Finlands krig 1939-44 enligt Paasikivi och Ylikangas

Mannerheim och Hitler.

Jan Nybondas har återvänt till Finlands krig 1939-44 genom att parallellt läsa två historiska framställningar.

Han kommer fram till att kriget 1941-44 inte alls var något "fortsättningskrig" utan ett helt eget krig med andra förutsättningar än vinterkriget 1939-40.
Denna uppsats har temat Finlands krig 1939-44 ur två synvinklar. Dels en beskrivning av historieprofessor Heikki Ylikangas syn på Vinterkrigets och Fortsättningskrigets orsaker samt parallellt en beskrivning av president J.K. Paasikivis utveckling till en anhängare av finsk-sovjetiskt försvarssamarbete.

Innan Vinterkrigets utbrott fanns det två ledande personer i Finland som förordade en kompromiss med Sovjetunionen som skulle ha tillmötesgått den senares krav på ett säkrat försvar av landets nordvästra region. Dessa två var marskalken Gustav Mannerheim och J.K. Paasikivi. Paasikivi innehade vid denna tidpunkt dock ingen ledande politisk befattning och fastän Mannerheims ord generellt vägde tungt lade han sig inte i den politiska beslutsprocessen. Detta ledde sammantaget till att deras åsikt inte beaktades.

Tyskarna planerade ett Vernichtungskrieg i Ryssland, ett förintelsekrig. Inte bara Röda armén skulle utplånas utan hela den kommunistiska regimen. Enligt nazisternas antisemitiska ideologi var Sovjetunionen en judisk-bolsjevistisk stat – ett kommunistiskt välde under judisk kontroll – och slavena sågs som en underlägsen ras, Untermenschen. Om förloppet skulle ha blivit det Hitler, Himmler och Göring hade tänkt sig skulle de tyska styrkorna ha genomfört en hungerplan i Sovjetunionen under vintern 1941-42. Hungerplanen var en förövning till Generalplan Ost..vars kalkylerade dödstal var femtio miljoner. (Geoffrey Roberts: Stalins general, Georgij Zjukov, 2012)

”Kriget mot Ryssland kan inte föras på ett ridderligt sätt, kampen handlar om ideologier och rasmässiga skillnader och måste föras skoningslöst, med en hårdhet av aldrig tidigare skådat slag.”(Adolf Hitler, mars 1941).

Denna order innehöll embryot till Förintelsen, som inleddes med att tyskarna avrättade mer än en halv miljon sovjetiska judar 1941-42. Infångade kommunister skulle skjutas på ort och ställe. Ordern låg även bakom tyskarnas grymma behandling av sovjetiska krigsfångar – tre miljoner dog under vedervärdiga förhållanden i läger. ( Roberts)

En halv miljon man
När den tyska invasionen inleddes i juni 1941 satte Tyskland in 152 divisioner som stöddes av 14 finska divisioner i norr. Finland kunde mobilisera närmast osannolika en halv miljon man och stod således för nästan en tiondel av antalet divisioner. Talet om separatkrig var således bara en dimridå för hemmafronten vilket bl.a den tyske sambandsgeneralen Waldemar Erfurths detaljerade dagböcker redovisar, de finska och tyska styrkorna skulle efter den planerade segern mötas bortom sjön Ladoga. Leningrad/St Petersburg skulle jämnas med marken, finska regeringen hade redan ett färdigskrivet segertal att hållas på ruinerna.

Skall man söka en gemensam nämnare som förenar efterkrigstida finsk historieskrivning, såväl den officiella glorifierande varianten som den kritiska, är det denna: att inte befatta sig med krigets helhetsbild där Tyskland är den drivande kraften. Att lyfta blicken skulle innebära att stirra ned i avgrunden. Bl.a det att judeutrotningen tog vid direkt när vapenbröderna inledde sin marsch mot Leningrad och Moskva. Ett av de mest förödande slagen tillfogades Vilnius som var ett ledande judiskt kulturcentrum i hela Europa.

T.o.m. Heikki Ylikangas som gjort en banbrytande insats i att förklara hur den finska statsledningen resonerade och varför, väjer för att göra kopplingar mellan sin egen forskning och krigets sammantagna förlopp. Han betecknar Tyskland och Sovjetunionen som ”allierade” under den period som icke-angreppsavtalet gällde. När Storbritannien förklarade att de kunde tänka sig att sända hjälp till Finland under Vinterkriget men inte avsåg att förklara Sovjetunionen krig berodde det på att de visste bättre.

Icke-angreppsavtalet kom till för att bägge parter ville vinna tid och positioner. Att Tyskland och Sovjetunionen skulle ha allierat sig mot Storbritannien eller någon annan fanns det ingen som trodde. Det Hitler sade till Ryti under sitt besök i Finland 1942 var allmänt känt bland sakkunniga: ”Hitler sade att bolsjevikerna måste nedkämpas, med England kan han sluta fred.” Storbritannien hade tillräckligt med kontakter till Tyskland för att inse hur saken förhöll sig. Och i London befann sig en av Rysslands främsta diplomater genom tiderna, den av engelsmännen mycket uppskattade Ivan Majski som höll sina värdar underrättade. Förutom att Stalin ville vinna tid fanns i den temporära freden en ytterligare förhoppning: Att Hitler trots allt skulle komma till insikt om att Tysklands resurser inte skulle räcka till mot ett allt starkare ryskt försvar. Men Hitler genomsyrades av rasideologin. Därtill kom det förhatliga i kommunisternas broderskapsideologi. De destruktiva drivkrafterna hos Hitler tog ut sin rätt. Och han fick tyska folket med sig eftersom de såg Ryssland som en outtömlig källa till resurser att ösa ur.


Förhandlingsinviter nådde inte regeringen
I den följande framställningen kommer jag att redovisa steg för steg hur Paasikivi utvecklar sin syn på läget. Vid lämpliga tillfällen kompletteras denna framställning med de resultat Ylikangas lägger fram i sin forskning.

Vad beträffar Paasikivi gäller att han inte tillhörde den innersta kretsen av beslutsfattare förrän han efter kriget fick uppdraget att styra landet mot ett fredligt grannförhållande, först som statsminister och sedan som president till 1956.

