 |
| USA:s beslut att införa sanktioner mot Venezuelas oljebolag PDVSA innebär att oljetankers och andra tillgångar kan beslagtas. Storbritannien har fryst en miljard dollar i venezuleanska tillgångar. |
Planerar USA att trappa upp situationen i Venezuela till ett inbördeskrig som skulle öppna för en militära USA-intervention?
Väntar Karibien nu samma öde som tidigare det vidare Mellanöstern där praktiskt taget alla länder från Libyen till Afghanistan har omstörtats, kastats ut i inbördeskrig eller direkt ödelagts av USA-armén?
Den franske journalisten Thierry Meyssan på Voltairenet.org ger sin syn på saken.
President Trump har meddelat att USA:s soldater nu skall lämna den vidare Mellanöstern-regionen, men Pentagon försöker fortfarande genomföra den s.k. Rumsfeld-Cebrowski-planen.
Väntar Karibien nu samma öde som tidigare det vidare Mellanöstern där praktiskt taget alla länder från Libyen till Afghanistan har omstörtats, kastats ut i inbördeskrig eller direkt ödelagts av USA-armén?
Den franske journalisten Thierry Meyssan på Voltairenet.org ger sin syn på saken.
President Trump har meddelat att USA:s soldater nu skall lämna den vidare Mellanöstern-regionen, men Pentagon försöker fortfarande genomföra den s.k. Rumsfeld-Cebrowski-planen.
I efterdyningarna av attackerna den 9/11 skapade försvarsminister Donald Rumsfeld "Office of Force Transformation" och utsåg admiral Arthur Cebrowski till dess direktör. Uppdraget var att utbilda den amerikanska armén för dess nya roll i den ekonomiska globaliseringen.
Det första kapitlet i denna plan gick ut på att skapa kaos i det vidare Mellanöstern. Den andra etappen var avsedd att utföra samma uppgift i det karibiska bäckenet. Planen var avsedd att omstörta ett tjugotal kust- och insulära stater, med undantag för Colombia, Mexiko och så långt som möjligt territorier som tillhör Storbritannien, USA, Frankrike och Holland.
När president Donald Trump anlände till Vita huset motsatte han sig Cebrowski-planen. Men två år senare har han hittills bara kunnat hindra Pentagon och Nato från att helt slutföra sin plan för det vidare Mellanöstern.
Uppgiften att omstörta Karibien är en uppgift av helt annat slag än det var att störta sovjetvänliga regimer på 1970-talet. Här handlar det om att förstöra alla regionala statsstrukturer utan hänsyn till vem som är vän eller politisk fiende.
I en serie artiklar har Voltairenet.org presenterat SouthCom-planen, som syftar till att provocera krig mellan länder i Latinamerika och därigenom förstöra själva statsstrukturerna runt det karibiska bäckenet" [1]. Förberedelserna för detta stora krig, som enligt Rumsfeld-Cebrowski-strategin, ska följa på konflikterna i den utvidgade Mellanöstern, har ett tioårigt perspektiv [2].
Efter en period av ekonomisk destabilisering [3] och av militära förberedelser planeras för de kommande åren till att börja med en attack på Venezuela från Brasilien (med stöd av Israel), Colombia (USA-allierad) och Guyana (dvs. Storbritannien). Det kommer att följas av (attacker mot) andra länder, först Kuba och sedan Nicaragua ("tyrannernas trojka" enligt John Bolton).
Den ursprungliga planen kan dock behöva ändras på grund av bl.a. Storbritanniens brinnande imperialistiska ambitioner [4] som kan påverka Pentagon.
Utvecklingen i Venezuela
Venezuelas president Hugo Chávez uvecklade relationer med det vidare Mellanöstern på ideologisk grund. Han hade särskilt nära förbindelser med Irans president Mahmoud Ahmedinejad och med Syriens president Bashar al-Assad. Tillsammans försökte de bilda en mellanstatlig organisation, "The Free Alliance Movement", enligt modell "Den alliansfria rörelsen", NAM, en rörelse som till slut förlamades eftersom några av dess medlemmar allierat sig med Förenta staterna [5].
