Fru Brigitta är en av de många gestalter som tecknas i den finske historikern Kari Tarkiainens monumentala "Moskoviten. Sverige och Ryssland 1478-1721".
Den skånska fru Brigitta var tillsammans med många tusen karoliner med hustrur och barn krigsfånge i Ryssland efter Poltava, och hon blev tre gånger krigsänka. Sedan hon tagits till fånga av kalmuckerna i Sibirien blev hon betrodd väninna till kalmuckkhanens första och andra hustru. Fru Brigitta var sannolikt den första svensk som satte sin fot i Kinas Xianjiang-provins dit hon skickats för att göra inköp åt khanen. (läs mer om henne på wikipedia)
Hon lärde sig uppskatta sitt värdfolk som, ehuru barbarer, ”dock i rättrådighet, inbördes kiärlek och åtskilliga andra dygder, stå med monga Christne Nationer att jemnföras”. Tack vare en grupp driftiga karolinska krigsfångar övertygades kalmuckkhanen om kristendomens fördelar och beslutade att omvända sitt folk som då var buddister och muslimer.
Med sin fjärde make Johan Gustaf Renat skickades hon till Sverige 1734 tillsammans med 20 kalmuckiska slavar varav endast tre överlevde färden till Stockholm och själv levde fru Brigitta bara i två år efter ankomsten.
Hennes berättelse, nedtecknad av en okänd författare, är den första västerländska skildringen av kalmuckernas liv.
Det kan tjäna som ett exempel på det faktum att de mesta kunskaperna om svenskarnas största grannfolk, ryssarna, fick vi, åtminstone fram till det stora nordiska kriget 1700-21 genom de återkommande krigen.
Kanske inte så konstigt med tanke på att Sverige och Ryssland mellan åren 1554 och 1809, efter 231 års obruten fred sedan freden i Nöteborg 1323, tillbringade 94 av 255 år i krig med varandra.
Det följdes visserligen av en snart 210 årig fred, men krigsåren finns djupt bevarade i svenskarnas psykologi som en russofobi, redo att utnyttjas av skamlösa politiker.
Men precis som man idag säger ironiskt om amerikaner att de lär sig geografi genom att föra krig byggde Sverige upp Rysslandskunskaper under ett kvartsmillennium av krig.
Krigen gjorde att en mängd ryssar kom i svensk tjänst och svenskar som hamnat i rysk fångenskap kom hem och berättade. Karolinernas berättelser förändrade synen på Ryssland, demoniseringen avtog samtidigt som den gamla rysskräcken levde kvar i Roslagen och andra kustområden och lätt kunde frammanas på nytt och utnyttjas i nya projekt.
Obligatorisk läsning
Kari Tarkiainens Moskoviten. Sverige och Ryssland 1478-1721 kommer för överskådlig tid att vara obligatorisk läsning för den som vill förstå förhållandet till vårt stora grannland.
Professor Kari Tarkiainen (f. 1938) är tidigare riksarkivarie oeh generaldirektör för arkivverket i Finland (1996-2003). Före det var han under många år verksam inom arkivväsendet i Sverige och numera bor han med sin estniska hustru i Dorpat, Estland.
Tarkiainen själv kallar sin bok en berättelse om kvartsmillenniet från det självständiga Novgorods undergång till freden i Nystad 1721, som beseglade den svenska stormaktsepoken. Men han medger blygsamt att texten ställvis är ”av forskningskaraktär”.
Saken är den att Tarkiainen under sin långa forskarkarriär blivit en av de mest bevandrade i det svenska riksarkivets Muscovitica-samling, som består av sjuhundra volymer dokument från åren 1323-1808.
Därför är denna bok i alla bemärkelser en tegelsten som skiljer sig från en rad mer journalistiska framställningar i ämnet.
Tarkiainen behandlar en period präglad av ett flertal krig om de baltiska besittningarna, Finland och Karelen och mer allmänt om handelsvägarna och däremellan perioder av fred med Ryssland (se fotnot). För Rysslands del är det en period av ständig expansion, för Sverige först till 1661 expansion och därefter förlust av ett imperium.
Det här verkade förmodligen i två riktningar. Å ena sidan fick Sverige ökade kunskaper om Ryssland och i Finland och de andra besittningarna var befolkningen blandad och samlevde oftast problemfritt. Beträffande Finland nämner författaren Matti Klinges särmening att det finländska rysshatet börjar växa fram först på sent 1800-tal.