Paasikivi undanhölls väsentlig information vid flera tillfällen där denna skulle ha behövts för en god lägesbedömning. Kärnan bestod först av utrikesminister Eljas Erkko, tidningsmagnaten som utnyttjade sin press till att undanmanövrera sin partikamrat Holsti från utrikesministerposten som han därefter själv övertog. Den handlingsförlamade utrikespolitiken före Vinterkriget bär väsentligen liberalen Erkkos signum.

De katastrofala felbedömningar han gjorde har Erkkos mediekoncern sedan i 80 års tid med framgång suddat bort från allmänhetens medvetande. Den verkställande statsmakten samt den inofficiella bevakande makten bildade genom Erkkos person en olycklig symbios vars verkningar aldrig upphört. Till situationen bidrog den olyckliga omständigheten att såväl president- som statsministerämbetet var besatta med personer som saknade utrikespolitisk erfarenhet och auktoritet. Erkko både dominerade och hamnade i gräl med Mannerheim som ryssarna felaktigt trodde att skulle fälla avgörandet.

Kring Erkko fanns socialdemokraten Väinö Tanner och liberalen Cajander som statsminister. När Erkko efter Vinterkrigets utbrott avgick kom den innersta kretsen att bildas av liberalen Risto Ryti som statsminister och senare som president samt dennes parhäst på vänstersidan Väinö Tanner som utrikesminister. Endast dessa två samt deras närmaste förtrogna kände till vilka löften Tyskland via Göring hade gett till Finland. Den som därefter invigdes i hemligheterna var Mannerheim. Paasikivi stod utanför, liksom den övriga regeringen och riksdagen. När Fortsättningskriget påbörjats ombildades regeringen i tysksinnad riktning. Utrikesminister Wittings modersmål var tyska.

Paasikivi, september 1939: ”Mannerheim var mycket bekymrad hela hösten 1939. Han underströk upprepade gånger att vi måste försöka att tillmötesgå det ryska rikets legitima intressen.” Den 9 oktober får Paasikivi uppdraget att resa till Moskva för förhandlingar, fastän ryssarna hade velat att någon i beslutande ställning som Erkko skulle ha medverkat. Sovjetunionen hade redan gjort sin första framstöt till förhandlingar efter ockupationen av Tjeckoslovakien våren 1938, men denna vetskap undanhölls Paasikivi som informerades om detta först 1944 av utrikesminister Molotov. Paasikivi skrev till Tanner i juli 1939 att ”vi skulle ha mycket att diskurera med ryssarna (för att skapa förtroende) om vi kunde komma till diskussion med dem.” Paasikivi var således ovetande om att ryssarna febrilt försökt komma till diskussion men blivit avspisade av Erkko.

K.A. Fagerholm, ledande socialdemokrat: ”När man tänker tillbaka på tiden före Vinterkriget och hur litet vi visste om allt som föregått det, har man rätt att vara förbannad. De upprepade jartsevska (anm: Boris Jartsev vid ryska ambassaden) förhandlingsinviterna kom inte till regeringens kännedom – det var Cajander, Holsti och Tanner som visste om dem och beslöt om saken).”... ”varken Cajander eller Tanner var lämpliga personer när det gällde utrikespolitiken.”

Den 12 oktober inleds den första förhandlingsomgången i Moskva. Paasikivi skriver att det sammanlagt blev åtta möten innan Finland lät kontakten brytas. Stalin själv var närvarande vid sju av dessa och Molotov vid samtliga. Finland hade således till dessa ödesmättade förhandlingar sänt en delegation som saknade både fullmakter och representation av egentliga politiska beslutsfattare. En märkligare konstellation kan man inte föreställa sig: stormaktens toppgarde och Finlands maktbefriade tjänstemän.

Paasikivi: ”Erkko gav mig rådet att glömma att Ryssland är en stormakt, när han borde ha sagt: kom ihåg att Ryssland är en stormakt.” I den sista omgången deltog finansminister Tanner. Med sitt ofelbara sinne för buffelhumor och på dålig ryska presenterade han sig för Stalin som ”Tanner, jag är mensjevik.”

Paasikivis omdöme om både Stalin och Molotov i detta sammanhang är enbart fördelaktigt: Stalin ivrigt deltagande, talande kort och koncist med sinne för humor, Molotov energisk, saklig och anspråkslös men en besvärlig opponent i debatten. ”Vi kommer nog fram till ett bra resultat om Finlands regering agerar förnuftigt” meddelade Molotov under förhandlingarna till USA. Paasikivis utförliga redogörelse för förhandlingarna i Moskva är den bästa dementin till påståendet att Sovjetunionen ruvade på planer att erövra Finland. Varför göra sig allt detta besvär, ända sedan våren 1938, om Tyskland hade gett dem fria händer och det bara hade varit att gå till angrepp ?

Tjugo års russofobi
Stalin inledde förhandlingarna genom att förklara att dessa gällde försvaret av Finska vikens inlopp till vilken Sovjetunionen skulle behöva en bas liknande Gibraltar. Genom baser på vardera sidan av viken kunde dess försvar säkras av utplacerat artilleri. Därtill borde Leningrads försvar förbättras genom utväxling av landområden. Finland erbjöds den dubbla arealen i Karelen mot en gränsjustering om ytterligare tre mil västerut från Leningrad som då låg 32 km från finska gränsen. Som Finlands Gibraltar hade Stalin tänkt sig Hangö udd.

Finlands motförslag, som direkt avvisades, omfattade tre öar i östra Finska viken. Finland avvisade de ryska kraven, förhandlingarna återupptogs flera gånger men själva sakfrågan förblev olöst. Det enda som sker är att Stalin i den sista omgången avstår från Hangö om denna ersätts av lämpliga öar utanför. ”Fruktar ni ett angrepp från Finland” frågade Paasikivi. ”Inte från Finland,” svarade Molotov, ”vi fruktar en provokation från tredje makt”. Stalin: ”Om inte farleden till Leningrad gick längs er kust skulle hela frågan vara överflödig. Tsarryssland hade motsvarande fästningar på Porkala och Nargö (Estland). Vi föreslår inte Porkala eftersom udden ligger så nära Helsingfors.”