Även om Nicolas Maduro använder samma retorik som Hugo Chávez har han valt en helt annan utrikespolitik. Det är sant att han fortsatt samarbetet med Ryssland och att han välkomnat ryska bombplansbesök till Venezuela. Han tecknade också ett kontrakt för import av 600 000 ton vete för att bekämpa hungersnöden i landet. Framför allt förberedde han att tillåta en investering på sex miljarder dollar, varav fem miljarder i oljesektorn. Ryska ingenjörer har tagit över de jobb som egentligen tillhörde venezuelanska arbetare, arbetare som dock gett sig av.
Nicolas Maduro lade om landets allianser baserat på en ny grund. Han upprättade nära band med Turkiet, en NATO-medlem och vars armé numeran ockuperar norra Syrien. Maduro har rest till Istanbul fyra gånger och Erdogan har besökt Caracas en gång.
Schweiz var en av Hugo Chávez allierade och därifrån fick han råd med att formulera sin nya konstitution**. Osäker på om han skulle kunna raffinera landets guld i Schweiz vände sig Maduro till Turkiet, som förvandlade råvaran till guldtackor. Tidigare hade guldet lämnats i Schweiz som en garanti för olika oljekontrakt. Hädanefter överfördes dessa likvida medel till Turkiet, medan det behandlade guldet återfördes till Venezuela. Detta handlingssätt visar på att Maduros politik inte längre baserades på ideologi, utan på intressen. Allt beror på vem som tjänar på det hela.
Samtidigt blev Venezuela måltavla för en destabiliseringskampanj som började med ”guarimbas”-demonstrationerna och följdes av kuppen den 12 februari 2015 ("Operation Jeriko"). Sedan följde en serie attacker mot landets nationella valuta och en organiserad utvandring skapades. Det var i detta sammanhang som Turkiet erbjöd Venezuela möjlighet att undvika de amerikanska sanktionerna. Handeln mellan de två länderna 15-dubblades år 2018.
Oavsett vad man kan tycka om den venezuelanska regimens utveckling, kan ingenting motivera det som nu planeras mot landets befolkning.
Samordning av logistiken
Från 31 juli till 12 augusti 2017 anordnade SouthCom en enorm övning med över 3 000 soldater från 25 allierade stater, däribland Frankrike och Storbritannien. Målet var att träna en snabb landsättning av trupper i Venezuela [6].
Colombia
Colombia är en stat, men inte en nation. Befolkningen lever strikt geografiskt åtskild utifrån social klass med enorma skillnader i livskvalitet. Nästan inga colombianer har vistats nån längre tid i ett grannskap som är anpassat till en annan social klass än deras egen. Denna strikta separation har inneburit att mängder av olika paramilitära styrkor skapats, med åtföljande väpnade interna konflikter som på 30 år har kostat mer än 220 000 personer livet.
Vid makten sedan augusti 2018 har president Iván Duque utmanat den bräckliga vapenvila med FARC som hans föregångare Juan Manuel Santos förhandlade fram (den gällde dock inte ELN). Duque har inte uteslutit ett militärt ingripande mot Venezuela. Enligt Nicolas Maduro utbildar Förenta Staterna idag 734 legosoldater i ett träningsläger i Tona, med avsikt att göra en false flag-operation för att få igång krig med Venezuela. Med tanke på Colombias sociala särdrag är det omöjligt att avgöra vem som styr detta träningsläger, regeringen i Bogotá eller nån annan.