Å andra sidan behövdes en fiendebild för att kunna mobilisera till nya härtåg och konsolidera territoriella vinningar.
Som första russofobiska skrift räknar författaren En skön historia… från 1507-08, skriven av tysken Christian Bumhower, senare biskop av Dorpat. Hemska rykten om tatarer och ryssar skulle skrämma upp västerlandet till försvar av Livland. Men österrikaren Sigismund von Herberstein kom bara fyrtio år senare med en reseskildring från Ryssland som bland alla negativa iakttagelser ändå slog fast att Ryssland var ett kristet land.
Russofobin instrumentell
Europas Drang Nach Osten började trevande med de danska kungarnas anfall mot västslaviska bosättningar vid södra Östersjön.
Enligt Tarkiainen förmärks dock ingen nämnvärd russofobi i väst fram till 1200-talet (s 29). Därefter följer korståg mot ”hedningarna” i öster och för Sveriges del en period av ständiga sammanstötningar 1293-1323, vilket avslutades med Nöteborgsfreden.
Men det är först mot slutet av1400-talet kommer Sverige i kontakt med Moskvariket.
Från slutet av 1400-talet till början av 1600-talet var Ryssland det stora växande riket och Sverige en mindre utbrytarstat från Kalmarunionen. Men från omkring år 1600 är rollerna ombytta och Sverige börjar sin stormaktsexpansion.
I allmänhet tjänade russofobiska föreställningar det syftet. Redan Gustav Vasa hade talat om ”rydzer, turcker och andra hedninger” och han betecknade Ryssland som ”arvfienden”.
Men efter Teusinafreden 1595 kom en period då Hertig Karl (den blivande Karl IX) och kung Sigismund underströk den ryske tsarens kristenhet i sina skrivelser österut. Karl IX talade om ”den berömlige Ryske Nationen”.
1605 dök uttrycket ”den gamla grekiska religionen” upp.
Med anledning av ”den stora oredan” i Ryssland (1598-1613) bad tsar Vasilij Sverige om hjälp med trupper och 1609 slöts ett alliansfördrag och Sverige fick överta Kexholms slott med län i utbyte mot att trupper ställdes till förfogande i Moskva.
”Aldrig tidigare hade man skrivit så vackert om ryssarna!” konstaterar Tarkiainen (s 110)
Men den positiva beskrivningen upphörde tvärt 1613, beroende på ett nytt läge på östfronten.
De russofoba grundklichéerna är att ryssarna är barbarer, okristna, grova och plumpa, ensinta (envisa), högfärdiga, spotska, super hårt, slår sina kvinnor osv. De jämförs med nyckfulla och oansvariga barn, de är illfundiga och falska.
Axel Oxenstierna beskrev Ryssland som ”en falsk och mäktig granne” som insupit bedrägeri ”med modersmjölken”.
”…man dem (ryssarna) alltidh moste troo om dedh värsta”, skrev Gustaf II Adolf.
Känns adjektiven igen? Det är ungefär samma ord som biskop Hemming Gadh använde i ett berömt tal mot danskarna 1509.
Men krigspropagandan till trots menar Tarkianinen att svenskarna under krigen 1609-17 lärde känna ”ryssarna på djupet, med deras seder, religion, moral och deras egenart överlag”. (s 111)
Med Romanovdynastins makttillträde 1613 upphörde samtidigt Sveriges försök att bryta ut Novgorodstaten liksom det dynastiska projektet. Villigheten att förhandla med Moskva underströks.
Efter Stolbovafreden 1617 vek rysskräcken och man tog tillvara de nya handelsmöjligheter fredsavtalet gav. Ryssgården vid Slussen i Stockholm som grundades 1637-38 innebar att hundratals ryska köpmän i 60 år kunde saluföra ryska varor i rikets hjärttrakt. Pälsverk, lin, hampa och läder, som Stockholms skomakare så småningom blev beroende av.
Under svensk ockupation
Vilken politik förde då den svenska stormakten mot befolkningen i de östliga besittningarna, till stora delar ortodoxt troende och rysktalande?
