Myrdal och Indien: kärlek och respekt

På det seminarium om Jan Myrdals 75-åriga skriftställarskap som hölls i ABF, Stockholm idag med ca 250 deltagare framträdde hans indiske förläggare.

"Vi måste vara mycket tydliga om att Myrdal inte är neutral. Han har valt att ställa sig på de myllrande människomassornas sida", sa Subatra Das som gett ut Jan Myrdals Röd stjärna över Indien på  telegu, punjabi,  hindi och bengali.



Här återges talet i svensk översättning.



Av Subrata Das, förläggare, Kolkata, Indien

Facklitteratur är en genre som ibland staplas i travar i bokhandlar eller säljs kilovis av någon gatuförsäljare. Men ibland är den fortfarande relevant ännu efter årtionden, för att inte säga århundraden. Talar vi om litteratur som rör Indien är böcker som Discovery of India av Jawaharlal Nehru eller My Experiments with Truth av Mohandas Karam Chand Gandhi och fackböcker av Rabindranath Tagore, Bankim Chandra Chattapadhyay fortfarande relevanta för människor, även efter århundraden. Vare sig man är överens med författarna eller ej måste man ta hänsyn till deras skrifter när man behandlar de ämnen som dessa författare tagit upp. Jan Myrdals skrifter är av denna klass.

                    Den svenske författaren Jan Myrdal är en auktoritet i indisk samhällspolitisk och kulturell litteratur. Jag tror att Jan Myrdals skrifter inte kommer att kunna ignoreras ens efter ett sekel av den som vill orientera sig i samhällspolitisk litteratur. Men har han kanske skrivit travar av böcker om Indien? Nej, han har skrivit två böcker med ett mellanrum på nästan 26 år. En är Indien väntar och en annan är Röd stjärna över Indien. Reflektioner när jordens fördömda reser sig. Man måste begrunda dessa böcker närmare för att få en uppfattning om vad som gör dessa böcker av en utlänning speciella.

                    Sedan urminnes tider har utlänningar besökt Indien och intresserat sig för människornas välbefinnande. Syster Nivedita, Mary Carpenter och Mary Tyler är värda att nämna. Myrdal är inte annorlunda. Han hade familjeband med Indien. Hans första frus styvfar, Kali, var bengaler och medlem i Anusilansamity, en underjordisk revolutionär organisation. Hans mor Alva Myrdal var Sveriges ambassadör i Indien. Jan Myrdal lärde på mycket nära håll känna hur Indien styrs och dess härskande klass och parti. Han vet också hur våra landsmän har det, deras mödor och fattigdom. Det är hans ofattbara kärlek som inspirerat honom att gång på gång resa kors och tvärs över landet och uthärda alla slags vedermödor 1959 såväl som 2010. Det är den här kärleken till de hårt arbetande massorna som har gjort honom till en av Indiens respekterade vänner.

                    Det här måste jag förklara mer i detalj. Låt oss återvända i minnet till den hårt trafikerade Dharamtalla Street, populärt kallad Esplanaden, en afton i Kolkata i slutet av 1980-talet. En ung man i 20-årsåldern stod framför en bokhandel känd för sitt lockande och ovanliga urval böcker. Den ligger där under det berömda Grand Hotel som står kvar än idag som ett arv från den brittiska eran. Folk besöker fortfarande butiken för att leta efter nyutkomna titlar, radikala böcker och för att få en uppfattning om den senaste samhällsvetenskapliga forskningen. Stadsdelen var inte annorlunda då i slutet av 1980-talet. De flesta ungdomar i den åldern skulle undvika den där bokhandeln. Men den här unge mannen hade varit där flera dagar i rad. Han kom dit, tog upp en bok och läste några sidor medan solen gick ner bakom Edens trädgårdar, Oväsendet från gatan kunde inte få honom att slita sig från boksidorna. Efter en halvtimmes läsning lämnade han boken där i affären, med en suck av smärta. Smärta, eftersom han inte kunde köpa boken som hade så djup insikt om det indiska samhällssystemet, men kostade 120 rupier, som på den tiden var för mycket pengar för honom. Men ägaren till bokhandeln störde inte den unge mannen när han bläddrade i boken. Men en dag lyckades han köpa boken och kände sig som en vinnare. Ja, boken var väldigt viktig för honom. Bokens namn var Indien Waits, skriven av författaren Jan Myrdal. Den unge mannen försökte så förstå realiteterna i det indiska samhällspolitiska livet. Senare, när hans känslor och förståelse utvecklades, köpte han flera exemplar med sina surt förvärvade pengar och gav bort dem till andra kamrater som drömde om att byta samhällssystem eller till dem som vågade gå mot strömmen för ett bättre och rättvist samhälle. Den unge mannen växte upp och blev med tiden förläggare. År 2012 fick förläggaren belöning för sin ungdoms dygder när Röd stjärna över Indien utkom på vårt förlag Setu Prakashani och presenterades på den internationella bokmässan i Kolkata. Därmed skipades en poetisk rättvisa.