Ryssarnas krav var således klara och specifika och de motiverade bakgrunden. Statsfilosofen J.V. Snellman hade redan 1863 anmärkt att om Finland skulle bli självständigt låg den finska gränsen för nära St.Petersburg. Men Finland hade i Erkkos skepnad intagit igelkottens försvarsposition. ”Sovjetunionen bluffar”, hävdade han. Dessutom ansåg han att krig inte kan inledas utan officiellt ultimatum.

Denna dogmatiska hållning hindrade honom från att handla även när ett de facto-ultimatum gavs: den sovjetiska provokationen i Mainila: då hade en snabb reaktion ännu kunnat rädda situationen. Bluffargumentet nämns pliktskyldigast av finska historiker, men ingen har dristat sig att göra en värdering därav. Vad saken gäller är en amatörmässig och inkompetent hållning som accentuerades av Erkkos vägran att träffa det sovjetiska ledarskapet, samtidigt som han var väl medveten om att varken presidenten Kallio eller statsministern Cajander skulle iklä sig förhandlarrollen. Fel person på central plats i ett krisläge. Åttio år senare har Finland ännu inte kunnat tillstå konsekvenserna av detta faktum. Mediernas makt är stor, Erkko-koncernen ”Sanoma” är Finlands Bonniers.

Ylikangas i pjäsen (se förklaring längre fram) ”Tie talvisotaan” (Vägen till Vinterkriget): Erkko läser ett telegram till de närvarande: ”Molotov meddelar att icke-angreppspakten från 1932 har upphört som en följd av grova gränsöverträdelser från finsk sida”.

Erkkos kommentar: ”Den kan inte sägas upp, den gäller till 1945”.

Paasikivi: ”Noten är ett meddelande... Moskva försöker meddela oss att de kommer att genomdriva sina krav med vilka medel som helst.”

Huruvida de sovjetiska kraven var militärstrategiskt korrekta kan det råda olika uppfattning om. Tyskland kunde ju i vilket fall anfalla landvägen genom Baltikum, vilket också skedde. Men strategerna tänkte som de gjorde och det borde ha tagits på allvar. Vilket Mannerheim insåg. Att gränsjusteringar skulle kunna ske genom krigshandlingar borde efter Tjeckoslovakiens och Polens öde i det läget inte ha kommit som en överraskning.

Efter två årtionden av russofoba stämningar och politiskt verksamhetsförbud för den radikalare vänstern, en fjärdedel av väljarna, som upphävdes först 1944, fanns ingen verksam opinion som skulle ha drivit på en kompromisslösning. Tvärtom, i landet rådde efter nationalromantikens och russofobins förening en ”inte en tum” -hållning, som hade krävt att politikerna enhälligt skulle ha gått emot.

Inmålat i ett hörn
K.A. Fagerholm skriver i sina memoarer om förhandlingarna i Moskva: ”Deputationer rände kring i riksdagshuset, letande efter riksdagsgrupper som skulle uppvaktas. Receptet var alltid detsamma: inte en meter av fosterjorden får avstås.”

Fagerholm: ”Vi saknade förmågan att tänka oss in i hur den östra grannen såg på situationen. Ryssarna betraktade oss som vänner till Hitlers Tyskland och trodde att vi skulle vara beredda att låta nazisterna begagna Finland som uppmarschområde vid ett anfall mot Sovjetunionen. Det här var ett resultat av den våldsamma propaganda högern, speciellt den extrema, bedrev mot Sovjet. Den propagandan hade pågått under hela vår självständighetstid.”

Enligt Fagerholm hade Finland således målat in sig i ett hörn. En fjärdedel av folket nedtystat, de som hade kunnat och velat opponera sig, och resten övertygade om att ingen kompromiss med ryssarna kan ingås, eftersom en sådan endast är en förevändning för att lägga beslag på hela landet, bit för bit. När makthavarna sedan ställdes inför tvånget att fatta beslut var vägen redan stängd. Ingen var villig att bli betraktad som landsförrädare för att ha överlämnat en meter.

Att Vinterkriget utgjorde förutom ett brott mot folkrätten även ett propagandanederlag för Sovjetunionen är ett faktum. Deras missräkning berodde på att de inte kunde föreställa sig att Finland inte skulle gå med på ett avtal. T.o.m. Tyskland rådde ju Finland att gå med på de ryska kraven. Det var inte bara Göring som under pågående Vinterkrig uppmanade till omedelbar fred, utan redan före kriget hade Tyskland tagit ställning för ett avtal. Varför, det är en fråga som det inte verkar finnas någon forskning kring.

Tyskland dolde sina Barbarossa-förberedelser helt enligt Machiavellis råd. Lisma och smila inför fienden för att vilseleda om dina egentliga avsikter. Men att råda Finland till avtal 1939 är dock något gåtfullt, eftersom ju Vinterkriget tvärtom säkrade Finland som en allierad för Tyskland. Trodde tyskarna att de skulle få Finland med sig i vilket fall som helst eller var det för att undvika att starta ett krig som hade kunnat dra in Sverige och västmakterna med i konflikten, p.g.a. tillförseln av svensk järnmalm ? I Finland vägde hemmaopinonen tyngre fastän ett godtagande av det tyska rådet skulle ha erbjudit en lämplig ursäkt.

Världsopinionen vände sig kraftigt mot Sovjetunionen som gjorde ont värre genom fadäsen med marionettregeringen i Terijoki. Men motiven bakom denna har feltolkats enligt både Roberts och Ylikangas. Att erkänna en sådan var ett förtvivlat försök att komma runt laglighetsfrågan. Eftersom Sovjetunionen inte ville ses som en aggressiv part som inlett ett krig, skulle en ”alternativ” regering ha varit en utväg. Denna metod hade tillämpats tidigare under inbördeskriget efter revolutionen. Stalin insåg mycket väl att han måste beakta västmakternas synpunkter, eftersom en god relation till dessa var nödvändig om Tyskland skulle gå till angrepp. Därför skulle ett relativt förmånligt fredsavtal ännu ha kunnat utverkas från finsk sida i början av februari 1940. Men då, för att hindra att Finland skulle söka hjälp från väst, kastade tyskarna sig in i spelet med full kraft och fick den finska statsledningen övertygad. Fred på usla villkor var bättre än att nöta ut armén. Senare skulle gränserna justeras ånyo med tysk hjälp till Finlands förmån.