Guyana
På 1800-talet kom kolonialmakterna överens om en gräns mellan Brittiska Guyana (nuvarande Guyana) och Nederländska Guyana (nuvarande Surinam), men ingen (överenskommelse) har någonsin definierat gränserna mellan den brittiska zonen och den spanska (nuvarande Venezuela). Följaktligen använder Guyana 160 000 km² av skogsområden som fortfarande är en källa till oenighet med den större grannen. Enligt Genèveavtalet av den 17 februari 1966 hänsköt de båda staterna avgörandet till FN s generalsekreterare (vid den tiden burmesen U Thant). Men inget har hänt sedan dess. Guyana har föreslagit att FN:s permanenta skiljedomstol (i Haag), medan Venezuela föredrar direkta bilaterala förhandlingar.
Denna territoriella tvist ser inte särskilt brådskande ut vid första ögonkastet. Men den rör ett stort landområde som motsvarar två tredjedelar av hela Guyana. Genèveavtalet har brutits 15 gånger av Guyana, som bl.a. har godkänt starten av en guldgruva. Framför allt brände det till 2015 när Exxon-Mobil upptäckte stora oljefyndigheter på Atlantens botten, precis i territorialvattnen inom den omtvistade zonen.
Guyanas befolkning består av 40 % indier, 30 % afrikaner, 20 % blandraser och 10 % amerikanska indianer. Indierna har en stark närvaro inom den offentliga sektorn, afrikanerna inom militären. Den 21 december ställdes misstroendevotum mot president Grangers regering. Han är en probrittisk anti-venezuelansk general som suttit vid makten sedan 2015. Till allas överraskning röstade en parlamentsledamot, Charrandas Persaud, mot sitt eget parti vilket ledde till att regeringen avgick i en atmosfär av obeskrivligt kaos. Det var bara en röst som avgjorde. Sedan dess har landet befunnit sig i ett tillstånd av stor instabilitet. Vi vet inte om president Granger, som idag är under behandling med kemoterapi, kommer att kunna hantera situationen. Samtidigt har Charrandas Persaud lämnade parlamentet med eskort, genom en bakdörr, och flydde till Kanada.
Den 22 december 2018, när landet saknade regering, genomförde Ramform Tethys (under Bahamaflagg) och Delta Monarch (registrerad i Trinidad och Tobago), undersökningar av havsbottnen i det omtvistade området på uppdrag av Exxon-Mobile. Med tanke på att detta intrång bröt mot Genèveavtalet jagade de venezuelanska flottan bort de två fartygen. Guyanas utrikesminister som ansvarar för sådana här frågor förklarade att detta var en fientlig handling.
Storbritanniens försvarsminister, Gavin Williamson, förklarade i Sunday Telegraph den 30 december 2018 att Kronan (det vill säga den engelska staten etc.) nu avbröt avkoloniseringen som annars hade varit Whitehalls doktrin sedan Suez-affären 1956. London förbereder nu öppnandet av en ny militärbas i Karibien (för närvarande har Storbritannien endast baser i Gibraltar, Cypern, Diego Garcia och på Falklandsöarna). Den nya basen förläggs möjligen på Montserrat (Västindien), eller mer sannolikt i Guyana, och kommer att vara i drift senast 2022 [7].
Guyana är granne till Surinam (nederländska Guyana). Landets president, Desi Bouterse, är efterlyst i Europa för narkotikahandel, en handel som skedde redan före han valdes till president. Men hans son, Dino, greps i Panama 2013, trots att han hade kommit in i landet på ett diplomatpass. Han utlämnades till USA där han dömdes till 16 års fängelse för droghandel – i själva verket var det för att han höll på att etablera det libanesiska Hizbollah i Surinam.
Brasilien
I maj 2016 utsåg Henrique Meirelles, finansminister i den libanesisk-brasilianska Michel Temers regering, den israelisk-brasilianska Ilan Goldfajn som chef för landets nationalbank. Meirelles hade också lett den kommittén som förberedde de olympiska spelen. Han bad då Tsahal (=Tsva ha-Hagana le-Yisra'el, Israels armé) att samordna den brasilianska armén och polisen för att garantera spelens säkerhet. Genom att samtidigt kontrollera centralbanken, armén och polisen i Brasilien kunde Israel lätt understödja det folkliga missnöje som riktades mot Arbetarpartiets inkompetens.