                    Man bör ha en uppfattning om innehållet i de ovan nämnda böckerna som inspirerat generationer till handling och forskning för att förstå Jan Myrdals författarskap och varför det är viktigt för Indien. Vi måste vara mycket tydliga om att Myrdal inte är neutral. Han har valt att ställa sig på de myllrande människomassornas sida. Han är en av de sista levande legenderna som har upplevt det kalla kriget såväl som det socialistiska Kina. Han har upprepade gånger genom sitt författarskap förklarat sin marxistiska orientering. Därför är det inte konstigt att han från första början är hängiven sitt arbete. Han vet mycket väl att det bästa sättet att lära känna ett samhälle är att inte bara förlita sig på rapporter och dokument utan främst på fältarbete. Det framgår tydligt i hans båda böcker om Indien. Han reste runt kors och tvärs i Indien i nästan två årtionden. Indien väntar är en produkt av hans outtröttliga arbete. Jag har arbetat med publikationer de senaste 16 åren, men som förläggare måste jag säga att jag inte känner till någon annan lika engagerad författare. Sådana författare tillhör faktiskt undantagen i dagens värld. När han kom till Indien förra gången för presentationen av sin bok Red Star over India hävdade han i diskussioner med studenter på Hyderabad Central University att den grundläggande frågan för den som vill lära känna och utforska ett samhälle måste vara att gå ut bland massorna och dela deras erfarenheter.

                    I sin första Indienbok förklarade Jan vad Indien hade att vänta. Han verkade vägledd av den klassanalys som Mao Zedong gjorde i ett kinesiskt sammanhang när han lyfte han fram den grundläggande frågan om vilka som tillhör folket och folkets fiender i Indien. Men han använde sällan marxistisk jargong eller citat för att motivera sin ställning. Han insisterade mer på grundfakta och forskningsmaterial. I Indien väntar uttalade han sig ironiskt om klasskaraktären hos den indiska storbourgeoisien. Kastväsendets roll i Indien är känd för alla, men han framställer sina insikter om kast på ett sätt som stöds av data och fältstudier. Här är han annorlunda än många andra författare. I sin första bok diskuterade han några punkter som inte diskuterades så mycket på 80-talet. Klimatet och kvinnofrågan behandlades i detalj, liksom med sociokulturella frågor och rättsväsendets roll i Indien. Han var definitivt åratal före sin tid när han tog upp dessa frågor, när inte ens de kommunistiska partierna, oavsett beteckning, ansåg dessa frågor värda att överväga. Läser man boken upplever man författarens djupa respekt och kärlek för det vanliga folket som en andlig rening, katharsis. Han hävdade att de bondekommittéer (sangham) som startades av det dåvarande CPI(ML), Chandra Pulla Reddys grupp eller andra kommunistiska revolutionärer kunde spåras till de sällskap som buddisterna startade i den förkristna eran. Hans argument rörande våldets roll i indisk epik och historia är djupt grundad i en djup förståelse av indisk kultur och filosofi. Han konstaterade att Indien hade förändrat hans egen världsbild. Det var den uppfattningen som gång på gång drog honom till Indien. Hans första besök i Indien som författare kan spåras tillbaka till slutet av 1950-talet och det senaste till år 2012, då han besökte Dandakaranya och försökte bedöma bondekampens karaktär i det området. Det var det område som dominerades av CPI (maoist). Att han då var åttio fyllda hindrade honom inte från att besöka Indiens mest avlägsna hörn, ett annat Indien där människor kämpar för ett Indien fritt från utsugning. Han skrev senare ner sina erfarenheter i sin andra Indienbok, Röd stjärna över Indien. Den nya boken var historisk.

                    Även om han verkar ha varit påverkad av Edgar Snows Red Star Over China  när han skrev boken var den annorlunda på många sätt. Han beskrev det alternativa utvecklingsarbetet och ansträngningarna för att bilda en ny folkmakt där. Det förrevolutionära Kina som observerades av Edgar Snow skilde sig från Dandakaranya. I en av sina intervjuer uppgav Myrdal att den nya folkmakten skulle kunna besegras, men att den hade väckt en stråle av hopp. Han observerade födelse av ny folkmakt där. Jag är också av åsikten att även om Dandakaranya är ett imponerande kampområde, är det för tidigt att betrakta det som jämbördigt med Edgar Snows röda Kina.

