Några riksdagsledamöter har krävt undersökningar. Med boken "M/S ESTONIA, Svenska statens haveri" riktar Stefan Torssell strålkastarljus på mörkläggningen efter Estonias förlisning.
Genast efter katastrofen 28 september 1994, som krävde 852 liv, lovade de avgående och tillträdande statsministrarna Carl Bildt och Ingvar Carlsson att de omkomna skulle bärgas. Ingvar Carlsson även fartyget. Ett norskt bärgningsföretag erbjöd sig att inom bara några dagar påbörja detta, och Ryssland erbjöd sig att söka igenom fartyget efter överlevande i luftfickor. Erbjudandena avvisades. Sedan började en förhalning, och bärgning uppsköts och uppsköts. Detta därför att genast efter haveriet påbörjade svensk, finsk och troligen brittisk militär hemliga undervattensarbeten vid Estonia för att ta hand om militär materiel som smugglades på fartyget.
På olycksdagen tog Bildt med sig en militärpolitisk expert, som först bytt om till uniform, till Åbo. Världen såg Estonia som en civil olycka, men för Carl Bildt fanns tydligen militärpolitiska dimensioner. På en presskonferens påstod han att olyckan berodde på att färjans bogvisir hade fallit av.
Det fanns ingen annan tidsplan än att kunna säkra dag efter dag av fördröjning. Det gick så långt att ordföranden i den finska delen av en undersökningskommission meddelade felaktig position för den sjunkna Estonia inför en minnesceremoni den 26 november, då anhöriga seglade ut för att ovanför den sjunkna Estonia kasta blommor. De hemliga undervattensarbetena fick inte störas.
De anhöriga önskade att offren skulle bärgas för att få gravar, men den svenska staten hade förvandlat en familjeangelägenhet till en statshemlighet.
8-15 oktober började makthavarna ändra uppfattning om bärgning, och senare kom det makabra beslutet att täcka över fartyget och de omkomna med stenar och ett täcke betong. Övertäckningen påbörjades men avbröts av tekniska problem och en stark opinion. Därefter pågick i många år åtgärder för att mörklägga, och de anhöriga behandlades som ett besvärande inslag. Numera är det förbjudet att dyka vid Estonia, detta för att försöka stoppa möjligheterna att ta reda på vad som hade hänt. Estonias haveri har aldrig rättsligt prövats.
Mer än Estonia havererade
Boken heter alltså "M/S ESTONIA, Svenska statens haveri". Med anledning av det senare haveriet går mina funderingar så här.
I alla Nato-länder i Europa fanns under Kalla Kriget hemliga nätverk som kontrollerade ordningen och även använde terror för att skrämma folk till passivitet. Mest känt är det italienska Gladio. Även i Sverige fanns ett sådant nätverk för Natos intressen, och det blev säkerligen kvar efter Kalla Krigets slut. Vid tiden för Estonia-katastrofen kände högt uppsatta personer inom politik och myndigheter till och skyddade nätverket, eller så var de till och med medlemmar. Sverige var genomgångsland för smuggling av militär materiel från ett sönderfallet Sovjetunionen. Olycksnatten och vid minst två tidigare tillfällen användes Estonia till detta. Invigda kände till Sveriges roll och försökte skydda hemligheten. Sedan Estonia hade sjunkit genomförde de försök till mörkläggning, behandlade de anhöriga till offren som ett störande inslag och försökte till och med att täcka det sjunkna fartyget med sten och betong. Den 17 mars 2005 avvärjde Mona Sahlin ett försök att i riksdagen rösta för en ny utredning med oberoende internationell expertis. De invigdas lojalitet med ett hemligt svenskt samarbete med andra länders militär var viktigare än sanning och viktigare än anhöriga till offren efter Estonia.
Riksdagen antog en lag om "gravfrid" för Estonia, vilken skulle börja gälla 1 juli 1995. Lagen förbjöd alla att närma sig vraket och ett stort område runt om. Lagen och övertäckningen skulle hindra för all framtid att någon skulle kunna undersöka vraket.
Med Stefan Torssells ord:
"Det finns bara ett enda fartyg på denna jord som har fått gravfrid och det finns bara ett enda rättsfall som har blivit kriminaliserat att undersöka. [...] En nation upphör definitivt att vara en rättsstat om landets riksdag stiftar en lag som förbjuder att ta reda på varför 852 människor har omkommit."
Därmed även svenska statens haveri.
Militärlast gick före
De anhöriga ville alltså att offren skulle bärgas. Den svenska regeringen hade att välja mellan människokroppar och militärlasten, och man valde militärlasten.
Mot slutet av boken skriver författaren:
"Alltför många har tvingats till handlingar som de vet är fel. De mår dåligt av att försöka upprätthålla sitt anseende. De måste ljuga för sin fru, sin man, sina barn, sin släkt, grannar och vänner. Jag skulle inte vara förvånad om det visar sig att samma förlamande sorg som drabbade de anhöriga efter statens övergrepp, även drabbat dem som passivt deltagit i övergreppet. Det är nog bara en mindre grupp som är helt okänsliga för det lidande de skapat."
Och lite senare:
"Återigen, det internationella samfundet har en skyldighet att göra en oberoende undersökning och Sveriges riksdag måste upphäva lagen om gravfrid."
I boken får vi också veta lite om fartygskonstruktioner, om Sjöfartsverket och Sjöfartsinspektionen, får besöka varvet som byggde Estonia 1980. Vi får bekanta oss med den haverikommission som skulle undersöka katastrofen, men vars rapport har underkänts av de som vet något om fartyg, och vi får vara med när Chalmers bluffade om hur Estonia sjönk. Journalister och nyhetskanaler får, med vissa undantag, lågt betyg eller uselt.
Boken tillägnas Mia, en av de omkomna på Estonia. Hennes pappa har på annat håll sagt att sanningen om Estonia kommer att komma fram. Både han, Stefan Torssell och andra bidrar till att så sker.
Boken bör användas på journalistutbildningar och skrivarkurser. Den inspirerar till tålmodig och noggrant undersökande journalistik och till att gräva där viktigt ser ut att finnas. Dessutom är den lysande i språk och berättande.
Det finns priser för framstående arbeten inom journalistik, samhällsvetenskap och historia. Stefan Torssell och boken om Estonia är värd sådana. Boken kan beställas hos AlternaMedia.
En recensent på förlagets webbplats skrev: "Jag kommer köpa flera exemplar för utdelning till släkt och vänner. ... Stefan Torssell har gjort ett mästerverk."
Estland drabbades också av olyckan. Boken finns nu översatt till estniska, och i Estland har den 2018 funnits på tio-i-topp-listan.
Vi ser att författaren och förlaget menar att boken ska användas, läsas igen, bli referenskälla och hålla; den är riktigt inbunden med trådar. När detta skrivs meddelas att den är slut i lager, men vi hoppas på nytryckning.
Björn Backengård
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.