Ylikangas främsta bidrag till att belysa den finska politiken vid de två krigen gäller övervägandena kring Finlands definitiva övergång till den tyska alliansen. Innan dessa presenteras är det skäl att nämna att han bl.a. skrivit två teaterpjäser som båda utspelar sig vid den finska sidans politiska överläggningar.

Den första gäller nervspelet strax innan Vinterkrigets utbrott 1939 och den andra utspelar sig i februari-mars 1940, när den militära fronten sviktar och Görings hemliga budskap har nått Ryti och Tanner. Pjäsernas dramatiska kvalitéer kan knappast uppskattas av den som saknar förkunskaper. Deras förtjänst ligger i att de är mycket åskådliga. En nackdel består i att även om texterna är underbyggda av forskningsmaterial tvingas författaren att använda sin fantasi till att fylla ut luckor som är obekanta. Publiken kan svårligen veta vilket påstående som är dokumenterat och vilket som är härlett.

Finland blir tyskallierat
Om Finlands övergång till Tysklandsallierad har Ylikangas dokumenterat att det slutliga initiativet kom från tysk sida i mitten av februari 1940. Finland hade emellertid redan tidigare på Rytis initiativ sedan december 1939 gjort trevare för att utröna möjligheterna till tyskt stöd men dessa hade inte haft framgång. Tyskland ville inte röja sina krigsplaner. Men då Tanner lät tyske ambassadören von Blücher förstå att Finland var tvingat till att söka västhjälp, beslöt den tyska ledningen att ta initiativet. Sändebudet Kiviniemi kallades till Göring som förklarade att ett krig mot Sovjetunionen var att vänta inom en snar framtid och att Finland med Tysklands hjälp kunde få alla landförluster ersatta och mycket därtill. Nu var det viktigt att spara krafter.

Göring till Kivimäki: ”Kom ihåg att ni måste sluta fred oavsett villkoren. Jag garanterar att då vi inom kort drar ut i krig mot Ryssland får ni allting åter med ränta.” Detta Görings budskap 22.2. nådde till en början endast statsminister Ryti och utrikesminister Tanner, vilka hemlighöll det från alla övriga i regeringen. Genast tog Finlands politik en ny kurs, vilken innebar att ingen västhjälp skulle anhållas om, och att en snabb fred skulle ingås trots de dåliga villkoren. Ylikangas redogör steg för steg hur Ryti drev processen i önskad riktning och konstaterar att dennes överraskande personliga närvaro vid fredsförhandlingarna i Moskva berodde på att han ville säkra sin linje. Detta linjeval, förklarar Ylikangas, kunde bara bero på Rytis och Tanners övertygelse om att Tyskland skulle besegra Sovjetunionen och bli den ledande makten på kontinenten. Att Tyskland skulle stå som slutsegrare över västmakterna var inte väsentligt. Hade Sovjetunionen besegrats skulle det därefter inte spela någon större roll.

Gentemot de övriga i regeringen talade Ryti i förtäckta ordalag. Han sade sig ha på känn att den tysk-ryska vänskapen vilade på bräcklig grund. I regeringens möte 28.2 sade Ryti: ”Bättre att bevara arméns slagkraft och landet från förstörelse så att vi i ett fördelaktigare läge innehar sådan styrka att vi själva betyder någonting. Bättre att återerövra landet med början från Viborg än från Torneå.”

Klarare än så kunde han inte uttrycka sig, tyskarna behövde tid för att slutföra krigsförberedelserna som måste hemlighållas. Därför måste den tunga freden i Moskva motiveras med andra skäl. Läget vid fronten var katastrofalt, västhjälpen sen och otillräcklig och Sverige hade ”svikit”. Mannerheim fick besked strax före vapenstilleståndet eftersom hans uppgift blev att tala generalerna tillrätta. Dessa hade annars inte begripit det plötsliga beslutet, där mer mark frånträddes än vad som fienden erövrat. I riksdagen rådde förvirring: ”Jag fick intrycket att de inte begriper eller godtar fredsvillkoren, så länge det är möjligt att erhålla hjälp. Samma gäller hela folket”. (Ernst von Born, riksdagsledamot).

Ylikangas förklarar att nämnda skäl nog fanns men inget av dem i den grad som gjordes gällande. Finland skulle även om västhjälpen varit otillräcklig ha kunnat pressa Moskva till medgivanden, eftersom man där väldigt ogärna hade kommit i direkt konflikt med västmakterna, som var potentiella allierade vid ett tyskt angrepp. Men anhållan om västligt stöd hade placerat Finland i fel läger med tanke på utsikterna till att expandera med tysk hjälp, enligt Rytis och Tanners bedömning. Därför utnyttjades det Ylikangas kallar för ”västkortet”, eller ”västjokern” inte som påtryckningsmedel mot Moskva utan mot Berlin och det tog skruv direkt. Finland som ondgjort sig över att Sovjetunionen frångått laglighetsprincipen beslöt således att själv göra likadant – tillgripa maktpolitik när tillfälle erbjöds. Och det med ränta som målet var.

Ylikangas sammanfattning av Rytis roll för att ställa Finland vid Tysklands sida är skakande läsning. (Finland och Tyskland från Vinterkriget till interimsfreden, 2001). Ryti må ha varit anglofil, vilket ständigt poängteras, i sin realpolitik lutade han sig utan minsta tvekan mot Tyskland, så fort han dragit slutsatsen att han därifrån kunde få hjälp och att Tyskland skulle gå segrande ur kriget. Det lopp som körs från slutet av 1939 till midsommar 1941 är helt i Rytis händer utan att någon annan än Tanner hålls informerad i regering och riksdag.