                    Vi presenterade boken i en hörsal på den internationella bokmässan i Kolkata den 27 februari 2012, en dag efter årsdagen av den indiska författning som trädde i kraft den 26 januari 1950. 14 april är också dr. B. R. Ambedkars, den indiska författningens fader, 128:e födelsedag. Ambedkar la fram ett försiktigt uttalande inför proklamerandet av författningen. Han sa:

"Den 26: e januari 1950 går vi in i ett liv av motsättningar. I politiken kommer vi att ha jämlikhet och beträffande den sociala och ekonomiska strukturen kommer vi att fortsätta att förneka principen om människors lika värde. Hur länge ska vi fortsätta att leva ett så motsägelsefullt liv? Hur länge ska vi fortsätta att förneka jämlikheten i vårt sociala och ekonomiska liv? Om vi gör det alltför länge, kommer vi att bara att äventyra vår politiska demokrati. Vi måste avlägsna denna motsättning så snart som möjligt, annars kommer de som lider av ojämlikheten att spränga i luften den demokratiska struktur som den här konstituerande församlingen så mödosamt har byggt upp."

                    Myrdals bok Röd stjärna över Indien ska läsas som ett motnarrativ till Ambedkars försvar av vår indiska demokrati. Vad var det som gick så fel att jordens fördömda tvingas tänka på ett annat sätt? I sin egen bitterhet över utvecklingen och kärlek till det indiska folket berättade Myrdal om sin förståelse för Dandakaranya. Det var tunnsått med åhörare där på bokmässan i Kolkata. Men bokutgåvan var historisk för oss. Myrdal var vår första utländska författare. Dessutom var han en berömd europeisk författare. Han skulle ”tas om hand” av vår regering. Folk från inrikesministeriet följde Myrdal från bokmässan till hans avresa från Indien. Senare hölls tre massmöten i Hyderabad, Ludhiana och i New Delhis författningsklubb. Folk kom i stort antal i Hyderabad och Ludhiana och vi sålde hundratals böcker. Vårt förlag reste hundratals mil för att lansera boken och överallt träffade Myrdal intellektuella och hade meningsutbyte med dem. Civilklädd och uniformerad polis brukade trängas med publiken på varje möte. Detta var inget ovanligt. Jag minns fortfarande hur jag fick ett telefonsamtal från bokmässan i Kolkata. Vår personal informerade mig om att en regeringstjänsteman ville se vårt program och få mitt telefonnummer. Jag bad dem att ge dem mitt nummer och senare ringde tjänstemannen och ville ha detaljer om boklanseringen. Senare uppgav inrikesministern att Myrdal inte skulle få komma tillbaka till Indien eftersom han varit rådgivare till indiska kommunister. Det argumentet tillbakavisades av Myrdal. Han sa att han inte var så dum att han skulle ge sina indiska vänner några råd. Det var inte heller hans uppgift. Den förklaringen av Myrdal var väldigt naturlig. Men jag är förvånad över hur en person av Myrdals format som följt Jawaharlal Nehru den 4 januari 1959 i Bhubaneswar i samband med all-indiska författarkonferensen kan behandlas på ett sådant sätt. Den första upplagan såldes slut på tre månader. Den översattes till telegu, punjabi och hindi. Vårt förlag utgav också upplagorna på hindi och bengali. Bengali-utgåvan såldes även i Bangladesh. Böckerna läses fortfarande av människor som vill ha insikt i det kämpande områdets politik. Naxalitisk politik är en sådan milstolpe på den indiska subkontinenten att ämnet även ingår i några universitetskurser. Därför köper institutioner också denna bok. I det avseendet har Jan Myrdals bok Röd stjärna över Indien varit ett viktigt bidrag. Det är hans tydliga stil och framställning av sammanhanget som gör skillnad. Man kan läsa hela boken i ett svep. Och han har faktiskt en förmåga och en lust att lära av andra.
                     Låt mig i detta sammanhang berätta en händelse från bokmässan i Kolkata 2012. Jag följde Myrdal till olika bokstånd. Bokmässan var full av populära böcker. Mässan i Kolkata är mycket populär och avsedd för den breda publiken. När Jan besökte olika bokstånd frågade han mig om Chetan Anands bok, en bestseller just då, avsedd endast för förströelse. Den unga generationen gillade författaren. Myrdal plockade upp en bok av Anand, bläddrade ett tag i boken och förklarade sedan för mig att vi måste förstå och uppskatta språket och den populära stilen hos den nya generationen författare. Jag blev mållös. Hans beundran för Chetan Anands bok fick mig att inse att vi alltid måste vara redo att lära oss och vara ödmjuka inför våra läsare. Den attityden är nyckeln till hans framgång som författare.

