Nato:s antidemokratiska rötter (2)

Nato:s olagliga bombningar av Libyen i oktober 2011 var bara en fortsättning av USA/Nato:s ansträngningar att ta kontroll över det oljerika landet. 9 augusti 1981 trängde USA in i luftrummet och sköt ner två libyska plan. I april 1986 beordrade  president Reagan bombningar av Libyen - femton civila dödades inklusive överste Gaddafis dotter.

Nato inrättades delvis för att stoppa den europeiska vänstern som var stark efter andra världskriget.

Den andra huvudfaktorn bakom Nato:s bildande var en önskan att stärka kolonialismen och föra in världen under ett amerikanskt geopolitiskt paraply.

Den kanadensiske författaren Yves Engler skildrar i en serie om fyra artiklar Nato:s antidemokratiska historia. Här del två.

Redan från början hade kanadensiska tjänstemän en oerhört bred definition av Natos påstått defensiva karaktär, enligt vilken en ”attack mot en allierad betraktas som en attack mot alla allierade”. Under den parlamentariska debatten i Kanada om Nato, sa landets utrikesminister Lester Pearson: ”Det finns inget bättre sätt att garantera säkerheten i Stilla havet just nu än genom att skapa ett säkerhetsarrangemang mellan de demokratiska stormakterna, ett arrangemang vars effekter kommer att märkas över hela världen, inklusive Stillahavsområdet.” Två år senare tillade han: ”Försvaret av Mellanöstern är avgörande för ett framgångsrikt försvar av Europa och det Nordatlantiska området.” 1953 gick Pearson ännu längre: ”Det återstår nu endast en relativt liten [5 000 kilometer] geografisk lucka mellan Sydostasien och det område som omfattas av Nato, Nato sträcker ju sig ända till Turkiets östgräns.”

I en mening var den populära beskrivningen av Nato som ett defensivt arrangemang faktiskt riktig. Efter Europas andra stora krig stod de koloniala makterna ekonomiskt försvagade medan antikoloniala rörelser i allt större utsträckning kunde hämta stöd utifrån. Sovjet och Maos Kina hjälpte till exempel vietnameserna. På samma sätt stödde Egypten algeriska nationalister och Angola fick ett mycket osjälviskt kubanskt stöd. Den internationella styrkebalansen rörde sig bort från kolonialmakterna.

För att upprätthålla sina kolonier var de europeiska makterna alltmer beroende av nordamerikansk diplomatisk och ekonomisk hjälp. Nato gjorde åtskilliga uttalanden till stöd för de europeiska kolonialmakterna. Under hösten 1951 reagerade Pearson på de växande rörelserna i Iran och Egypten som hotade att försvaga det brittiska inflytandet, i ett tal till det kanadensiska parlamentet yttrade han: ”Mellanöstern är strategiskt alldeles för viktigt för försvaret av Nordatlantområdet för att det skall tillåtas bli ett maktvakuum eller att gå över i ovänliga händer.” Det följande året erkände Ottawa kolonialregimerna i Vietnam, Kambodja och Laos som med Frankrike ”associerade stater”, enligt en intern rapport ”för att hjälpa en Nato-kollega som står inför stora utländska och inhemska problem”. Än viktigare - Kanada skänkte Frankrike hundratals miljoner dollar i militär utrustning via Natos ömsesidiga biståndsprogram. Dessa vapen användes huvudsakligen för att undertrycka de vietnamesiska och algeriska befrielserörelserna. År 1953 berättade Pearson för underhuset: ”Det stöd vi gett Frankrike som en medlem av Nato, kan nyligen ha hjälpt landet att fullgöra några av sina skyldigheter i Indokina.” På samma sätt utnyttjades Kanadas och USA:s stöd av holländarna för att behålla deras dominans över Indonesien och västra Papua Nya Guinea, av Belgien i Kongo, Rwanda och Burundi, av portugiserna i Angola, Moçambique och Guinea-Bissau och av britterna på många ställen. Mellan 1950 och 1958 donerade Ottawa hela 1 526 956 000 dollar (motsvarande 8 miljarder idag) i form av ammunition, stridsflygplan, militär utbildning etc. till europeiska länder genom NATO Mutual Assistance Program.

Den roll som NATO spelade i nordamerikanskt/europeiskt förtryck av Syd gjorde asiater och afrikaner starkt misstänksamma mot organisationen. Det nigerianska arbetarpartiet gav 1964 ut broschyren ”The NATO Conspiracy in Africa” som dokumenterade Natos militära engagemang på kontinenten, alltifrån baser till diverse havsavtal. År 1956 satte Nato upp en undersökningskommitté för Afrika och i juni 1959 varnade Natos North Atlantic Council, organisationens högsta politiska beslutsfattande organ, för att kommunisterna skulle dra nytta av afrikansk självständighet på bekostnad av västerländska politiska och ekonomiska intressen.

Nato-alliansen skapades för att bevara enigheten bland Europas historiska kolonialmakter - och med USA - mitt i en värld som höll på att avkoloniseras. Den syftade också till att stärka USA:s  inflytande runt om i världen. I en historiebok om det USA-ledda Koreakriget 1950-1953 skriver David Bercuson att Kanadas utrikesminister ”var överens med [president] Truman, [utrikesminister] Dean Acheson och andra amerikanska ledare, om att den koreanska konflikten var Natos första stora test, även om den ägde rum en halv värld bort”.

Skapat för att upprätthålla en inre enighet bland de ledande kapitalistiska makterna, var Nato den efterkrigstida USA-centrerade multilaterala ordningens militärallians, en ordning som också inkluderade Internationella valutafonden (IMF), Världsbanken, Internationella handelsorganisationen (ITO, en föregångare till GATT/öv:s anm.) och FN. (Under sina första två årtionden fungerade FN närmast som en underavdelning till USA:s utrikesdepartement.)

Som växande kapitalistisk makt var Kanade väl placerat för att dra nytta av den US-centrerade multilaterala imperialismen. Den kanadensiska elitens affärs-, kultur-, familje- och ras-band till sina amerikanska motsvarigheter betydde att dess position och vinster sannolikt skulle stärkas i takt med Washingtons globala ställning.

Nato stödde kolonialmakterna och hjälpte till att föra in världen under det amerikanska geopolitiska paraplyet, som den kanadensiska eliten hoppades kunna dra nytta av.

Yves Engler

Del 1