Hur har vänstern i Kanada ställt sig till Nato? Journalisten och författaren Yves Engler finner att delar av vänstern valt att samarbeta med Nato, trots att det enligt honom borde vara ett självklart vänsterkrav att lämna Nato.
Englers två första två artiklarna diskuterade hur Nato skapades för att stoppa Europas vänster och möjliggöra (USA:s) globala dominans och den tredje fokuserade på Natos roll när det gäller konflikter och militära utgifter.
Englers två första två artiklarna diskuterade hur Nato skapades för att stoppa Europas vänster och möjliggöra (USA:s) globala dominans och den tredje fokuserade på Natos roll när det gäller konflikter och militära utgifter.
The Co-operative Commonwealth Federation (CCF),
NDP-partiets (socialdemokratiska) föregångare, stödde Nato. I början av 1949
meddelade partiets nationella råd: ”CCF anser att Kanada bör stödja och ansluta
sig till en nordatlantisk säkerhetspakt”. Vid sin kongress 1950 antog partiet en
resolution till stöd för Nato och, med illa dolt hat mot resolutionens
motståndare, skrev partiets mångårige partisekreterare David Lewis, att ”Nato-frågan
försvann inte. Den måste stötas och blötas vid varje efterföljande kongress och
ledde alltid till de hetaste debatterna”. Armékaptenen och partiets rådgivare
Desmond Morton beskriver striden kring en kompromissresolution om militära
allianser vid NDP:s första kongress 1961: förslaget som gick ut på att överge
NORAD, men stanna i Nato, ”utsattes för en bitter, känslomässig attack från kongressombuden.
Som de hade gjort på så många CCF-kongresser tidigare gjorde [MJ] Coldwell,
[Tommy] Douglas och Lewis allt de kunde för att slå tillbaks alliansmotståndarna”.
Partiledare försökte inte enbart övertala. Förutom att dra nytta av tidens dominerande ideologiska vindar, tog också ledarskapet till maktspråk. Vid ett tillfälle hotade Coldwell att avgå som partiledare om medlemmarna inte stödde Nato-fördraget. När en grupp medlemmar i Manitobas CCF, däribland personer som ingick i provinsens lagstiftande församling, organiserade en anti-Nato-grupp, hindrade partiets provinssekreterare att de fick tillgång till partiets adresslista. Parlamentsledamoten och framtida partiledaren Stanley Knowles ingrep också för att tvinga Manitoba CCF att bestraffa de mest framträdande motståndarna mot Nato och fick provinsavdelningen i Manitoba att utesluta två tidigare medlemmar i Manitobas delstatsparlament för att de kampanjat mot Nato-avtalet.
Två decennier efter sitt bildande uppmanade NDP 1969 slutligen Kanadas regering att dra sig tillbaka från Nato. Men partiets inställning ändrades åter vid mitten av 1980-talet, vilket kulminerade i 1987 års säkerhetsbeslut. När medlemmar lämnat in Nato-kritiska vid senare NDP-kongresser har dessa på olika sätt begravts. I en federal valdebatt 2015 beskrev partiledaren Tom Mulcair NDP som ”stolta medlemmar av Nato” och sa att hans regering skulle göra alliansen till en ”hörnsten” i sin utrikespolitik. Det finns inga tecken på att den nye partiledaren Jagmeet Singh kommer att ändra partiets position.
På tröskeln till folkomröstningen 1980 om Québecs självständighet klargjorde Parti Québecois i sin vitbok 1979 (The Québec Government Proposal for a New Partnership Between Equals: Sovereignty-Association), att ett oberoende Québec skulle förbli medlem i Nato. PQ förnyade detta löfte i sin valplattform för 2012. Däremot krävde Québecs andra självständighetsparti, Québec Solidaire, i sin plattform att ”Kanada omedelbart lämnar Nato och NORAD”.
The Green Party har ifrågasatt om Kanada bör stå kvar som ”medlem i Nato” och har krävt att landet ”flyttar fokus bort från Nato:s krigsinsatser och istället satsa på FN:s fredsbevarande uppdrag”, men partiet har inte uttryckligen krävt ett tillbakadragande från alliansen. Kommunistpartiet och andra mindre vänsterpartier har däremot begärt ett totalt tillbakadragande från Nato.
