Kalla kriget 2.0 har nått Sydamerika med full kraft där USA tillsammans med förväntade gunstlingar utmanar de fyra hörnpelarna i den pågående Eurasien-integrationen: Ryssland, Kina, Iran och Turkiet.
Det är oljan, din dummer! kan man säga. Det ligger betydligt mer i detta än vad man först kan tro.Caracas har begått den största synden av alla i ”Exceptionalistans”* ögon: handel med olja utan att använda US-dollar eller USA-kontrollerade valutor.
Kom ihåg Irak! Kom ihåg Libyen!. Och ändå gör Iran det. Turkiet gör det. Ryssland är - delvis - på väg. Och Kina kommer till slut att handla all sin energi i petroyuan.
Så snart Venezuela börjat godta kryptovaluta och sin egen suveräna valuta bolivaren i sin oljehandel, införde Trump-adiminstrationen redan i fjol sanktioner mot Caracas.
Det är då inte så konstigt att Caracas stöds av Kina, Ryssland och Iran. De är den riktigt hårdföra trojkan – inte psyko-mördaren John Boltons karikatyr ”tyranniets trojka” – som slåss mot Trump-administrationens strategi att dominera energisektorn. Trojkans mål är att stänga oljehandeln i petro-dollar. För alltid.
Petrodollar för evigt!
Venezuela är en viktig kugge i det maskineriet. Psyko-killern Bolton medgav det i klara ordalag: ”Det kommer att få stor betydelse för USA ekonomiskt, om amerikanska oljeföretag får investera i och producera Venezuelas oljetillgångar,” Det handlar inte bara om att låta ExxonMobil ta över Venezuelas enorma oljereserver - de största på planeten. Poängen är att skapa monopol på exploateringen i US-dollar, vilket gynnar några få stora oljemiljardärer.
Det är återigen förbannelsen med naturresurser det handlar om. Venezuela tillåts inte att själva tjäna på sin rikedom, på sina egna villkor; Exceptionalistan har bestämt att den venezolanska staten ska krossas.
Det handlar i slutändan om ett ekonomiskt krig. Vad den amerikanska finansavdelningen gör genom sina nya sanktioner mot Venezuelas statsägda oljebolag PDVSA är i själva verket ett oljeembargo mot Venezuela.
Källor: https://russia-insider.com/en/venezuela-eurasia-teams-against-american-hegemony/ri26139
Ekonomisk krig redux
Vid det här laget står det helt klart att vad som hände i Caracas inte var en s.k. färgrevolution, utan en gammaldags USA-stödd regimförändringskupp med hjälp av en lokal elit med samarbetsmän som installerade en "interimpresident” i form av en helt okänd figur, Juan Guaido, som bakom sitt Obama-/korgosseutseende maskerar starka högerextrema förbindelser.
Alla kommer ihåg mantrat "Assad måste gå". Den första etappen i den syriska färgrevolutionen var att få igång ett inbördeskrig, följt av ett krig genom ombud i form av mångnationella jihadistiska legosoldater. Som Thierry Meyssan har noterat, har OAS (Organisationen av amerikanska stater) nu tagit över samma roll som Arabförbundet spelade för Syrien. Och den roll ”Syriens vänner” - nu i historiens skräptunna - spelade, utförs idag av Lima-gruppen, Washington-vasallernas klubb. I stället för al-Nusras "moderata rebeller" kan vi snart se colombianska - eller olika Emirat-utbildade - "moderata legosoldater" i Venezuela.
I motsats till vad västerländska gängse medias falska nyheter säger, var det senaste valet i Venezuela helt legitimt. Det fanns inget sätt att manipulera de i Taiwan tillverkade elektroniska röstmaskinerna. Det styrande socialistpartiet fick 70 procent av rösterna; oppositionen, där många partier bojkottade valet, fick 30 procent. En seriös delegation från det latinamerikanska rådet av valexperter (CEELA) var entydig i sin bedömning; valet återspeglade "fredligt och utan problem, de venezuelanska medborgarnas vilja".
Det amerikanska embargot har skadat rejält. Men samtidigt har Maduro-regeringens synnerligen inkompetenta politik, att inte diversifiera ekonomin och investera i självförsörjning av livsmedel, också bidragit till landets problem. Resultaten har blivit att stora matimportörer kunnat spekulera i inflationen vilket fått mordiska återverkningar. Men trots allt säger pålitliga källor i Caracas att barrios – fattigbefolkningens stadsdelar - förblivit i stort sett fredliga.
I ett land där en hel tank bensin fortfarande kostar mindre än en burk Coca-Cola, är det ingen tvekan om att det är de kroniska bristerna på mat och läkemedel i de lokala klinikerna som fått minst två miljoner människor att lämna Venezuela. Men den viktigaste faktorn bakom krisen är ändå det amerikanska embargot.
FN:s representant för Venezuela, expert på folkrätt och tidigare sekreterare i FN:s råd för mänskliga rättigheter, Alfred de Zayas, skräder inte orden. Mycket värre än den ständiga demoniseringen av Maduro är att Washington faktiskt för ett "ekonomiskt krig" mot en hel nation.
