Nato:s antidemokratiska rötter (1)

Nato:s militära högkvarter SHAPE förlades först till Rocquencourt utanför Paris men sparkades 1967
ut av de Gaulle och tvingades flytta till Mons i Belgien.

Militärpakten fyller 70 år i år. Trots att det kalla kriget är över lever organisationen vidare och söker skaffa sig nytt existensberättigande genom att utpeka nya fiender. Igår al Qaida och talibanerna i Afghanistan, idag Ryssland och Kina.
Den kanadensiske författaren Yves Engler skildrar i en serie om fyra artiklar Nato:s antidemokratiska historia.

Kanada spelade en framträdande roll vid NATO:s bildande 1949.

”Kommunisternas makt, varhelst denna makt blomstrar, beror på deras förmåga att undertrycka och förstöra de fria institutioner som står dem emot. De plockar bort dem en efter en: de politiska partierna, fackföreningarna, kyrkorna, skolorna, universiteten, branschföreningarna, till och med idrottsföreningarna och daghemmen. NATO vill gör klart för världen att denna typ av erövring inifrån inte kommer att ske hos oss i framtiden.”

 (28 mars 1949, Lester Pearson, minister för utrikesfrågor, Kanadas underhus)

Detta är del 1 av fyra artiklar på NATOs 70-årsdag.

NATOs födelsedag är ett bra tillfälle att åter granska skapandet av en militärallians som officiellt följer principen att en ”attack mot en allierad betraktas som en attack mot alla allierade”. Organisationen som idag omfattar 29 medlemsstater, initierades av US-amerikanska, brittiska och kanadensiska tjänstemän.

Officiellt var NATO Västs svar på en aggressiv Sovjetunion, men tanken att USA, eller till och med Västeuropa, var hotade av Sovjetunionen efter andra världskriget är egentligen skrattretande. Tjugofem miljoner människor i Sovjetunionen hade förlorat sina liv i andra världskriget medan USA kommit ut ur kriget mycket starkare än när de kom in i kriget. Efter världskriget förstörelse var Sovjet inte alls intresserat av att slåss mot USA och dess allierade, vilket också kanadensiska och amerikanska tjänstemän privat erkände. I april 1945 konstaterade Kanadas ambassadör i Ryssland, Dana Wilgress, att ”den sovjetiska privilegierade klassens intressen är helt beroende av att landet får en lång period av fred”. Sovjeteliten, fortsatte ambassadören i ett internt memo, var ”livrädd för ett angrepp från utlandet” och ”besatt av säkerhetsoro”. Wilgress trodde att Sovjet i själva verket ville ha en efterkrigsallians med Storbritannien för att garantera freden i Europa (med en sovjetisk intressesfär i öst och en brittiskledd väst). Internt kom amerikanska tjänstemän fram till liknande slutsatser.

I stället för ett försvar mot eventuella ryska attacker, bör man delvis se NATO som en reaktion på de växande socialistiska sympatierna i Västeuropa. Under andra världskriget kämpade självständiga kommunister mot Mussolini i Italien, mot fascisterna i Grekland och gjorde motstånd mot den nazistiska ockupationen i Frankrike. Genom sin kamp hade de efter kriget fått stor prestige, till skillnad från de välbärgade grupperna och kyrkans tjänstemän som stött fascisterna. Om inte USA och Storbritannien blandat sig i hade kommunister, utan Moskvas stöd, antagligen tagit makten i Grekland och vunnit 1948 års val i Italien. I Frankrike fick kommunistpartiet 30 procent av rösterna i det första efterkrigsvalet och fick en rad ministerposter i en koalitionsregering.

Vid tiden för Italiens första efterkrigsval förklarade den framstående kanadensiska diplomaten Escott Reid att ”ryssarnas spel går uppenbarligen ut på att erövra utan att behöva göra någon väpnad attack”. Pearson för sin del klagade att vad som pågick var ett ”försök till en fullständig rysk erövring av Italien med konstitutionella eller utom-konstitutionella medel” och han beskrev arbetarnas klasskamp som en ”ny och ondsint fara, en indirekt aggression”.