Under årtionden har ”arbetarrörelsen” stött Nato. Det kanadensiska LO:s (The Canadian Labour Congress) föregångare – the Canadian Congress of Labour and Trades och Labour Congress – stödde bildandet av Nato och CLC:s första konferens yrkade att ”den kanadensiska regeringen inte fick svika eller misslyckas i sitt stöd för Nato”, som uttalandet beskrev som ett ”självskydd mot aggression”. 1957 upprepade CLC ”sitt stöd för Nato i ett memorandum som överlämnades till Kanadas regering”. För att främja stödet för militäralliansen spred den nybildade landsorganisationen 11 000 exemplar av ett häfte med titeln ”Fackföreningarna och Nato”. Broschyren förklarade: ”Tyvärr måste vi fortfarande lägga stora summor på försvaret, och ansvaret för detta ligger hos den internationella kommunismen. Kanadas arbetarrörelse stöder med all kraft Nato. ”
Under 1960-talet fortsatte CLC sitt stöd för Nato. Det var inte förrän 1976 att CLC ”uppmanade den federala regeringen att ... minska den nordatlantiska organisationens militära roll”. De senaste åren har CLC och dess dotterbolag i stort sett tigit om Nato.
Ett antal fredsorganisationer - Pugwash Canada, Project Plowshares, etc. - har varit otydliga om Nato. Ordföranden för fredsorganisationen Rideau Institute, Peggy Mason, deltog i alla Nato-rådets möten samtidigt som hon var ledande rådgivare till Progressive Conservative-partiets parlamentsledamot och utrikesminister Joe Clark mellan 1984 till 1989. Under det nationella försvarsutskottets möte 2012 förklarade Mason: ”Jag talar som en som lagt större delen av mitt arbete de senaste 10 åren på samarbete med Nato”. Rideau-institutets ordförande utbildade Nato-chefer för freds- och krisstabiliseringsinsatser, något hon enligt sin LinkedIn-profil fortsatte med efter att hon tagit över Rideau-institutet.
Partiledare försökte inte enbart övertala. Förutom att dra nytta av tidens dominerande ideologiska vindar, tog också ledarskapet till maktspråk. Vid ett tillfälle hotade Coldwell att avgå som partiledare om medlemmarna inte stödde Nato-fördraget. När en grupp medlemmar i Manitobas CCF, däribland personer som ingick i provinsens lagstiftande församling, organiserade en anti-Nato-grupp, hindrade partiets provinssekreterare att de fick tillgång till partiets adresslista. Parlamentsledamoten och framtida partiledaren Stanley Knowles ingrep också för att tvinga Manitoba CCF att bestraffa de mest framträdande motståndarna mot Nato och fick provinsavdelningen i Manitoba att utesluta två tidigare medlemmar i Manitobas delstatsparlament för att de kampanjat mot Nato-avtalet.
Två decennier efter sitt bildande uppmanade NDP 1969 slutligen Kanadas regering att dra sig tillbaka från Nato. Men partiets inställning ändrades åter vid mitten av 1980-talet, vilket kulminerade i 1987 års säkerhetsbeslut. När medlemmar lämnat in Nato-kritiska vid senare NDP-kongresser har dessa på olika sätt begravts. I en federal valdebatt 2015 beskrev partiledaren Tom Mulcair NDP som ”stolta medlemmar av Nato” och sa att hans regering skulle göra alliansen till en ”hörnsten” i sin utrikespolitik. Det finns inga tecken på att den nye partiledaren Jagmeet Singh kommer att ändra partiets position.
På tröskeln till folkomröstningen 1980 om Québecs självständighet klargjorde Parti Québecois i sin vitbok 1979 (The Québec Government Proposal for a New Partnership Between Equals: Sovereignty-Association), att ett oberoende Québec skulle förbli medlem i Nato. PQ förnyade detta löfte i sin valplattform för 2012. Däremot krävde Québecs andra självständighetsparti, Québec Solidaire, i sin plattform att ”Kanada omedelbart lämnar Nato och NORAD”.