                    Myrdals första bok Indien väntar läses av en generation läsare som vi. Men jag tror att Indien väntar borde läsas av ett bredare spektrum. Den är inte lika populär som hans andra bok. Men enligt min mening är den första boken en sådan som skrivs en gång på hundra år. På 1980-talet recenserades den av många skribenter. Khuswant Singh, redaktör vid Hindustan Times, författare till History of the Sikhs och en rad kända böcker förklarade:

”Indien väntar är en ytterst störande bok, skriven av sonen till nobelpristagaren Gunnar Myrdal och hans hustru Alva, som var svensk ambassadör i Delhi och illustrerad av hans hustru Gun. En svidande vidräkning med vår statsförvaltning, våra ledare, vår polis, våra fängelser, korruptionen, fattigdomen och vår hjälplösa oförmåga att göra någonting åt dem. De ser ’mörker i varje hem, tårar i alla ögon’. De frågar: ’Vem tillhör makten? Till vems lycka? För vem är mjölkas landet? Så att vissa svälter medan andra skördar överflöd? '”

                    Hans andra bok recenserades också av den ansedda tidskriften Economic and Political Weekly. Den 16 juni 2012 publicerade tidskriften en kritisk anmälan av Röd stjärna över Indien, där det bl.a. hette:

 "De rika erfarenheterna av att observera och delta i nästan åtta årtionden av kommunistisk historia sätter in den maoistiska rörelsen i Indien i ett ordentligt sammanhang. Genom hela boken hävdar han med rätta att han med sina över 80 år är intellektuellt och politiskt märkt av både historiska framgångar och de svåra nederlagen under dessa decennier. Dessa kolossala erfarenheter och observationer av historien gör Myrdals reflektioner extra betydelsefulla."

                    I recensionen sägs det vidare att ”även i en ålder då andra skulle välja en mer passiv tillvaro fortsätter Myrdal att stå med de förtryckta i deras kamp."

                     Men det är inget nytt. Han tog samma risk i slutet av 1980-talet när han reste runt på landsbygden med bondeorganisatörer. Polisen kunde ha skuggat honom. Han riskerade sitt välbefinnande för att studera det verkliga tillståndet i det indiska samhället. Ändå oroade han sig för dem som gav honom husrum. På mina landsmäns vägnar vill jag hylla hans beslutsamhet att stå upp för de breda massorna.

                    Hans bok recenseras också i internationella forum. På 50-årsdagen av Naxalitrörelsens födelse utgav Alpa Shah vid London School of Economics and Political Science tillsammans med Dhruv Jain en tidskrift som recenserade 50 nya böcker om rörelsen. Tidningen publicerades av Cambridge University Press. Där recenserades åtta av våra böcker, däribland Röd stjärna över Indien. Recensionen var kritisk och menade att det var felaktigt att framställa erfarenheterna från Dandakaranya som tecken på en ny era. En specifik invändning gjordes mot att bokens titel liknade Edgar Snows Röd stjärna över Kina.

                    Hur som helst var Röd stjärna över Indien slutsåld på tre månader. Det var en stor framgång vad gäller spridning och bokens betydelse. Vi har publicerat böcker om rörelsen alltifrån starten 2003. I vår utgivning följer vi principen om frihet att publicera. Många titlar har sålt bra också. Men den här boken, Röd stjärna över Indien, gav oss en identitet som seriöst arbetande. Folk började känna igen oss som förlaget som gav ut Röd stjärna över Indien. Det bidrog till att göra vårt förlag känt i akademiska liksom demokratiska kretsar över hela Indien. Det påverkade även bokdistributörer, förlag och naturligtvis författare. Distributörer över hela Indien kontaktade oss rörande böcker om rörelsen, mänskliga rättigheter och om samhällsvetenskaplig forskning i folkets intresse. Kort sagt kunde vi skapa oss en nisch av seriösa läsare.

                    År 2017 hölls en bokpresentation vid Jadavpur University i Kolkata. Detta är det universitetet där det största antalet studenter omkom under Naxalbari-rörelsen. Boken handlade om den stora bengaliska hungersnöden på 1950-talet. Den var följden av en brittiska planerad konspiration för att lära bengaliska revolutionärer en läxa. Miljoner dog av svält. Boken var skriven av Madhusree Muknopadhyay. Prof Sabyasachi Chattopadhyay, tidigare ordförande för Indiska rådet för historisk forskning, presenterade boken. Han frågade mig varför vi publicerade dessa böcker om sociala frågor. Kunde vårt förlag gå med vinst på att ge ut böcker av det slaget? Faktiskt oroade han sig för förlagets ekonomi. Jag besvarade hans omtänksamma fråga positivt. Jag anser att varje förlag borde ha en policy. Vi har också funderat över vår varumärkesprofil. Gutenbergs uppfinning av rörliga typer i slutet av fjortonhundratalet var revolutionerande till sin natur. Utgivning för en masspublik blev verklighet. Vi eftersträvar också en utgivningsprofil avsedd för en bred läsekrets. Om vi i framtiden lyckas ge ut böcker som visar sig nyttiga för samhället tror vi att de förr eller senare kommer att finna sina läsare. Vi måste hålla fast vid vår profil särskilt som motsättningarna i samhället i stort hela tiden tilltar.