Hösten 1944 blev varm i de finska salongerna då kakelugnarna slukade massvis med dokument som för alltid gick förlorade. Allt material som kunde uppfattas som komprometterande vid en krigstribunal måste eldas upp. Därför kan man förmoda att den egentliga historien om samarbetet med Tyskland hade fler utlöpare och ett betydligt mer omfattande stöd som senare inte kunnat dokumenteras.

Alla fördes bakom ljuset
Det som Ylikangas dock klart kunnat redovisa är hur Ryti förde alla utom Tanner bakom ljuset och hur även Mannerheim först fick kännedom om Rytis planer när hans hjälp behövdes vid kapitulationen i mars 1940. Det kan givetvis inte uteslutas att Mannerheim visste mer redan tidigare men det har inte kunnat dokumenteras.

Ryti hade några betrodda såsom Kivimäki som sändebud i Berlin och några till, men ingen bland ministrarna utom Tanner, ej heller president Kallio tillhörde dessa. Paasikivi som under den korta freden tjänstgjorde som ambassadör i Moskva hölls ovetande fram till februari 1941, då Ryti praktiskt taget presenterar Barbarossa-planen men i förtäckta ordalag, så att varken Paasikivi eller Moskva skall ana oråd.

Mot London blir Ryti direkt fräck: ”England kämpar i själva verket för Europas undergång och bolsjevismen”, var en hälsning han ville att skulle gå vidare till lord Halifax. Ryti sade sig vara övertygad om att ”ryssarnas plan var att eliminera Finlands självständighet.” Detta hot måste undanröjas. Mot slutet av sommaren 1940 är det finsk-tyska samarbetet etablerat och Ryti kan bli allt frispråkigare i sitt umgänge med landets övriga ledarskap.

Tanner begrep aldrig varför han var så illa sedd i Moskva. Finsk socialdemokrati lät senare påskina att det berodde på hans roll i finska inbördeskriget. För den ryska statsledningen var denna fråga sekundär. För att bedriva Fortsättningskriget behövdes socialdemokraternas stöd eftersom den förbjudna delen av vänstern inte hade godkänt detta. Tanner kunde ha lyssnat på vad brittiska Labour hade att säga och det kunde Tanners sentida apologeter också. Tanners parti hade vänt sig till broderpartiet i London 1941 och bett om förståelse för Finlands linje.

Svaret från Labour blev mycket skarpt och avvisande: ”Hitler kämpar mot demokratin och friheten och mot arbetarklassen. Finland, genom att ligga vid den tyska fronten, står i denna kamp på Hitlers sida. Om Hitler segrar skulle det innebära slutet för friheten och folkväldet. Men Hitler kommer inte att segra, Hitler kommer att besegras.” Så uttryckte sig brittiska Labour 1941. Profetiskt dessutom, Stalin ville inte ha den västeuropeiska demokratin för egen del men han räddade demokratin för Västeuropa, alldeles som Labour förutspådde. Labour uppmanade de finska socialdemokraterna att omedelbart frigöra sig från kriget.

Tanner illa sedd
Därför var Tanner illa sedd - inte bara i Moskva utan även i London. Han var garanten för att vänstern gick med i Fortsättningskriget och han stod kvar tills kollapsen var ett faktum. Ylikangas berör inte frågan om hur Tanner kom fram till att dela Rytis syn på kriget. Var det ett resultat av gemensamma överläggningar dem emellan eller ett självständigt övervägande. Både Paasikivi och Fagerholm bedömer Tanners förmåga som utrikespolitiker på ett ofördelaktigt sätt. Vilken roll den ständiga konflikten med finska kommunister spelade för Tanners tankevärld förblir oklart.

Fagerholms beskrivning av Fortsättningskrigets inledning är både avslöjande och deprimerande. Dagen innan samlas socialdemokratiska partistyrelsen utan att veta vad som skulle ske följande dag och skriver ett upprop till statsledningen som manar till neutralitet. Tanner visste sedan länge att planeringen för krig pågått och att angreppet var nära, men hade ingenting berättat. Vi ser här ett dubbelspel där partitoppen bedriver en egen politik som går på tvärs emot vad medlemmarna önskar. ”Varför lämnade inte partiet regeringen”, frågar sig Fagerholm trettio år senare ? ”För att det hade varit farligt att lämna regeringsmakten åt de borgerliga vilka hade bundit Finland till slutet”, svarar han.

En märklig motivering, för med socialdemokratisk medverkan gjorde man just det, gick med och praktiskt taget ända till slutet, fastän täta uppmaningar kom från västmakterna och egna broderpartier till att dra sig ur. Fagerholm skriver skarpt om hur regering och riksdag utmanövrerades av en liten inre krets som fattade alla viktiga beslut. Han vet vilka som ingick i denna – visste det redan då det hände, som socialminister i regeringen - men kan ännu inte efter tre decennier 1977 förmå sig till att säga att partiets ledare Tanner var den centrale aktören, som såg till att de övriga hölls ovetande både om beslutet att sluta upp bakom Tyskland och hur själva krigsprojektet bedrevs. - Paasikivi avslöjar även hur moderata socialdemokrater som Fagerholm innerst inne beräknade: 20.12.1941: ”Fagerholm själv hoppades att Tyskland skulle förlora kriget efter att först ha krossat Sovjetunionen.”

När Paasikivi av Ryti informeras i februari 1941 om att sämjan mellan Berlin och Moskva kan bli kortvarig leder detta till en kluven reaktion från honom. Å ena sidan säger han sig alltid ha betraktat ett tyskt stöd som viktigt för att trygga Finlands ställning. Å andra sidan:”Tror du verkligen att vårt land återigen kan tänka på ett nytt krig”, frågar Paasikivi, och anser att de tyska planerna på att ta Ukraina inte låter sig förverkligas med ett tvåfrontskrig som följd.

