Jan Myrdal om Svenska Dagbladets moralinförfall

På första sidan i dagens SvD.

I dag skriver Svenska Dagbladets kulturchef Lisa Irenius om nödvändigheten av att driva bort poeten Katarina Frostenson gift  Arnault från stol nummer 18 i Svenska Akademien.

Horace Engdahl tycks denna kulturens dörrvakt till nöds låta få sitta kvar på sin.

Det är en principiellt viktig artikel. Den markerar det nu pågående moraliskt-politiska förfallet i det officiella svenska kulturetablissementet.

(Klicka längst ner för att fortsätta)
Om Svenska Akademien som institution kan jag med Ivar Lo säga: ”Den är inte mitt bord.” Vi är en grupp skrivande svenskar som av principskäl har haft en tydlig gräns mot den. (En tradition från Almqvist, Strindberg och Moberg.)

Svenska Akademiens ordbok (SAOB) är ett viktigt arbetsinstrument och bland dess ledamöter har funnits och finns viktiga skribenter, framstående prosaister och lyriker. (Märk att dit hör också litterära och litteraturpolitiska motståndare som Heidenstam, Sven Hedin och – vilket är lätt att förtränga – även  Carl David af Wirsén.)

Det avgörande med Katarina Frostenson på stol 18 är att hon är en av de stora lyrikerna på svenska språket. Liksom det viktiga med Horace Engdahl på stol 17 är den höga kvaliteten på hans kritiska analyser.  Men inte nog med det. Det finns också både i den överhetstradition i vilken Svenska Akademien officiellt ingår som i den mer underklassiga där vi som som Diderot och Strindberg – eller Mao –  kan sitta skrivande i nattrock och  kalsonger när vi arbetar med ord, en tydlig skiljelinje gentemot mellanskiktets i det givna samhället allmänna moralinslask. Dock nu vrids åsiktsklockan tillbaka.

Jag gladdes när Sartre av renlighetsskäl vägrade ta mot Svenska Akademiens då av Västintriger besmutsade nobelpris. Men inte ens de dåtida motståndarna på den västliga kanten tog upp Sartres och Simone de Beauvoirs ömsesidigt nakna könsrelation. Liksom Tingsten i sina rasande angrepp på de fredsdebattörer vilka kritiserat Washingtons atombombspolitik inte tog upp Artur Lundkvists och Maria Wines mer än öppna samliv.

Där har dock såväl det etablerade som det officiösa svenska kulturetablissementet nu tagit ett rejält kliv bakåt in i den snaskigare oscarianska traditionen. Försiktigtvis maskerande sig nyfeministiskt i 1850-talets bloomers.

Det finns orsak att råda skribenter mer eller mindre på vår kant att se närmare på det Lisa Irenius skriver. Hon har nu utsetts till Svenska Dagbladets kulturchef. När hon som nu svänger då blir hon den väderflöjel vilken visar den rådande vindens riktning.

Då på sjuttio- och åttiotalen var jag rätt nära den kulturredaktionen.  Nå, jag var då som nu partilös kommunist men jag medarbetade och hade goda relationer. Åsiktskorridoren var ju inte så trång i Sverige då som nu. När Leif Carlsson efterträddes av Ingmar Björkstèn blev dessa relationer till Gun Kessle och mig personliga.

Visst var vi politiskt olika. Men det hindrade inte att vi var mycket nära vänner. Han var bög. Det gjorde han ingen hemlighet av. Jag tvivlar på att han skulle gått i prideparader men om sin sexuella inriktning var han öppen. Särskilt vi på vår kant var ju då inte lika krampartade som nu.

I TDR (Tyska Demokratiska Republiken) dit jag ju traditionellt hade kontakter trots att jag var fördömd i Moskva levde Ludwig Renn öppet i ett homosexuellt förhållande och kulturministern Johannes R. Becher var också han till dels homosexuell. Men det var inget särskilt.

Naturligtvis talade Ingemar Björkstèn och vi om det. Det är ju inte oproblematiskt att leva som bög. Men vi var glada när han mot slutet fick ett lyckligt förhållande och tog med sin hårige unge älskare till middagar på Fagervik. Vi var ju på den tiden inte krampartade som nu.

Men just då höll tiden på att slå om. Flera av de yngre skribenterna i och kring SvD ville ha bort honom. Han var i vägen för deras karriärer. De ville kunna träda in i hans skor. De gaddade sig samman och skrev en artikel mot honom där de angrep honom för att bland annat särskilt berömma homosexuella författare. De sökte få in den i Aftonbladet men Karl Vennberg vägrade helt att inleda en sådan kampanj mot Ingmar Björkstèn. Fast Ingmar blev mycket skakad.

En av undertecknarna var den Mats Gellerfelt som Ingmar Björkstèn personligen hjälpt så mycket ända sedan han upptäckt honom och hans begåvning när Mats arbetade på SvD:s sätteri. När han läst den samskrivna texten kallade han in Mats Gellerfelt til sitt rum i SvD. Tittade på honom och sade:

- Et tu fili.

Ingmar Björkstèn menade att Mats Gellerfelt nog skämdes. Sedan tog Ingmar Björkstèn i det begynnande kärva svenska sexualmoralistiska klimatet uppdraget som svensk kulturattaché i Washington

Nu när vårt öppna sjuttio-åttiotal längesedan är över söker Lisa Irenius tjänstvilligt driva ut den henne långt överlägsna svenska poeten Katarina Frostenson från sin stol i Svenska Akademien för att denna fortfarande håller fast vid sin make i det öppna äktenskapet i stället för att som de övriga som var med så länge ”the going was good” springa över på andra sidan och peka finger åt den nu fängelsedömde.

Jag är glad över att vännen Ingmar Björkstèn är död så han slipper uppleva detta.



Jan Myrdal