                    Indien, den största demokratin i världen går till val. Människor kommer att bestämma vem som ska sitta i parlamentet. Men om man följer utvecklingstrenden i den indiska socioekonomiska verkligheten konfronteras man med omänskliga för att inte säga demoniska levnadsvillkor. Jag anser personligen att vad vi ser idag i vårt land bara är toppen av ett isberg. Denna ojämlikhet är en produkt av den tidigare regeringens tygellösa politik. Vem kan undkomma ansvaret för att ha öppnat slussportarna till Indien för utländska investerare 1990? Eller för att ha antagit resolutioner i parlamentet om att begränsa investeringar i välfärdspolitiska åtgärder, trots att det inte föreligger något betalningsbalansunderskott eller någon annan tvingande faktor?
                    Vi är på väg nedåt enligt index för hunger och livskvalitet. Alltfler bönder begår självmord. Arbetslösheten är den högsta på 45 år. Jag kan försiktigt dra slutsatsen att det stundar sämre tider. Den enda ljusglimten är den våg av bondestrider som sveper över hela landet. Bönder går hundratals kilometer för att resa sina krav. Ibland tillgriper de militanta demonstrationer. Kraven omfattar allt från att frysa priserna till att stödja bevattningsanläggningar. Studenter och ungdomar organiserar kamp för ekonomiska och demokratiska krav. Studenterna vid Punjab University utkämpade i fjol en militant kamp för att stoppa avgiftshöjningar och utsåg den första kvinnliga studentkårsordföranden. Det här är strider som leds av olika demokratiska krafter. Den officiella vänstern är på tillbakagång. En vänsterledd regering leder rentav Operation Anaconda för att driva ut maoister från Kerala Waynad Junctions. Nyligen dödades en kamrat från maoistpartiet av skott från nära håll. Hans familj påstår att han lockades till ett falskt möte av polisen som styrs av en "vänster"-regering. Även om regeringen rapporterade om en påhittad sammanstötning motsägs den av en grupp försvarare av mänskliga rättigheter. Dessa möten har blivit daglig rutin i djungeln och Dandakaranyas mest avlägsna hörn, Ambujhmarh. Detta är området som har dominerats av maoisterna sedan slutet av 1980-talet. Här påstår de sig ha bildat "Janatana Sarkar", en alternativ folkregering. Detta är den plats som förmodas ha besökts av Myrdal 2010. Staten hävdade att detta är det område där ledande maoister har förskansat sig. Vad vi bevittnar är en omringning av området och återkommande blodbad. Förra året inträffade en hemsk massaker på medlemmar i en områdeskommitté nära Indrabati-floden. Befolkningen och människorättsgrupper skakades av brutaliteten och grymheten. Men trots att BJP-regeringen besegrades i Chattisgarh förblir situationen desamma som tidigare. De viktiga frågorna förblir olösta.

                    Beträffande kastfrågan har Myrdal förklarat att ”kastens komplexa regler fungerat som ett skydd för samhället mot revolter och uppror". Men kommunistiska partier har, oavsett sina roller i indisk politik, inte tagit kastfrågan på allvar. Nu håller kommunistiska partier som CPI, CPI (M) och CPI (ML) (Liberation) och CPI (maoists) på att ta upp frågan på sin dagordning. Partierna har hittills misslyckats med att hantera kastfrågan såväl teoretiskt som på den vardagliga praktiska nivån. Men situationen är först nu mogen för de lägre kasternas förtrampade medlemmar att göra uppror. Adivasis och lågkastiga håller på att ta till gatan för att uttrycka sin uppdämda ilska mot sin misär.

                    En sådan händelse i Bhima Koregaon har blivit berömd över hela Indien. Den 1 januari 2018 samlades omkring trehundratusen människor, mestadels daliter (kastlösa) för att fira 200-årsdagen av segern vid Bhima Koregos. Det är segern över den förtryckande Peshwa-regimen som daliterna vann genom att gå samman med britterna. Högerkrafter försökte störa mötet. En människa dödades, vilket besvarades ursinnigt, spontant våld av daliterna. Senare ingrep polisen och flera personer greps. Den huvudanklagade arresterades och frigavs mot borgen. En rad arresteringar av rättighetsaktivister, jurister och även den revolutionära poeten VaraVara Rao följde. De åtalades enligt stränga UAPA-lagar (UAPA står för Unlawful Activities Prevention Act, lagen för att förhindra olagliga verksamheter. Ö.a.). Polisen hävdade att de varit hjärnorna bakom årsdagsfirandet och att deras främsta avsikt varit att störta regeringen. Saken ligger nu för avgörande i domstol. Flera årtionden tidigare hade Myrdal i Indien väntar pekat ut utarmningen av adivasis och lågkastiga som mycket allvarlig. Nu verkar både regeringen och de politiska partierna ta upp adivasi och kastfrågan på allvar. Regeringens svar kan bäst förstås om vi citerar författaren Arundhati Roy från hennes artikel i The Wire 30 augusti 2018:

