke, Joseph Conrad, Henry James, Nabokov, Ibsen, Tolstoj. (Lars Heikensten hade nog fråntagit De Aderton rätten att utse, om Nobelstiftelsens eget anseende inte skadats så svårt i striden om Nobel Centre.)
De två senaste årens upprördhet om SA:s allmänna tillstånd är således litet sent påkommen. De flesta som har lämnat den har gjort det frivilligt och som det verkar med avsmak. De som tvungits bort har fått frikostig ekonomisk gottgörelse. Kvinnor har kvoterats in, i ett identitetspolitiskt förfarande. Juristen som togs in hade tidigare gjort SA tjänster och borde betraktas som jävig. Ett finskt inval rubbar karaktären av en svensk akademi. En tidigare sekreterare, mediesugen, har förhandlat till sig en jättepension (uppbär runt en miljon om året), trots att han fortfarande tillhör institutionen. En framstående svensk författare erbjöds en plats men tackade klokt nog nej (och såg till att genera ledamöterna genom att göra det publikt).
Det finns högt utvecklade länder som klarar sig utan sådana här inrättningar. Det förunderliga är att så många förståsigpåare i vårt land har tagit SA på fullt allvar och sörjt dess misär. Där har dock suttit uppburna men politiskt murkna figurer som Sven Hedin, Per Hallström, Fredrik Böök. Hjalmar Söderberg – vår störste 1900-talsförfattare – blev en enda gång belönad av SA, med 2 000 kronor, strax före sin död. Detta motsvarar 50 000 kronor i dagens penningvärde, en halv månadslön för en kulturchef på en dagstidning i den svenska huvudstaden. De skulle alla vilja sitta där, tro mig.
Sven Hofman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.