Vem är Juan Guaidó?

Vem är Juan Guaidó? Pablo Pozzi, som är professor i historia vid universitetet i Buones Aires  har undersökt vem det är som USA och ledande europeiska stater vill erkänna som Venezuelas president.
Det finns tydliga kopplingar mellan Guaidó och ledarna för en rad USA-dirigerade "färgrevolutioner" som utförts i olika delar av världen.
I New York Times ser jag att de har presenterat Juan Guaidó som en med ”uppfriskande stil och en vision för att få Venezuela att avancera”. Samtidigt insisterar Bloomberg News på att Guaidó avser att ”restaurera demokratin” och Wall Street presenterar honom som ”ny demokratisk ledare”.  Jag inte bara var okunnig om vem Guaidó är, utan jag hade inte ens någon aning. Vilken tur då att dessa den objektiva journalistikens fästen för demokratins försvar, förklarade saken för mig.

Nu har jag fått ett mejl från min kanadensiska fackföreningsvän Sid Shniad, med en lång utredning av journalisterna Dan Cohen och Max Blumenthal. De borde ligga illa till båda två (särskilt Shniad som alltid gjort det,  grinig och rödlätt) för de ägnade sig helt enkelt åt något som andra journalister sällan gör: granska nätet, intervjua specialister, studera olika oberoende källor om Venezuela. Och kors i taket, det visar sig att den unge demokraten Guaidó inte steg fram ur intet. Och ännu mindre är han demokratins ansikte i Venezuela (och inte någon annan stans heller). Men vem är Guaidó? Vad berättar Cohen och Blumenthal?

Till att börja med det allra enklaste: Guaidó är medlem i partiet Folkviljan (Voluntad Popular) som grundats av Leopoldo López och en av huvudpersonerna i de sammanstötningar som kallades Guarimbas och kostade hundratals venezolaner livet mellan 2014 och 2017 (det ingen säger högt är att 70 procent av de dödade var chavister).

Folkviljan är den mest USA-inriktade , nyliberala och hårdnackade sektorn inom den antichavistiska oppositionen, som vägrar delta i någon som helst förhandling som inte innebär fullständig utrensning av alla chavister och ett upphävande av alla de senaste årtiondenas reformprogram. Förutom av vara nyliberal ultrahöger har Lopez fått nästa 50 miljoner USA-dollar i ”demokratiskt bistånd” från USAID (USAs internationella utvecklingsbiståndsorgan) och National Endowment for Democracy, NED (erkänt avhängig av CIA). 

Guaidó valdes till ledamot i Nationalförsamlingen med 26 procent av rösterna i den lilla delstaten La Guaira 2016. Han blev ordförande i Nationalförsamlingen under oklara omständigheter (enligt lagen skulle ordförandeskapet ha tillfallit en viss Juan Andrés Mejía).

Så bara detta gör att Guaidó borde väcka visst undran. 

Men Cohen och Blumenth grävde djupare. Det första de stötte på var att Guaidó varit studentledare på Andrés Bellouniversitetet och en av fem elever som NED skickade till Belgrad för att utbildas av CANVAS. Det är en grupp som tränar deltagare i ”ickevåldsprotester”, ansvariga för flera ”färgrevolutioner”, som nynazisterna i Ukraina.

År 2007 tog Guaidó examen och reste till Washington för att studera för en pensionerad specialist på Internationella Valutafonden. Cohen och Blumentahl funderar inte över hur en yngling från La Guaira kom i kontakt med en av Latinamerikas främsta nyliberaler.

Och snart efter att ha inlett sina ”studier” var Guaidó en av grundarna av Generation 2007, en studentorganisation grundad av CANVAS, finansierad av Washington med uppgiften att stoppa den chavistiska grundlagsändringen samma år. ”Generación 2007” skulle ”tvinga regeringen att svara med förtryck” för att få ett internationellt genomslag. Guaidó identifierades som en av ledarna för protesterna.

I november 2010 deltog Guaidó och andra ledare för Folkviljan i ett femdagars seminarium på Hotel Fiesta Mexicana i Ciudad de Mexico. Seminariet organiserades av Otpor, en Washingtonfinansierad organisation för ”regimskften”. Pengarna för seminariet kom från mexikanska Petroquimica del Golfo och JP Morgan Bank.

Under seminariet, läckte en av deltagarna ett mejl om ut att de planerade att destabilisera Venezuelas regering, innefattande mord på Hugo Chávez och senare Nicolás Maduro. Guarimbaupploppen 2014 ingick i denna kampanj och på flera videor syns studentledarna med T-tröjor med Folkviljan på bröstet. Bland dem Guaidó.

Myndigheterna anhöll flera av Folkviljans ledare som anklagades för terrorism och vapeninnehav för krigföring.  Bland dem fanns Freddy Guevara, Lester Toledo, Carlos Graffe, David Smolansky, Yon Goicoechea och Leopoldo López. Flera av dem frigavs i väntan på rättegång och tog tillfället att bege sig utomlands, medan Leopoldo López än idag sitter i husarrest.  För att komma från en vildsint diktatur blev domarna för dessa oppositionella obegripligt lätta. Och till råga på allt kunde Smolensky utan svårigheter fly till USA och sedan till Brasilien förklädd till präst.

När han var i Washington twittrade han om ett ”vänskapligt möte” med Elliot Abrams, den berömde grundaren av 80-talets paramilitära gäng i Centralamerika och idag ”Trumps särskilda sändebud” i Venezuela. För att vara stackars fattiga demokratiska studenter har dessa ynglingar en anmärkningsvärd tillgång till USA-politikens allra mörkaste figurer.

Detta verkar ha gynnat Guaidó som gick från att vara en av grundarna, men inte ledande,  till att bli Folkviljans frontperson. I december 2018 reste Guaidó i hemlighet till Washington för att planera januarimobiliseringarna 2019 mot Maduro. Där fick han löfte om flera Trumpsenatorers stöd, Marco Rubio (exilkuban), Rick Scott och representanthusledamoten Mario Díaz Ballart (exilkuban), för att kort därefter träffa USA:s utrikesminister Mike Pompeo.

Den 5 januari, innan han återvände till Venezuela, utnämndes Guaidó till ordförande i Nationalförsamlingen och 18 dagar senare utnämnde han sig själv till Venezuelas Tjänstgörande President (ett uppdrag som saknar stöd i grundlagen). Washington mobiliserade snabbt för att erkänna honom som sådan och samtidigt utöva påtryckningar på sina allierade och nickedockor att göra detsamma.

Guaidó steg inte fram ur tomma intet, lika lite som han är en demokrat som bekymrar sig om venezolanernas levnadsvillkor. Uppenbarligen brydde sig New York Times och Wall Street Journal inte om Cohens och Blumentahls utredning. Varför skulle de göra det? Utrikesdepartementet säger ju alltid sanningen och vad som ska föras vidare.

Översättning Eva Björklund 2019-02-16
Källa Semanario Liberación 2019-02-15