”En förstasida i Indian Express säger ’Polis till domstol - De deltog i en antifascistisk komplott för att störta regeringen.’ Vid det här laget borde vi veta att vi har att göra med en regim som dess eget folk kallar fascistisk. I Indien i dag är det ett brott att tillhöra en minoritet, att mördas är ett brott, att vara fattig är ett brott. Att försvara de fattiga är att störta regeringen."

                    Det är i detta sammanhang vi måste analysera scenariot för publicering i Indien. Böcker förblir ett av de viktigaste redskapen för protest. Så blev det kanske redan under kolonialtiden. En förläggare, Gurudas, publicerade böcker om Khudiram Bose och andra revolutionärer. Han fängslades upprepade gånger så att dessa uttryck för protest/missnöje kunde tystas. Ändå fortsatte, tack vare läsarna och folket i stort, publiceringar som utmanade kolonialperioden med oförminskad styrka. Hundratals böcker förbjöds å ena sidan och såldes i stora upplagor å den andra. Den första lagregleringen infördes 1867, bara ett decennium efter Sepoysupproret, Indiens första krig för oberoende. Bakom högtravande fraser infördes drakoniska begränsningar. Böcker skulle skickas till England för föregiven katalogisering. Men den verkliga avsikten var att övervaka publiceringsprocessen. Det bestraffades med böter om man inte skickade in böcker till den berörda brittiska myndigheten. Det är inte konstigt att Sydbengalen var den första fråga de diskuterade.

                    Senare ändrades regeln i enlighet med lagen om pliktleverans av böcker och tidningar till offentliga bibliotek 1954. Den nu självständiga indiska regeringen modifierade några av paragraferna i den tidigare lagstiftningen. Om en förläggare inte skickade in en bok dömdes han nu till ännu högre böter. Förläggarna följer i allmänhet reglerna eftersom det är ett krav för att komma ifråga för inköp av olika statliga myndigheter. Men envar är fri att utge en bok och sälja den. Utgivaren grips inte bara för att han låtit bli att skicka in den. Men detta scenario kommer att ändras med förslaget till ny lag om tidningar och elektroniska publikationer på bibliotek från 2017.

                    Den föreslagna lagen innehåller strikta bestämmelser som fortfarande inte diskuterats i offentligheten. De nya reglerna står i skriande strid med det nuvarande publiceringsscenariot. Utgivarna inte bara uppmanas att deponera böcker i biblioteken utan också lämna in en årlig förklaring till berörda delstats- och centralregeringar. En utgivare som låter bli att deponera en bok riskerar att bli föremål för rättsliga åtgärder. En felande utgivare som inte efterkommer en anmärkning från myndigheterna riskerar fängelse i upp till två år eller böter som uppgår till femhundra gånger publikationens värde. Den drakoniska regeln åtföljs av en del ”lättnader” också. Bokkatalogiseringen görs obligatorisk för biblioteken. Men om biblioteken inte gör detta kan de också bötfällas. Mer intressant är den föreslagna lagen om taktisk/taktfull begränsning av ISBN, avsedd att främja utgivning av böcker som definierats som lagliga. ISBN-märkning kommer att bli obligatorisk för alla bokförlag som vill komma ifråga för statliga beställningar. Men haken finns på lagens andra sida. För ett och ett halvt år sedan när ISBN-ansökningar gjordes på Internet protesterade ett antal förläggare. Deras farhågor håller på att besannas. En utgivare förmodas inkomma med alla data, synopsis, omslag och alla detaljer om en bok före publiceringen. Det innebär att den obligatoriska ISBN-registreringen kan bli ett verktyg för övervakning. Cirkeln håller på att slutas. Snaran dras åt kring förläggarna. Vi kan nu klargöra vilka situationer som av de liberala och progressiva förlagen i allmänhet kommer att kunna ställas inför, för att inte tala om vänsterförlagen. Utgivningen i vårt land ökar. Det ges ut böcker på inhemska språk i nästan alla delstater. Indien har den näst största utgivningen i världen på engelska. Det återstår att se hur den robusta publikationsbranschen kommer att klara utmaningen att bedriva en orädd och kvalitativ bokutgivning och marknadsföra detsamma.