I tron, men utan några solida bevis, att den dåvarande presidenten Dilma Rousseff fuskat med statens räkenskaper i samband med den s.k. Petrobras-skandalen, ställde parlamentarikerna henne inför riksrätt i augusti 2016.
Under presidentvalet 2018 reste kandidaten Jair Bolsanaro till Israel där han döptes i Jordanflodens vatten och skaffade sig därmed ett massivt stöd från de evangeliska väljarna. Han valdes till president med general Hamilton Mourão som sin vicepresident. Under övergångsperioden sa Mourão att Brasilien var tvunget att förbereda sig för att skicka folk till Venezuela som en "fredsstyrka" så snart Maduro avsatts, ett uttalande som var ett illa dolt hot och som Bolsonaro försökte tona ned.
I en intervju den 3 januari 2019, på tv-kanalen SBT, berättade Bolsonaro om samtal med Pentagon om möjligheten att inrätta en amerikansk militärbas i Brasilien. Detta uttalande mötte starkt motstånd inom de väpnade styrkorna, där inställningen är att landet mycket väl kan försvara sig utan hjälp utifrån.
Under sin presidentinvigning den 2 januari 2019 välkomnade den nya presidenten Benjamin Netanyahu. Det var första gången en israelisk person av sådan betydelse hade varit i Brasilien. Vid detta tillfälle tillkännagav president Bolsonaro den kommande flytten av den brasilianska ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem.
USA:s utrikesminister Mike Pompeo, som också var närvarande under invigningen, lovade den peruanska utrikesministern Néstor Popolizio att både han och president Bolsonaro skulle slåss tillsammans med Peru mot de "auktoritära regimerna" i Venezuela och Kuba. Under hemfärden till USA stannade Pompeo till i Bogota för att träffa Colombias president Iván Duque. De två kom överens om att arbeta för en diplomatisk isolering av Venezuela. Den 14 januari 2019 beslöt de 14 staterna i Lima-gruppen (inklusive Brasilien, Colombia och Guyana) att Nicolas Maduros nya mandat, som började den 10 januari, var "olaglig" [8]. Beslutet är dock inte undertecknat av Mexiko. Dessutom lämnade sex av medlemsstaterna in ett klagomål till Internationella brottmålsdomstolen mot Nicolas Maduro för brott mot de mänskliga rättigheterna.
Det står idag helt klart att ett krig är på väg. Starka krafter är i rörelse och det finns lite som kan göras för att stoppa dessa nu. Det är i detta sammanhang som Ryssland undersöker möjligheten att inrätta en permanent flyg-/marinbas i Venezuela. Ön La Orchila, där Hugo Chávez satt fången under kuppen i april 2002, vore lämplig för utplacering av strategiska bombplan. Detta skulle utgöra ett mycket större hot mot Förenta staterna än de sovjetiska raketerna som stationerade på Kuba 1962.
Den ursprungliga planen kan dock behöva ändras på grund av bl.a. Storbritanniens brinnande imperialistiska ambitioner [4] som kan påverka Pentagon.
Utvecklingen i Venezuela
Venezuelas president Hugo Chávez uvecklade relationer med det vidare Mellanöstern på ideologisk grund. Han hade särskilt nära förbindelser med Irans president Mahmoud Ahmedinejad och med Syriens president Bashar al-Assad. Tillsammans försökte de bilda en mellanstatlig organisation, "The Free Alliance Movement", enligt modell "Den alliansfria rörelsen", NAM, en rörelse som till slut förlamades eftersom några av dess medlemmar allierat sig med Förenta staterna [5].
Även om Nicolas Maduro använder samma retorik som Hugo Chávez har han valt en helt annan utrikespolitik. Det är sant att han fortsatt samarbetet med Ryssland och att han välkomnat ryska bombplansbesök till Venezuela. Han tecknade också ett kontrakt för import av 600 000 ton vete för att bekämpa hungersnöden i landet. Framför allt förberedde han att tillåta en investering på sex miljarder dollar, varav fem miljarder i oljesektorn. Ryska ingenjörer har tagit över de jobb som egentligen tillhörde venezuelanska arbetare, arbetare som dock gett sig av.