Paasikivi avgår
Strax därpå lämnar Paasikivi in sin avskedsansökan som Moskvaambassadör. Anledningarna var flera och den viktigaste kan ha varit att han förstod att han undanhållits väsentlig information. I sina memoarer hänvisar han till bristen på stöd och avvikande syn på hur Moskvafredens krav skulle uppfyllas. Medan Tysklands och Finlands militärer finslipar detaljerna för angreppet gör Paasikivi ett avskedsbesök hos Stalin den 30 maj. Stalin: ”I Helsingfors är de inte nöjda med Er”. ”Väl informerad är han” tänkte Paasikivi, utan att säga det.

Tre veckor senare inleds angreppet och Paasikivi reflekterar i memoarerna över händelseförloppet att Finland borde ha ställt sig utanför och senare ha försökt rätta till Moskvafredens orättvisor utan krig. Hade det varit möjligt, frågar han ? ”Den största svårigheten låg i den allmänna opinionen i Finland som var genomsyrad av djup misstänksamhet mot Sovjetunionen.” Varpå han vidrör en av nyckelkomponenterna: socialdemokraternas roll. Dessa har under förra seklets gång ofta fungerat som vågmästare i krislägen och så även i Finland. Under Tanners ledning valde de kriget tvärtemot vad medlemsorganisationerna deklarerat i sina uttalanden. Paasikivi avslutar memoarerna med att berätta att Molotov i mars 1944 i Moskva till Paasikivi och Enckell svarade att ”hade inget krig ägt rum, skulle en gränsjustering kunna komma ifråga, men efter kriget som varit kan det inte ske.”

Medan Paasikivis redogörelser i det föregående kommer från hans memoarer och därför i någon mån är påverkade av efterklokhet är de följande kronologiska citaten tagna ur hans dagböcker och återger de omedelbara stämningarna under Fortsättningskriget.

Paasikivi:

13.6.1941: Ryti spekulerar om det förestående kriget:”Om Tyskland utgår som segrare, vilket är önskvärt, ur hela kriget och inte enbart mot Sovjetunionen, då kommer vi att tillhöra Tysklands Lebensraum”. Enligt Ryti ”har Finland inget val, för Sovjetunionen kommer i vilket fall inte att respektera Moskvafreden, utan kommer att angripa oss.” (Anmärkning: denna tes drev Ryti genom hela kriget, Sovjetunionen skulle ta hela Finland och som Ryti sade i början av kriget, hela Skandinavien).

Tre dagar före angreppet, 18.6: Mannerheim sade sig inte veta någonting om ett möjligt krigsutbrott, men förutspådde en kommande sammandrabbning. Han var övertygad om att tyskarna skulle besegra ryssarna.

22.6: kriget har börjat. Finland och Rumänien nämns i Hitlers krigsförklaring som bundsförvanter.

23.6 Ryti till Paasikivi: Vi ansluter oss den tredje juli.

24.6. General Linder på besök från Sverige: Frågar om Paasikivi fortsatt anser att Sovjets styrka underskattas. Paasikivi svarar ”ja, fast det kan ju hända att tyskarna är bättre informerade än jag.”

25.6. Göring mottar dekoration av Finland som erkänsla för sin hjälp.

29.6 deklarerar Mannerheim heligt krig och korståg mot fienden. Paasikivi till socialdemokraten Pekkala.

1.7. Ryssarnas motvärn är effektivare än väntat. Pekkala: Bell från brittiska ambassaden uttryckte besvikelse över den finska politiken.

25.7. Mannerheim anser enligt Tanner att kriget går bra. Tyskarna tror att det kan slutföras före den första oktober. Tyskarnas plan är att dela landet och skapa kolonier.

12.8 Tyskland har uppnått stora segrar men kriget har trots det inte förlöpt enligt planerna.

1.10. Jag börjar oroa mig över Tysklands ställning. Kriget mot Ryssland har inte gått enligt beräkningarna. Om Moskva inte kan erövras i höst stannar det hela halvvägs.

Det sista är en profetia som träffar rätt. Som historikern Jacques Pauwels bland många andra har konstaterat: slaget vid Moskvas portar var redan en avgörande vändpunkt då t.o.m vissa tyska generaler förstod att kriget inte skulle bli segerrikt.

Paasikivi är under krigets inledande fas inte särskilt kritisk gentemot landets ledarskap, hoppas på framgång, men som citaten antyder hyser han från början tvivel över riktigheten i de beräkningar som gjorts över snabba framgångar. Och redan i oktober börjar han ana att motgångar är att vänta, även om han ännu räknar med tysk seger. Speciellt överraskad är han av Englands och USA:s tama insatser mot Tyskland. England kan inte etablera front och skapa ett tvåfrontskrig mot Hitler, vilket Paasikivi utgått ifrån.

Massiv krigspropaganda
Paasikivi har regelbundna kontakter med president Ryti. Denne står genom hela 1942 för en stark och blind krigsoptimism som verkar få ett abrupt slut i januari 1943 efter det tyska nederlaget vid Stalingrad. Det är tyske ambassadören von Blüchers pessimism som smittat av sig på Ryti. Paasikivi är inte svår att övertyga. Finlands politik börjar sakta läggas om men är fortsatt föga realistisk. Även om tron på tysk seger mattas av väntar man sig en kompromissfred och är oemottaglig för de talrika uppmaningar som kommer från USA och England att dra sig ur kriget.

Till USA:s representant Tikander på ambassaden i Stockholm säger Paasikivi 10.2.1943, som svar på dennes fråga om att väljas till president:”Det är inte så dags. Folkopinionen i Finland är inte i takt med krigsförloppet...Dessutom kan jag inte bli vald då jag har rykte om mig att vara Rysslands vän eller åtminstone alltför vänlig mot Ryssland. Jag har alltid talat för goda relationer”.

”Det är inte så dags”, ja. Paasikivi träffar Mannerheim för första gången sedan krigets början i september 1943. ”Mannerheim har undvikit mig”, är Paasikivis kommentar, eftersom marskalken inte velat veta av Paasikivis kritiska synpunkter. Folket och officerarna kunde fortsatt hysa illusioner men de två ledarna vet sedan länge att nederlaget nalkas. Paasikivi uppmanar till lösgöring och Mannerheim svarar: ”Jag har tänkt på det under månader men ej funnit vägen.” Sådan är krigets logik.