                    Ett respekterat förlag som Penguin India var tvunget att dra tillbaka sin bok The Hindus: An Alternative History av Wendy Doniger. En bok om ren religiös guru skriven av Priyanka Pathak, Godman to Tycoon: The Untold Story of Baba Ramdev, är ett annat exempel. Boken utgavs av Juggernaut förlag, förvisso ett stort förlag, och boken var välforskad och väldokumenterad, men ändå blev det svårt för förläggaren att undkomma de negativa effekterna. Utgivningen stoppades av domstol eftersom boken ansågs utgöra förtal av gurun. Fastän högsta domstolen senare fällde ett utslag till författarens förmån är boken fortfarande inte tillgänglig i Indien. Adivasis Will Not Dance av Hansda Sowvendra Sekhar förbjöds tillfälligt av en delstatsregering. Senare hävdes förbudet. Denna förbudskultur används ofta av regeringar oavsett om de tillhör den officiella vänstern eller högern. Vänsterfrontregeringen i Västbengalen förbjöd i slutet av 90-talet en bok av Taslima Nasreen, nämligen Lajja eller Shame på engelska. Boken innehöll allvarlig kritik av muslimsk fundamentalism. Den dåvarande regeringen vidtog åtgärder för att blidka muslimsk fundamentalism. Jag anser i likhet med alla demokratiska krafter att det är emot demokratiska rättigheter. Böcker ska inte förbjudas.

                    Listan kan förlängas men kärnan är att författarna och utgivarna befinner sig i en atmosfär av fruktan på den indiska subkontinenten. Medan hotet från hinduiska fundamentalistiska element tornar upp sig i Indien kommer hotet i Bangladesh från muslimska fundamentalistiska krafter. Ingen vet när nästa incident som den med Gauri Lankesh ska inträffa. Hon var en ledande progressiv redaktör i Karnataka, en delstat i södra Indien, där hon stod upp för rättvisa. Fast hon hotades många gånger av högergrupper fortsatte hon att skriva och ge ut sin tidskrift. Hennes mod kostade henne livet. En rättegång pågår. Progressiva intellektuella som Gobind Pansare och M. M. Kalburgi har mördats. Men framför allt pågår försök att tvinga utgivare att anpassa sin utgivning. Det är i detta sammanhang som vi måste se hur vänsterförlag i Indien sköter sig. De är få till antalet. Ändå finns de i Indien. De hoppas kunna marschera in i ett land som beskrevs av Rabindranath Tagore

"Där sinnet är utan rädsla och huvudet hålls högt

Där kunskapen är fri

Där världen inte har brutits sönder i fragment

Av hemmets trånga väggar

Där orden kommer ut från sanningens djup

Där oförtröttlig strävan sträcker armen mot perfektion

Där en tydlig ström av förnuft inte har kommit på avvägar."

                    Det finns ett förlag som heter National Book Agency. Det ligger i Kolkata. Det grundades av kamrat Mujaffar Ahmed och drevs av det dåvarande kommunistiska partiet i Indien. Förlaget har en lång historia på 70 år och har publicerat böcker om grundläggande marxism och sociala frågor. Det är fortfarande aktivt och styrs av det indiska kommunistpartiet (marxister). Det distribuerar också vänster- och progressiva böcker via sitt partinätverk. Trots att CPI(M) inte längre sitter i regeringen västra Bengalen är förlaget alltjämt i drift. Det säljer också ett stort antal böcker av andra utgivare. Ärligt talat måste jag erkänna att det har blivit ett hoppfullt centrum för spridning av vänster- och progressiv litteratur. Andra kommunistiska och socialistiska partier har sina tryckerier och förlagshus. CPI:s förlagshus kallas People's Publishing House (PPH). Det har förgreningar i alla större städer och dess bokhandlar på Delhi Connaught Place, Jawaharlal Nehru University och i Mumbai fungerar bra. På Jawaharlal Nehru University är PPH ett hopp om tillgång på progressiva och vänsterböcker. Det ska noteras att även om National Book Agency i Kolkata har en screeningprocess för att undersöka vilka böcker som ska utväljas till försäljning, verkar CPI- kontrollerade PPH vara mer liberalt när det gäller att sälja böcker från andra likasinnade organisationer och publikationshus. Förutom CPI och CPI (M) har andra vänsterpartier sina publikationsenheter. Men de har litet inflytande i Indien, såväl regionalt som nationellt. Olika fraktioner av CPI (ML) har inte heller fullfjädrade publikationsenheter. De är mest upptagna av att publicera sina egna organ och broschyrer vid sällsynta tillfällen. De underjordiska organisationerna som CPI (maoister) har inga offentliga publikationsenheter. Tidigare gjordes några försök från CPI (ML) - People's War att publicera sin litteratur. Men nu när repressionen är på topp har de inga offentliga publikationsenheter ovan jord.