Novgorod under svenskt styre kan inte ha varit något trevligt ställe:
”Ju längre ockupationen fortsatte, desto noggrannare utsögs befolkningens sparade slantar, och desto grundligare lamslogs det ekonomiska livet i den tidigare så rika handelsstaden. ( s 120)
”Skatteuppbärarna tog nu sina yttersta metoder i bruk och lät piska de skattskyldigas fotsulor sönder och samman för att få dem att erkänna var de hade gömt sina tillgångar. överbefälhavaren var mycket emot denna orientaliska sed, men vad hjälpte det.” (s 121)
”…de avtågande trupperna rövade bort även sådana värdesaker som man i fredstraktaten uttryckligen hade lovat att lämna orörda. Stora laster med kyrkklockor, helgonbilder och ikoner, böcker och arkiv ”- (s 121)
Detta unika arkiv befinner sig fortfarande i svensk ägo.
Från den svenska ockupationen av Ivangorod – belägen mitt emot Narva vid gränsfloden Narva – berättades att svenskarnas superintendent Heinrich Strahl ofta snokade runt i de ortodoxa kyrkorna och stal ryska böcker. De som klagade bötfälldes. Särskilt illa var att Stahl rört sig med sin hund på platsen.
Man kommer osökt att tänka på hur Cromwell skymfade de irländska katolikerna genom att göra deras kyrkor till stall för sina hästar under britternas ockupation.
Inför livsmedelsbristen i Novgorod ansåg han att en möjlig lösning var att föra ut alla Novgorodbor ur staden för att skona de ca 5 000 finska ockupationssoldaterna.
Efter freden i Kardis 1661 föredrog 7 500 ortodoxa från Ingermanland att fly till den ryska sidan.
Statistik från 1675 visar att de ortodoxa nästan helt utraderats i de östligaste länen.
En ny superintendent i Narva, Johannes Rudbeckius d y, lanserade en ny politik. I stället för att konvertera de ortodoxa skulle de med ett nytt ord som introducerades segregeras. De finsksläktade folken skulle lära sig ”Fader vår” på lutherskt vis trots att voter, karelare och ingrer betraktade sig som ”ryssar” och inte sällan använde uttrycket ”den ryska nationen” (s 258).
Ortodoxa präster förbjöds att döpa barn vars föräldrar talade finska, och inte heller fick de viga finska par eller jordfästa döda ingrer och voter. De nya lutheranerna skulle avstå från alla ikoner och bilder samt överge sin ryska klädedräkt. Allt samröre mellan grupperna skulle därefter vara förbjudet. Därmed skulle segregationen vara genomförd.
I en rapport till Stockholm 1685 om läget i Ingermanland sägs att nästan alla flytt till skogs. De trotsiga som inte brydde sig om den svenska katekesen piskades. Omkring tretusen hushåll påstods ha hade övergått till lutherdomen, vilket säkert var en överdrift.
Vad visste man?
Enligt Tarkiainen byggde Sverige under 1500- och 1600 talet upp ”en respektingivande Rysslandskännedom i nästan alla avseenden.” (s173).
1665 anlände överlöparen Grigorij Karpovitj Kotosjichin som författade en stor ”Beskrifning av Muschofsche Rijkets Staat”. Han avrättades dock vid Skanstull 1667 sedan han mördat sin hyresvärd för dennes hustrumisshandel och dåliga ryska!
Hans verk trycktes aldrig, antagligen för att man befarade diplomatiska komplikationer. Enligt en nutida forskare led Kotosjichin av ”flyktingskomplex” och bestämt ville sätta det svenska framför det ryska. ”Hans bok vimlar av jämförelser där den svenska företeelsen framställs som överlägsen den ryska. I ryska. Emigranten ville uppenbart ömsa skinn och bli svensk till identiteten, men också behaga sin läsekrets, som han trodde skulle tycka om ett sådant sätt att skriva” (s 180)
Johan Gabriel Sparwenfelds Lexikon Skavonicum från 1692 upptog 25 636 slaviska ord. Det kan jämföras med moderna motsvarigheter som Gunnar Gunnarssons ryska lexikon från 1948 som upptar 30 000 ord och det senaste tvåvägslexikonet med 141 000 ord och fraser.
Tolkarna var ibland rätt många. De tycks ha haft goda karriärmöjligheter och en del adlades. Men det är slående hur knutna till statens och krigsmaktens behov de var.
Ända in i vår tid har ryska ansetts vara ett ämne för krigsmakten. De flesta svenskar som kan ryska har gått försvarets tolkskola, där ryskan på 2000-talet dock fått dela uppmärksamheten med arabiska, franska, serbiska, persiska.
Tarkiainen citerar en rysk forskare som säger att svenskarna under andra hälften av 1600-talet visste mer om ryssarna än dessa om sig själva (s 302). Men det är med säkerhet bara ett försök att smickra svenskarna.