Folket utsätts för massiv krigspropaganda. Officerarna likadant. För deras del tillkommer förlusten av kamrater och hämndbegär. När sanningens stund är kommen vill ingen höra den uttalas. ”Officerarna är en svår fråga. Chauvinismen”, säger Mannerheim. Utan att säga det högt avser han att det föreligger fara för att myteri bryter ut som kan leda till militärkupp. Den avgudade Mannerheim var i sitt innersta inte helt säker på att hans auktoritet skulle räcka till. I den finska historieskrivningen, full av tabun, har ingen dristat sig till att utröna om det fanns grund för hans farhågor. I vilket fall ledde dessa till att vägen ut ur Hitleralliansen blev längre än nödvändigt och de sista möjligheterna till bättre fredsvillkor försvann. När Sovjetunionen tvingades understryka sina krav med ytterligare ett storangrepp sommaren 1944 var förhoppningarna om lättnader grusade.

Paasikivi:

2.9.1944: ”Riksdagen beslöt att godkänna Mannerheims och regeringens framställan att fredsförhandlingar bör inledas.” Refl: ”Jag är glad att beslutet har tagits. Det borde ha skett redan tidigare..Här står vi nu efter fem år av krig och umbäranden. Vår utrikespolitik har inte letts med huvudet utan baken...Vi skulle inte ha gått med i detta krig.”

4.9: ”Jag anser f.ö. att det är bra att denna nya politik, som är en helt annan än hittills, omhänderhas av dem som tidigare motsatte sig. Även Mannerheim har varit en anhängare till den tidigare politiken eftersom han såväl 1941 som senare stod på krigets sida. Först på senare tid har han sett att kriget leder till olycka och har börjat tala för fred. Det är inrikespolitiskt en bra sak, eftersom ingen förutom Mannerheim kunde övertyga folket. Ingen annan i Finland skulle kunna agera mot Tyskland utom Mannerheim.”

Paasikivis ord gällande Mannerheims roll är ett nyckelcitat. Efter alla år med massiv krigspropaganda var risken för oroligheter uppenbar både bland folket och militären i denna situation när fredsavtalet skulle motiveras. Både den politiska ledningen i Finland liksom i Sovjetunionen förstod att Mannerheims auktoritet behövdes, både för att förorda freden och för att genomdriva de tyska styrkornas reträtt från Lappland. Av detta skäl, för att skapa lugn i Finland, hade Moskva inga invändningar emot att Mannerheim valdes till president för en övergångsperiod.

Mannerheims dagorder 8.9. ”Jag är övertygad om att Finlands folk kan bevara sin självständighet och trygga sin framtid endast under den förutsättningen att det eftersträvar uppriktiga relationer med sina grannländer. Jag har därför förordat fredsförhandlingar med Sovjetunionen.”

Paasikivi 16.9 till Kivimäki: ”Det var ett katastrofalt misstag att vi gick med i detta krig. Redan från början av 1941 borde vi ha övergått till en riktig politik. De som trodde att krig skulle bryta ut borde ha lett landet så att vi skulle ha stått utanför i juni 1941. Men vår politik saknade ledarskap.”(anm: Paasikivi kände inte till att aktiva förberedelser för krig hela tiden pågick).

18.9. ”Pressen skriver mycket avogt om tyskarna. Nog har vändningen skett plötsligt och tvärt minsann.”

Churchill 28.9: ”De vapenstilleståndsvillkor som överenskommits med Rumänien och Finland bär naturligtvis prägel av Rysslands vilja, och här måste jag fästa uppmärksamheten vid den återhållsamhet som karaktäriserar de ryska villkoren gentemot de två länder vilka blint marscherade bakom Hitler vid försöket att förstöra Ryssland o.vilka båda lämnade sitt bidrag till de oerhörda lidanden som det ryska folket utstått, överlevt o. segerrikt övervunnit.”

Svenska Dagbladet 7.12 ”Paasikivis första offentliga tal som statsminister var...ett välbalanserat statsmannatal utan fraser och fagra löften, byggande på politiska och ekonomiska realiteter.”

Paasikivi 22.6.1945: ”Vi är synnerligen ensamma jämfört med situationen före 1939 eller ännu 1940. Detta har vi åstadkommit genom en misslyckad och felaktig politik. Om vi hade stått utanför kriget eller om vi hade dragits in men på rätt sida skulle vår ställning nu vara ”avundsvärd”.”  En berättigad om än efterklok reflexion. Paasikivi skiljer sig dock från både dåtida och nutida politiker genom att han betonar Finlands eget ansvar. Ingen tvingade Finland till tagna beslut. Hade man sedan trots allt vägrat att gå med på de ryska kraven 1939 så hade det enligt Paasikivis synsätt varit bättre att lita till att ett framgent fredsavtal med västmakternas hjälp hade kunnat återställa vad Vinterkriget berövat. Den möjligheten försvann genom alliansen med Tyskland medan västmakterna tydligt markerade sitt stöd för Finland under Vinterkriget.

9.12.1945: Finlands relation till Sovjetunionen.”Min linje i denna fråga har sedan länge varit klar och konsekvent: goda relationer, vänskap och undvikande av konflikter. När vi till följd av felaktig politik hamnade i krig 1939 hade vi därefter att följa Moskvafredens villkor och rätta oss efter dessa...Att tillgodose Sovjetunionens säkerhetsintressen och upprätthålla en god grannsämja stod inte i konflikt med ett liv enligt folkets ideal och traditioner och våra band till Norden”, ”genast från sommaren 1940 borde man med krafttag ha styrt den allmänna opinionen till att vår vilja är att i vilket fall stå utanför ett krig... fastän Tyskland hade ockuperat landet och det hade utsatts för stor förstörelse skulle vår ställning och vår framtid ha varit bättre än nu.”