                    Det finns naturligtvis en del förlagshus som inte har någon deklarerad vänsteragenda men som har utvecklat en profil under åren som gör att de kan kallas vänsterförläggare. En del av dem är värda att nämna: Aakar Books, Left Word Publication, Tulika, Three Essays Collective och naturligtvis Setu Prakashani. Etablerade stora förlag som Penguin India, Aleph Book Company, Rupa, Oxford University Press eller Orient Black Swan publicerar ibland böcker relaterade till vänstern och progressiv ideologi. Men det är mestadels akademiska böcker. Vänsterförlag står å ena sidan inför en tuff tid. Deras böcker blir i allmänhet inte utvalda för statliga inköp. Det finns en all-indisk stiftelse, Raja Rammohan Roy Foundation som inrättats för att köpa böcker på engelska. Den köper i allmänheten inga böcker som är kritiska till den nuvarande regeringen.

                    Olika förläggare stiger upp till regional och all-indisk nivå. De publicerar böcker om samhällsfrågor. Nu, när publicering som affärsprojekt verkar gå mot sitt slut, är uppkomsten av dessa nya förlag naturligtvis hoppingivande. De är enbart beroende av massorna. Situationen har tvingat progressiva och vänsterförläggare att satsa på olika sätt att nå läsarna. Vi försöker nu ut på massmöten av alla slag. Vi kan sälja ett antal böcker genom dessa möten. De blir mötesplatser för läsare, författare och förlag som vårt. Gadri-mässan är en sådan mötesplats. Den äger rum varje år i Jalandhar, Punjab från 31 oktober till 2 november. Den vill hylla Great Gadar-rörelsen, som startades av indier bosatta utomlands mot den brittiska regimen på kolonialtiden. Det är en massfestival. Den stärker en folkets kulturella hegemoni när staten försöker påtvinga folket sin hegemoni. Gramsci sa med rätta: "Den härskande klassen är inte bara beroende av sin militära makt utan också på arbetarklassens frivilliga kapitulation". Uppkomsten av detta slags bokmässor kan bli motnarrativ till den dominerande klasshegemonin. Sociala media som facebook eller ”whats app”-grupper särskilt avsedda för bokutgivning håller på att bli viktiga verktyg för att marknadsföra böcker. De är också mycket kostnadseffektiva.
                  Ändå måste vi beakta vad stränga cyberlagar kan innebära specifikt för bokutgivning, som är vårt intresseområde. Bokförlag på vissa områden når ut till bokmässor på gräsrotsnivå. Det finns distriktsbokmässor förutom mässor på stadsnivå. Varje festival, särskilt i Bengalen, har i allmänhet ett eller flera bokstånd. Vetenskapsmässor, utställningar, akademiska konferenser har också bokstånd. Sådana tillfällen håller på att bli livsviktiga för förlag som slåss om utrymmet. Särskilt som en del andra alternativ håller på att stängas. Nyligen, på en bokmässa i Agartala stämplades en översättning till bengali av Gujrat Files: An Anatomy of Cover Up från vårt förlag, tillsammans med ett vänsterorgan från Students Federation of India, som är CPI(M):s studentförbund, som anti-nationella. Några huliganer attackerade bokstånd. Arrangörerna erbjöd inget lagligt skydd. Men bokförsäljaren utmanade missdådarna i domstol och kunde återuppta sin verksamhet. Följden blev att försäljningen av vår bengaliversion av Gujrat Files sköt i höjden via andra kanaler. Vi utgivare måste vara lika tålmodiga och arbetsamma som den narraktige gamle mannen som grävde bort bergen i Maos berömda tal.

                    Samtidigt som vi firar Jan Myrdals 75-åriga skriftställarskap borde vi komma ihåg "att det är svårt att göra ett bra arbete en gång, men det är mycket svårt att göra ett bra arbete hela livet." Vi som indier och bengaler känner samma engagemang för de myllrande massorna som Rabindranath Tagore, den första icke-europeiske nobelpristagaren i litteratur. Han skrev i sin 11:e dikt i Gitanjali:

                    "Lämna detta mässande, sjungande och talande om pärlor! Vem ska du dyrka i det ensamma mörka hörnet i ett tempel med alla dörrar stängda? Öppna dina ögon och se att din Gud inte är framför dig!

                    Han är där var bonden brukar den hårda marken och där vägarbetaren bryter sten. Han är med dem i sol och regn, och hans kläder är täckta av damm. Ta av dig din heliga mantel och kom likt Honom ner på den dammiga jorden!

                    Frälsning? Var står frälsningen att söka? Vår herre har själv glatt tagit på sig skapelsens plikter. Han är bunden till oss alla för evigt.*

                    Lämna dina meditationer, lämna dina blommor och din rökelse! Vad skadar det dig om dina kläder blir slitna och fläckade? Möt Honom och stå med Honom i slitet och svetten från din panna."

                    Även om Tagore och Myrdal har olika världsåskådning hyllas båda och betraktas med respekt av sina läsare i Indien.