Nicolas Maduro lade om landets allianser baserat på en ny grund. Han upprättade nära band med Turkiet, en NATO-medlem och vars armé numeran ockuperar norra Syrien. Maduro har rest till Istanbul fyra gånger och Erdogan har besökt Caracas en gång.
Schweiz var en av Hugo Chávez allierade och därifrån fick han råd med att formulera sin nya konstitution**. Osäker på om han skulle kunna raffinera landets guld i Schweiz vände sig Maduro till Turkiet, som förvandlade råvaran till guldtackor. Tidigare hade guldet lämnats i Schweiz som en garanti för olika oljekontrakt. Hädanefter överfördes dessa likvida medel till Turkiet, medan det behandlade guldet återfördes till Venezuela. Detta handlingssätt visar på att Maduros politik inte längre baserades på ideologi, utan på intressen. Allt beror på vem som tjänar på det hela.
Samtidigt blev Venezuela måltavla för en destabiliseringskampanj som började med ”guarimbas”-demonstrationerna och följdes av kuppen den 12 februari 2015 ("Operation Jeriko"). Sedan följde en serie attacker mot landets nationella valuta och en organiserad utvandring skapades. Det var i detta sammanhang som Turkiet erbjöd Venezuela möjlighet att undvika de amerikanska sanktionerna. Handeln mellan de två länderna 15-dubblades år 2018.
Oavsett vad man kan tycka om den venezuelanska regimens utveckling, kan ingenting motivera det som nu planeras mot landets befolkning.
Samordning av logistiken
Från 31 juli till 12 augusti 2017 anordnade SouthCom en enorm övning med över 3 000 soldater från 25 allierade stater, däribland Frankrike och Storbritannien. Målet var att träna en snabb landsättning av trupper i Venezuela [6].
Colombia
Colombia är en stat, men inte en nation. Befolkningen lever strikt geografiskt åtskild utifrån social klass med enorma skillnader i livskvalitet. Nästan inga colombianer har vistats nån längre tid i ett grannskap som är anpassat till en annan social klass än deras egen. Denna strikta separation har inneburit att mängder av olika paramilitära styrkor skapats, med åtföljande väpnade interna konflikter som på 30 år har kostat mer än 220 000 personer livet.
Vid makten sedan augusti 2018 har president Iván Duque utmanat den bräckliga vapenvila med FARC som hans föregångare Juan Manuel Santos förhandlade fram (den gällde dock inte ELN). Duque har inte uteslutit ett militärt ingripande mot Venezuela. Enligt Nicolas Maduro utbildar Förenta Staterna idag 734 legosoldater i ett träningsläger i Tona, med avsikt att göra en false flag-operation för att få igång krig med Venezuela. Med tanke på Colombias sociala särdrag är det omöjligt att avgöra vem som styr detta träningsläger, regeringen i Bogotá eller nån annan.
Guyana
På 1800-talet kom kolonialmakterna överens om en gräns mellan Brittiska Guyana (nuvarande Guyana) och Nederländska Guyana (nuvarande Surinam), men ingen (överenskommelse) har någonsin definierat gränserna mellan den brittiska zonen och den spanska (nuvarande Venezuela). Följaktligen använder Guyana 160 000 km² av skogsområden som fortfarande är en källa till oenighet med den större grannen. Enligt Genèveavtalet av den 17 februari 1966 hänsköt de båda staterna avgörandet till FN s generalsekreterare (vid den tiden burmesen U Thant). Men inget har hänt sedan dess. Guyana har föreslagit att FN:s permanenta skiljedomstol (i Haag), medan Venezuela föredrar direkta bilaterala förhandlingar.