Det bestående intrycket är att svenskarna i österled gav sig ut i det okända. Och Ryssland är trots geosatelliter och internet nästan lika okänt för dem idag.
Studerar man det stora nordiska kriget är det slående vilka felbedömningar svenskarna gjorde. Segern vid Narva där 10 000 svenskar besegrade 33 000 ryssar tolkades fullständigt fel.
Och efter det definitiva nederlaget i Poltava nederlaget 28 juni 1709 är Karl XII:s sinnesförvirring total:
”Här är allt väl, Alenast på slutet är, alenast utaf een serdeles händelse, händt av en olycka at Armen haffver hafft förlust, hvilket iagh håppas inom kårt blifva förbättradh”, skrev Karl 9 augusti till sin syster Ulrika Eleonora, fem veckor efter nederlaget som blev slutet på Sveriges stormaktstid.
Statstjänstemän skrev skillingtryck och berättade hur ryssarna flådde män och dödade spädbarn i vaggan. De behövde inte ens gå genom censuren. Allt för att sopa igen spåren efter nederlaget.
Men på ett plan blev innebar nederlaget som antytts ovan en vinst – i kunskap.
22 542 svenska soldater och officerare togs tillfånga. Vartill kom 1 657 kvinnor och barn.
De spreds ut till Voronezj, Archangelsk, Kazan och Astrachan. Och de skrev brev, anteckningar och minnen i förvånansvärda mängder. Den största gruppen Karolinerminnen handlar om Sibirien (Tobolsk) där svenskarna blev uppskattade för bl.a. tillverkning av spelkort och hembränning. Philip Johan von Strahlenbergh tecknade en karta över Sibirien som överträffade alla tidigare. Tsar Peter erbjöd honom bli chef för Rysslands lantmäteri, vilket han avböjde.
Efter återkomsten till Sverige förändrade de hela den svenska Rysslandsuppfattningen i en positiv riktning, skriver Tarkiainen (s 329).
Få ryska källor
Tarkiainens bok representerar en brytning med den gamla ideologiska historieskrivningen om Ryssland. Men hur fullständig är den brytningen?
Målet för moderna historiker borde vara att skriva historia på ett sätt som kan godtas även av ”arvfienden”. Det är inte säkert att det alls är möjligt. Inom Nordiska rådet lyckades man göra en nordisk historia som accepterades av alla, men liknande försök att skriva t ex en polsk-tysk historia har misslyckats.
En första förutsättning för ett närmande är förstås att historiker på olika sidor tar till sig varandras fynd. Det är oklart hur mycket ryska Tarkiainen kan, inga av hans redovisade källpublikationer är ryska. Av litteraturlistans ca 400 titlar är bara ett tiotal ryska.
Det skymmer dock inte att Kari Tarkiainens bok som helhet är oerhört värdefull och vittnar om en imponerande livsgärning.
Stefan Lindgren
Kari Tarkiainen ”Moskoviten. Sverige och Ryssland 1478-1721” (utgiven av Svenska Litteratursällskapet i Finland, Helsingfors 2017; ISBN 978-951-583-412-6)
Fotnot
De rysk-svenska krigen under tidigmodern och modern tid är:
1554-57 Stora ryska kriget (Moskvafreden).
1558-83 Livländska kriget (Stilleståndet i Pliusa)
1570-95 Nordiska 25-årskriget (Teusinafreden)
1609-10 de la Gardies fälttåg (de la Gardies dagtingan)
1610-17 Ingermanländska kriget (Stolbovafreden)
1656-61 Karl X Gustavs ryska krig (Kardisfreden)
1700-21 Stora nordiska kriget (Nystadfreden)
1741-43 Hattarnas ryska krig (Åbofreden)
1788-90 Gustaf III:s ryska krig (Väräläfreden)
1808-09 Finska kriget (Fredrikshamnsfreden)
Imponerande och välskriven kort artikel.
SvaraRaderaJag skulle gärna se en publikation och bokform på temat. Jag själv har fått återberättade Ryska historier om Svenskars grymhet med slavhandel men denna detaljnivå är strålande. Jag tror också att det behövs en genuin historiebok som beskriver händelserna i ingermanland och baltikum utifrån den Ryska sidan. En sådan berättelse skulle kunna bidra till att rehabilitera den flerhundraåriga Svenska psy-ops politik som har förts mot det egna Svenska folket.