The Green Party har ifrågasatt om Kanada bör stå kvar som ”medlem i Nato” och har krävt att landet ”flyttar fokus bort från Nato:s krigsinsatser och istället satsa på FN:s fredsbevarande uppdrag”, men partiet har inte uttryckligen krävt ett tillbakadragande från alliansen. Kommunistpartiet och andra mindre vänsterpartier har däremot begärt ett totalt tillbakadragande från Nato.
Under årtionden har ”arbetarrörelsen” stött Nato. Det kanadensiska LO:s (The Canadian Labour Congress) föregångare – the Canadian Congress of Labour and Trades och Labour Congress – stödde bildandet av Nato och CLC:s första konferens yrkade att ”den kanadensiska regeringen inte fick svika eller misslyckas i sitt stöd för Nato”, som uttalandet beskrev som ett ”självskydd mot aggression”. 1957 upprepade CLC ”sitt stöd för Nato i ett memorandum som överlämnades till Kanadas regering”. För att främja stödet för militäralliansen spred den nybildade landsorganisationen 11 000 exemplar av ett häfte med titeln ”Fackföreningarna och Nato”. Broschyren förklarade: ”Tyvärr måste vi fortfarande lägga stora summor på försvaret, och ansvaret för detta ligger hos den internationella kommunismen. Kanadas arbetarrörelse stöder med all kraft Nato. ”
Under 1960-talet fortsatte CLC sitt stöd för Nato. Det var inte förrän 1976 att CLC ”uppmanade den federala regeringen att ... minska den nordatlantiska organisationens militära roll”. De senaste åren har CLC och dess dotterbolag i stort sett tigit om Nato.
Ett antal fredsorganisationer - Pugwash Canada, Project Plowshares, etc. - har varit otydliga om Nato. Ordföranden för fredsorganisationen Rideau Institute, Peggy Mason, deltog i alla Nato-rådets möten samtidigt som hon var ledande rådgivare till Progressive Conservative-partiets parlamentsledamot och utrikesminister Joe Clark mellan 1984 till 1989. Under det nationella försvarsutskottets möte 2012 förklarade Mason: ”Jag talar som en som lagt större delen av mitt arbete de senaste 10 åren på samarbete med Nato”. Rideau-institutets ordförande utbildade Nato-chefer för freds- och krisstabiliseringsinsatser, något hon enligt sin LinkedIn-profil fortsatte med efter att hon tagit över Rideau-institutet.
För sin del kräver
Canadian Peace Congress, Canadian Voice of Women for Peace, Canadian Peace
Alliance med flera öppet att Kanada lämnar Nato, vilket inte borde vara en
kontroversiell inställning för progressiva organisationer.
Trots att det skulle
framkalla förfärliga vredesutbrott från militaristerna vore det egentligen inte
särskilt radikalt att dra sig ur Nato. Europeiska länder som Sverige och
Finland ingår inte i alliansen, inte heller tidigare brittiska samväldesländer
som Australien och Nya Zeeland, för att inte tala om Kanadas NAFTA- och
G7-partners Mexiko och Japan. Ett tillbakadragande från Nato skulle dämpa påtryckningarna
för ökade militärutgifter och hindra vidare deltagande för Kanada i olika aggressionshandlingar
i tjänst för den USA-ledda världsordningen. Det är hög tid att detta görs.
Yves Engler
https://www.nyhetsbanken.se/2019/04/natos-antidemokratiska-rotter-1.html
https://www.nyhetsbanken.se/2019/04/natos-odemokratiska-rotter-2.html
https://www.nyhetsbanken.se/2019/04/natos-odemokratiska-rotter-3.html
https://www.nyhetsbanken.se/2019/04/natos-antidemokratiska-rotter-1.html
https://www.nyhetsbanken.se/2019/04/natos-odemokratiska-rotter-2.html
https://www.nyhetsbanken.se/2019/04/natos-odemokratiska-rotter-3.html
Martin Sieff ger en intressant historisk bakgrund genom att belysa hur britter och fransmän på 1840-talet i sitt agerande utgjorde en motsvarighet till nuvarande NATO
SvaraRaderahttps://www.strategic-culture.org/news/2020/07/11/first-nato-british-french-joint-aggressions-mid-19-century/
Han har samma föredrag på risingtidefoundation.org men där breder han ut sig ännu mer.