 | |
| Tunnelbanestationen i Solntsevo, en av 39 nya stationer som öppnats sedan 2011. |
Att Ryssland ska bli en av världens fem största ekonomiska makter och att BNP per capita ska öka med 50 procent.
Klarar Ryssland det?
Det första löftet att Ryssland ska bli en av världens fem ledande ekonomiska makter tycks vara den lättare delen. Vad det konkret handlar om är ifall Ryssland ska klara att gå om Tyskland.
Jämför man deras BNP (köpkraftsjusterat, ppp) för 2017 så var den 4 170 790 miljoner dollar för Tyskland och 4 007 831 miljoner dollar för Ryssland. Det är en skillnad på endast 4 procent. Det vill säga Ryssland måste under de åtta kommande åren ha vuxit 4 procent mer än Tyskland. Under 2018 var den ekonomiska utvecklingen trög i båda länderna, men med ett mindre språng kan Ryssland gå om, och Ryssland har genom historien rört sig i språng.
Det andra löftet, att BNP per capita ska öka med 50 procent till 2025 är minst sagt djärvt. Försiktigtvis sa inte Putin om det skulle vara i reala termer. Målet förutsätter en tillväxt på i genomsnitt 5,2 procent per år. Ett år, 2018, är redan förbi och BNP-tillväxten stannade då på 1,8 procent (prel).
Men att president Putin och hans ledning menar allvar är ändå inte att ta miste på. Målet har brutits ned på en rad delmål, exempelvis att investeringskvoten ska öka till först 25 procent av BNP och därefter till 27 procent, vilket ännu inte lyckats. Ett annat delmål är att exporten av icke-råvaror ska fördubblas till 2025.
Enligt den strategi för ekonomisk utveckling 2019-2024 som utarbetats av Centrum för strategisk forskning under ledning av Aleksej Kudrin måste exporten av icke-oljeprodukter
fördubblas till år 2024. I planen sätts målet för export av icke-energivaror till 250 miljarder dollar (inklusive 50 miljarder tekniska produkter, 45 miljarder jordbruksprodukter och 100
miljarder dollar i tjänsteexport), vilket är ungefär dubbelt så mycket som 2017 då exporten (exklusive råvaror och energiprodukter) uppgick till 133,8 miljarder dollar.
De senaste två åren ger skäl att tro att det angivna målet är genomförbart. I början av 2018 uppgav handels- och handelsministern Denis Manturov att exporttillväxten (exklusive råvaror) uppgick till 19 procent år 2017.
2018 tros exporten (exkl. råvaror) ha nått 150 miljarder dollar (enligt beräkningar i tidskriften ”Ekspert”). Den totala ryska exporten ökade de första 11 månaderna 2018 med 28,1 procent till en nivå på 408,4 miljarder dollar.
2018 tros exporten (exkl. råvaror) ha nått 150 miljarder dollar (enligt beräkningar i tidskriften ”Ekspert”). Den totala ryska exporten ökade de första 11 månaderna 2018 med 28,1 procent till en nivå på 408,4 miljarder dollar.
Om Ryssland klarar målen så innebär det att landet faktiskt klarat att behålla vissa element av statlig styrning och planering från sovjettiden. Staten har visserligen förlorat den kontroll över ekonomin som den utövade på sovjettiden. Istället har man skapat en blandning av statsägda och privatägda företag. De privatägda storföretagen styrs av oligarker, som ofta står Kreml nära och förväntas medverka att nå de övergripande målen.
I verkligheten är de privata kapitalisterna förstås mer trogna sina egna ekonomiska intressen, vilket bl.a. yttrar sig i en omfattande kapitalflykt.
Putin och hans ledning förfogar inte heller som på sovjettiden över ett massparti som kan entusiasmeras att arbeta för de gemensamma målen. Kan det ryska samhället mobilisera dessa krafter på nytt i en helt ny, icke socialistisk miljö? Det återstår att se. Betydande krafter arbetar mot den nuvarande ledningen och understöds naturligtvis av västvärlden. Det är den opinion som säger att det är bäst att ge upp Krim, stödet till Donbass, liksom stödet till Syrien, för att istället snabbt kunna inlemmas i den västliga ekonomin.
I bästa fall kan Ukrainas exempel upplysa denna opinion - landet ville hoppa över till västlägret, och vad blev följden? BNP per capita är nu lägre i Ukraina än i Bangla Desh eller Mauretanien.
I verkligheten är de privata kapitalisterna förstås mer trogna sina egna ekonomiska intressen, vilket bl.a. yttrar sig i en omfattande kapitalflykt.
Putin och hans ledning förfogar inte heller som på sovjettiden över ett massparti som kan entusiasmeras att arbeta för de gemensamma målen. Kan det ryska samhället mobilisera dessa krafter på nytt i en helt ny, icke socialistisk miljö? Det återstår att se. Betydande krafter arbetar mot den nuvarande ledningen och understöds naturligtvis av västvärlden. Det är den opinion som säger att det är bäst att ge upp Krim, stödet till Donbass, liksom stödet till Syrien, för att istället snabbt kunna inlemmas i den västliga ekonomin.
I bästa fall kan Ukrainas exempel upplysa denna opinion - landet ville hoppa över till västlägret, och vad blev följden? BNP per capita är nu lägre i Ukraina än i Bangla Desh eller Mauretanien.
Med en ny kongress i USA väntar nya hårda sanktioner mot Ryssland, men inget ont som inte har något gott med sig. Sanktionerna tvingar Ryssland att lita till egna krafter och lyfta sig i håret som landet gjort så många gånger förr. "Vi har inga medhjälpare och kommer inte att få det", som Putin sa i sitt nyårstal.
I Ryssland pågår en utveckling som vi i väst bara anar konturerna av, eftersom våra media valt att lägga Ryssland i medieskugga. Låt mig ta ett enda exempel. Moskvas tunnelbana öppnades i maj 1935 och hade möjliggjorts av den snabba industrialiseringen under femårsplanerna (den första 1928-32).
Idag överträffas Moskvas tunnelbana bara av Beijing och Shanghais. Sedan 2011 har Moskva fått 39 nya stationer (hur många har Stockholm, Göteborg eller Malmö fått?) och ytterligare ett fyrtiotal är under byggnad. Det är en imponerande utveckling med tanke på alla negativa faktorer.
Ändå har kritiken mot Moskva stad varit hård för att utbyggnaden inte varit tillräckligt snabb.
Stefan Lindgren
I Ryssland pågår en utveckling som vi i väst bara anar konturerna av, eftersom våra media valt att lägga Ryssland i medieskugga. Låt mig ta ett enda exempel. Moskvas tunnelbana öppnades i maj 1935 och hade möjliggjorts av den snabba industrialiseringen under femårsplanerna (den första 1928-32).
Idag överträffas Moskvas tunnelbana bara av Beijing och Shanghais. Sedan 2011 har Moskva fått 39 nya stationer (hur många har Stockholm, Göteborg eller Malmö fått?) och ytterligare ett fyrtiotal är under byggnad. Det är en imponerande utveckling med tanke på alla negativa faktorer.
Ändå har kritiken mot Moskva stad varit hård för att utbyggnaden inte varit tillräckligt snabb.
Stefan Lindgren
PS. Läs Ryska posten, 45 nr/år för 250 kr på bankgiro 403-2132.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.