Denna territoriella tvist ser inte särskilt brådskande ut vid första ögonkastet. Men den rör ett stort landområde som motsvarar två tredjedelar av hela Guyana. Genèveavtalet har brutits 15 gånger av Guyana, som bl.a. har godkänt starten av en guldgruva. Framför allt brände det till 2015 när Exxon-Mobil upptäckte stora oljefyndigheter på Atlantens botten, precis i territorialvattnen inom den omtvistade zonen.
Guyanas befolkning består av 40 % indier, 30 % afrikaner, 20 % blandraser och 10 % amerikanska indianer. Indierna har en stark närvaro inom den offentliga sektorn, afrikanerna inom militären. Den 21 december ställdes misstroendevotum mot president Grangers regering. Han är en probrittisk anti-venezuelansk general som suttit vid makten sedan 2015. Till allas överraskning röstade en parlamentsledamot, Charrandas Persaud, mot sitt eget parti vilket ledde till att regeringen avgick i en atmosfär av obeskrivligt kaos. Det var bara en röst som avgjorde. Sedan dess har landet befunnit sig i ett tillstånd av stor instabilitet. Vi vet inte om president Granger, som idag är under behandling med kemoterapi, kommer att kunna hantera situationen. Samtidigt har Charrandas Persaud lämnade parlamentet med eskort, genom en bakdörr, och flydde till Kanada.
Den 22 december 2018, när landet saknade regering, genomförde Ramform Tethys (under Bahamaflagg) och Delta Monarch (registrerad i Trinidad och Tobago), undersökningar av havsbottnen i det omtvistade området på uppdrag av Exxon-Mobile. Med tanke på att detta intrång bröt mot Genèveavtalet jagade de venezuelanska flottan bort de två fartygen. Guyanas utrikesminister som ansvarar för sådana här frågor förklarade att detta var en fientlig handling.
Storbritanniens försvarsminister, Gavin Williamson, förklarade i Sunday Telegraph den 30 december 2018 att Kronan (det vill säga den engelska staten etc.) nu avbröt avkoloniseringen som annars hade varit Whitehalls doktrin sedan Suez-affären 1956. London förbereder nu öppnandet av en ny militärbas i Karibien (för närvarande har Storbritannien endast baser i Gibraltar, Cypern, Diego Garcia och på Falklandsöarna). Den nya basen förläggs möjligen på Montserrat (Västindien), eller mer sannolikt i Guyana, och kommer att vara i drift senast 2022 [7].
Guyana är granne till Surinam (nederländska Guyana). Landets president, Desi Bouterse, är efterlyst i Europa för narkotikahandel, en handel som skedde redan före han valdes till president. Men hans son, Dino, greps i Panama 2013, trots att han hade kommit in i landet på ett diplomatpass. Han utlämnades till USA där han dömdes till 16 års fängelse för droghandel – i själva verket var det för att han höll på att etablera det libanesiska Hizbollah i Surinam.
Brasilien
I maj 2016 utsåg Henrique Meirelles, finansminister i den libanesisk-brasilianska Michel Temers regering, den israelisk-brasilianska Ilan Goldfajn som chef för landets nationalbank. Meirelles hade också lett den kommittén som förberedde de olympiska spelen. Han bad då Tsahal (=Tsva ha-Hagana le-Yisra'el, Israels armé) att samordna den brasilianska armén och polisen för att garantera spelens säkerhet. Genom att samtidigt kontrollera centralbanken, armén och polisen i Brasilien kunde Israel lätt understödja det folkliga missnöje som riktades mot Arbetarpartiets inkompetens.
I tron, men utan några solida bevis, att den dåvarande presidenten Dilma Rousseff fuskat med statens räkenskaper i samband med den s.k. Petrobras-skandalen, ställde parlamentarikerna henne inför riksrätt i augusti 2016.
Under presidentvalet 2018 reste kandidaten Jair Bolsanaro till Israel där han döptes i Jordanflodens vatten och skaffade sig därmed ett massivt stöd från de evangeliska väljarna. Han valdes till president med general Hamilton Mourão som sin vicepresident. Under övergångsperioden sa Mourão att Brasilien var tvunget att förbereda sig för att skicka folk till Venezuela som en "fredsstyrka" så snart Maduro avsatts, ett uttalande som var ett illa dolt hot och som Bolsonaro försökte tona ned.