Det är upplysande att se hur "venezuelanska folket" ser på fulspelet. I en opinionsundersökning som utfördes av Hinterlaces redan innan Trumpadministrationens kupp-/regimbytesprojekt dragit igång, sa 86 % av venezuelanerna att de var emot någon som helst form av amerikansk intervention, militär eller icke-militär. Och 81 % av venezuelanerna sa att de var emot amerikanska sanktioner. Se där vad som blir kvar för "välvillig" utländsk inblandning för "demokrati" och "mänskliga rättigheter".
Ryssland-Kina-faktorn
Analyser av informerade observatörer som Eva Golinger och framför allt Mision Verdad-kollektivet är oerhört avslöjande. Det som är säkert är att ”Kaosimperiets” planer, bortom embargot och sabotaget, går ut på att få igång ett inbördeskrig.
Skumma "beväpnade grupper" har varit aktiva i Caracas barrios på nätterna för att ställa till "social oro". Fortfarande har Guaido absolut ingen makt inuti landet. Hans enda chans är, om han lyckas installera en parallell regering, att inkassera oljeintäkterna och få Washington att arrestera regeringsmedlemmar genom påhittade åtal.
Oavsett de nykonservatiovas våta drömmar borde vuxna personer i Pentagon förstå att en invasion av Venezuela sannolikt kommer att metastasera till ett tropiskt Vietnam-träsk. Brasiliens starke man, ännu i bakgrunden, vicepresidenten och den pensionerade generalen Hamilton Mourao, har redan sagt att det inte kommer att bli någon militär intervention.
Psycho-mördaren Boltons nu berömda anteckning om "5 000 soldater till Colombia", är ett skämt; Dessa skulle inte ha minsta chans mot de förmodligen 15 000 kubaner som ansvarar för Maduro-regeringens säkerhet; historien har visat att kubaner inte har för vana att lämna ifrån sig makten.
Allt kommer att bero på vad Kina och Ryssland gör. Kina är Venezuelas största fordringsägare. Maduro mottogs av Xi Jinping förra året i Peking och fick då ytterligare fem miljarder dollar i lån samtidigt som han undertecknade minst 20 bilaterala avtal.
På våran gård
President Putin erbjöd på telefon Maduro sitt fulla stöd och betonade diplomatiskt att "destruktiv inblandning från utlandet bryter mot grundläggande normer i internationell rätt".
I januari 2016 var oljepriset så lågt som 35 dollar per fat; en katastrof för Venezuelas pengakistor. Maduro beslutade då att överföra 49,9% av statens ägande i PDVSA:s amerikanska dotterbolag, Citgo, till ryska Rosneft för endast 1,5 miljarder dollar. Detta fick en skog av röda varningslampor att tändas för Vita Huset; de "onda" ryssarna var nu delägare till Venezuelas främsta tillgång.
I slutet av förra året, fortfarande i behov av nya pengar, gav Maduro ryska gruvföretag rätt att öppna guldgruvor i Venezuela. Och det kommer mera: nickel, diamanter, järnmalm, aluminium, bauxit, är allt eftertraktat av Ryssland, Kina - och USA. När det gäller 1,3 miljarder dollar av Venezuelas eget guld, har Bank of England helt sonika vägrat Venezuela att ta hem det.
Och sen i december kom strået som knäckte djupstatens rygg; ett vänskapsbesök av två ryska Tu-160-bombare, kapabla att bära kärnvapen. Hur vågar de? På våran egen bakgård?
Trump-administrationens viktigaste energiplan tycks vara att koppla Venezuela till en parallell kartell av ”Nord- och Sydamerikanska oljeexporterande länder" (NASAPEC) för att motverka OPEC och den påstådda kärlekshistorien mellan Ryssland och Saudiarabien.
Men även om detta skulle lyckas, och därtill en möjlig LNG-allians mellan USA och Qatar, (LNG=flytande naturgas) finns det ingen garanti för att det skulle rädda petrodollarns - och gasdollarns - dominans på längre sikt.
Eurasiens energiintegration kommer till största delen undvika petrodollarn; detta är själva grundtanken för både BRICS- och SCO-strategin (SCO = Shanghai Cooperation Organisation). Genom gasledningsprojekten Nord Stream 2 och Turk Stream skapar Ryssland ett långsiktigt energipartnerskap med Europa. Och petroyuanens dominans är bara en tidsfråga. Moskva vet det. Teheran vet det. Ankara vet det. Riyadh vet det.
Pepe Escobar (född 1954) är en brasiliansk journalist och författare till ett tiotal böcker om 2000-talets stora USA-genererade konflikter. Han medverkar i Asia Times Online, Counterpunch, Globalresearch.ca och en rad andra medier.
* Anspelar på USA-elitens uppfattning om det egna landets särställning (exception).
Källa: Source: Strategic Culture Foundation
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.