Amerikanska tjänstemän var lika oroliga. George Kennan, den högste amerikanska politiska regeringsplaneraren vid tiden för NATO:s bildande, ansåg ”den kommunistiska faran vara det mest hotande interna problemet i Västs länder.” För sin del förklarade NATO:s befälhavare Dwight D. Eisenhower: ”En av de stora och omedelbara användningarna av de [NATO:s] militära styrkor vi utvecklar är att ge de utsatta befolkningarna självförtroende, ett självförtroende som gör dem politiskt starkare i sin kamp mot de kommunistiska framstötarna”.

NATO:s planerare fruktade ett försvagat självförtroende bland Västeuropas elit och den hos många spridda övertygelsen att kommunismen var framtidstrenden. Tiotusentals nordamerikanska trupper stationerades i Västeuropa för att stärka den västeuropeiska elitens självförtroende för att möta växande vänsterpartier och rörelser. Det står helt klart att ”hemliga anti-kommunistiska NATO-protokoll” gett alliansländernas underrättelsetjänster i uppdrag att förhindra kommunistiska partier att nå makten. Efter Berlinmurens fall dök information upp om att CIA, MI6 och andra grupper organiserat en ”stay-behind”-organisation som skulle aktiveras vid en sovjetisk invasion av Västeuropa. Ingen invasion ägde naturligtvis rum. I stället noterar NATO:s hemliga arméer: ”Den verkliga och brännande faran i de hemliga krigsstrategernas ögon i Washington och London var i själva verket de, ibland numeriskt starka, kommunistiska partier som fanns i Västeuropas demokratier. Därför började nätverket, i den totala frånvaron av en sovjetisk invasion, att utkämpa ett hemligt krig mot de politiska vänsterkrafterna. De hemliga arméerna ... var inblandade i en hel rad terroristoperationer och kränkningar av de mänskliga rättigheterna som de lögnaktigt beskyllde kommunisterna för, allt för att diskreditera vänstern i valen”.

Informellt kallad ”Operation Gladio” övervakades dessa högerinriktade ”stay-behind”-grupper av NATO:s säkerhetsbyrå. En spansk tidning kunde i november 1990 rapportera att “The Supreme Headquarters Allied Powers, Europe (SHAPE)”, styrande organ för NATOs militärapparat, samordnade Gladios verksamhet. Detta hade avslöjats av Gladio:s generalsekreterare Manfred Wörner under ett möte med 16 NATO-ambassadörer”. Vid den tiden fördömde Europaparlamentet Operation Gladio och begärde en utredning, som dock aldrig genomfördes.

Kanada var ett av två NATO-länder som inte togs upp i Daniele Gansers bok NATO hemliga arméer (Island var den andra). Ingen forskare har ägnat sig åt dessa två i detta sammanhang, men året efter att NATO inrättades inledde RCMP (Kanadas ridande polis) en mycket hemlig spionageoperation - man satte upp en interneringsplan som kallas PROFUNC (Kommunistpartiets PRO-minenta FUNktionärer). I oktober 2010 avslöjade kanadensiska CBC:s Fifth Estate och Radio-Canadas Enquête ”den hemliga beredskapsplanen, PROFUNC, [som] gjorde det möjligt för polisen att arrestera och på obestämd tid internera kanadensare som troddes vara kommunistiska sympatisörer.” Om det skulle uppstå ett hot mot ”den nationella säkerheten” skulle upp emot 16 000 misstänkta kommunister och 50 000 sympatisörer kunna gripas och interneras i ett av åtta läger runt om i landet. Inledd av RCMP-kommissionären Stuart Taylor Wood 1950 gällde planen fram till 1983.

Att stoppa den europeiska vänstern var en viktig del vid upprättandet av NATO. När hyllningarna till organisationen fyller mainstream-medierna under detta 70-årsfirande, är det viktigt att komma ihåg att NATO föddes med ett elitistiskt, antidemokratisk syfte. Det gick ut på att manipulera ”demokratin” så att de befintliga eliterna skulle kunna behålla sina ställningar.

Yves Engler är en kanadenisk kommentator och författare. Hans senaste bok heter The Ugly Canadian – Stephen Harper’s Foreign Policy.