I en intervju den 3 januari 2019, på tv-kanalen SBT, berättade Bolsonaro om samtal med Pentagon om möjligheten att inrätta en amerikansk militärbas i Brasilien. Detta uttalande mötte starkt motstånd inom de väpnade styrkorna, där inställningen är att landet mycket väl kan försvara sig utan hjälp utifrån.
Under sin presidentinvigning den 2 januari 2019 välkomnade den nya presidenten Benjamin Netanyahu. Det var första gången en israelisk person av sådan betydelse hade varit i Brasilien. Vid detta tillfälle tillkännagav president Bolsonaro den kommande flytten av den brasilianska ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem.
USA:s utrikesminister Mike Pompeo, som också var närvarande under invigningen, lovade den peruanska utrikesministern Néstor Popolizio att både han och president Bolsonaro skulle slåss tillsammans med Peru mot de "auktoritära regimerna" i Venezuela och Kuba. Under hemfärden till USA stannade Pompeo till i Bogota för att träffa Colombias president Iván Duque. De två kom överens om att arbeta för en diplomatisk isolering av Venezuela. Den 14 januari 2019 beslöt de 14 staterna i Lima-gruppen (inklusive Brasilien, Colombia och Guyana) att Nicolas Maduros nya mandat, som började den 10 januari, var "olaglig" [8]. Beslutet är dock inte undertecknat av Mexiko. Dessutom lämnade sex av medlemsstaterna in ett klagomål till Internationella brottmålsdomstolen mot Nicolas Maduro för brott mot de mänskliga rättigheterna.
Det står idag helt klart att ett krig är på väg. Starka krafter är i rörelse och det finns lite som kan göras för att stoppa dessa nu. Det är i detta sammanhang som Ryssland undersöker möjligheten att inrätta en permanent flyg-/marinbas i Venezuela. Ön La Orchila, där Hugo Chávez satt fången under kuppen i april 2002, vore lämplig för utplacering av strategiska bombplan. Detta skulle utgöra ett mycket större hot mot Förenta staterna än de sovjetiska raketerna som stationerade på Kuba 1962.
https://www.voltairenet.org/article204656.html
[1] « Plan to overthrow the Venezuelan Dictatorship – “Masterstroke” », Amiral Kurt W. Tidd, Voltaire Network, 23 février 2018. “The United States "Master Stroke" against Venezuela”, av Stella Calloni; “The United States are preparing a war between Latin-American states”, by Thierry Meyssan, översättning Pete Kimberley, Voltaire Network, 17 maj och 18 december 2018.
[2] The Pentagon’s New Map, Thomas P. M. Barnett, Putnam Publishing Group, 2004. “The US military project for the world”, av Thierry Meyssan, översättning Pete Kimberley, Voltaire Network, 22 augusti 2017.
[3] “Declaration of a National Emergency with Respect to Venezuela”, “Executive Order – Blocking Property and Suspending Entry of Certain Persons Contributing to the Situation in Venezuela”, av Barack Obama, Voltaire Network, 9 March 2015.
[4] « Brexit : Londres assume sa nouvelle politique coloniale », Réseau Voltaire, 3 janvier 2019.
[5] “Assad and Chávez call for the creation of a Free Allied Movement”, Voltaire Network, 29 juni 2010.
[6] “Large-scale manoeuvres encircling Venezuela”, by Manlio Dinucci, översättning Anoosha Boralessa, Il Manifesto (Italy), Voltaire Network, 23 augusti 2017.
[7] “We are opening new overseas bases to boost Britain”, Christopher Hope, Sunday Telegraph, 30 december, 2018.
[8] “Declaration of the Lima Group”, översättning Anoosha Boralessa, Voltaire Network, 4
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.