Detta är den första klara sammanfattningen i Paasikivis dagbok där han summerar erfarenheterna från krigstiden och lägger fram hörnstenarna för sin politik. Bara några månader senare övertar han huvudansvaret för utrikespolitiken då han väljs till president. Återigen framstår han som den store ensamme. Oavsett skuldfrågorna i de två krigen anser han att bägge skulle ha undvikits. Hade man sedan trots allt genomgått Vinterkriget skulle man ha fortsatt med en politk som strävade till att stå utanför ett följande krig. Radikal linjedragning som ingen skulle ha beaktat om tankarna hade kommit från den utestängda vänstern - men nu kom de från en övertygad konservativ.

Allting kastas om igen
Och åttio år senare har allting kastats om igen. Finland har kommit tillbaka till ruta ett, Paasikivi bortglömd, Fortsättningskrigets arkitekter hyllade. Särskilt tabu är frågan kring medverkan i operation Barbarossa. I årtionden har det officiella Finland drivit tesen om ett separatkrig. Denna tolkning punkterade redan Hitler själv då han i juni 1941 förkunnade att de finska vapenbröderna marscherade vid Tysklands sida, och detta flera dagar innan de faktiskt gjorde det. Och som Churchill fastslog: fredsavtalet skulle betraktas som generöst efter vad som förevarit. M.a.o. om Sovjetunionen hade krävt mer 1944 hade inte Churchill satt sig emot.

Paasikivi 14.4.1946: ”Under hela självständighetstiden har vår utrikespolitiska ställning missbedömts. Rätt uppfattning saknades 1920 vid freden i Dorpat och under hösten 1939. Nämligen att ju längre bort från Leningrad gränsen låg, desto bättre möjligheter hade vi att leva självständigt.”

Den 21 maj 1946 deklarerade Paasikivi sin utrikespolitiska linje för regeringen i sin egenskap av nybliven president (utdrag) :” 1) En stark, uppriktig och bestående vänskap med Sovjetunionen. Finsk utrikespolitik får inte bedrivas på ett sätt som leder till motsättning med Sovjetunionen. All slags fientlig agitation måste förhindras. 2) Härav följer att Finland aldrig mer får komma i krig med Sovjetunionen. Om Finland inte förmår ställa sig vid sidan om, utan av tvång blir indraget, måste Finland i krig ställa sig på Sovjetunionens sida.” Detta är samma sak vad jag sade till Stalin och Molotov den 14 oktober 1939 under förhandlingarna i Kreml: ”Om vår neutralitet inte respekteras och detta skedde i samband med ett angrepp mot Sovjetunionen skulle vi automatiskt delta i kriget för Sovjetunionens försvar”.”

Denna deklaration till regeringen bör ses som Paasikivis utrikespolitiska testamente. Hans kommentar från 1939 till Stalin visar hur nära de två kom varandra i sin lägesbedömning. Det arrangemang som senare skulle utkristallisera sig som VSB-pakten mellan Finland och Sovjetunionen fanns redan i Paasikivis och Stalins tankar före kriget. Men Paasikivi innehade ingen maktposition vid tidpunkten och förhandlingarna kunde inte föras vidare på denna bas. Stalin hade vid dessas inledning föreslagit en sådan pakt men förslaget avvisades direkt av Finlands politiska ledning. Pakten slöts sedan 1948.

Högsta prioritet för Paasikivi var således att förtroende skapades i förhållande till den stora grannen. Och för att understryka detta var han beredd att deklarera att landet vid behov skulle försvara även Sovjetunionen i det fall att denna skulle angripas via finskt territorium.

Mannerheim och Paasikivis erfarenhet
Paasikivi hade sedan gammalt omhuldat tanken på att Finland behövde en stormakt eller åtminstone de nordiska grannarna att luta sig emot. Först under Fortsättningskriget hade erfarenheterna omformat hans tänkande till slutsatsen att landet måste stå på egna ben. Finland kunde bäst garantera sin säkerhet genom att självt reglera de försvarspolitiska arrangemangen med sin stora granne, utan andra makters inblandning, som i värsta fall endast utnyttjade det som sin spelbricka. Tyskland var denna stödjande stormakt 1918, Paasikivi fick senare höra gliringar om sin naivitet efter planerna på en tysk furste på kungatronen. Paasikivis naivitet var dock inte så stor som historiens facit låter påskina. Ingen annan part i Ryssland förutom bolsjevikerna var villig att bevilja Finland självständighet. Vem kunde 1918 veta hur länge bolsjevikerna skulle sitta kvar? Med invasionsarméer och inbördeskrig ? Vem som än hade kommit till makten kunde ha krävt ogiltigförklaring av Lenins signatur. Paasikivi såg faran.

Mannerheim och Paasikivi delade en erfarenhet som de övriga i Finlands ledning saknade: De kunde tala ryska och var förtrogna med det ryska samhället. De hade vistats i Ryssland, Paasikivi som student, medan Mannerheim både utbildats och gjort karriär som tsarens officer. De förmådde se bortom de politiska klichéerna och förstod att Sovjetunionen som stormakt var en fortsättning på det gamla Ryssland. Mannerheim kunde irriteras över det politiska nyspråket i Moskva men de påpekade ofta både för varandra och utåt att ur geopolitisk synvinkel skulle en rysk regering agera på ett bestämt sätt oavsett vem som satt i Kreml. På grund av sin Rysslandskännedom var de givetvis inte heller speciellt berörda av den russofoba attityden som gjorde sig bred i Finland. Som ambassadör i Moskva satt Paasikivi i regelbundna möten med Molotov för att reglera fredsavtalet. Ingen västledare kan mäta sig med erfarenheten att ha suttit över hundra timmar tillsammans med Molotov.

Slutord: ”Finlands utrikespolitik får inte ledas på ett sätt som leder till motsättning med Sovjetunionen”..”aldrig mer krig med Sovjetunionen” (Paasikivi). När Sovjetunionen upplöstes glömde Finland snabbt och målmedvetet bort Paasikivis tankar samt hans framgångsrika och unika insats för att skapa förtroende med Ryssland. Den politik ”som var en helt annan än tidigare”(Paasikivi 1944) har kastats överbord för en återgång till det gamla. Med Fagerholms ord kan man 2018 småningom tala om två nya årtionden av russofobi, det har inte endast Erkkos tryckpressar sörjt för, utan även skattefinansierade YLE, public service.

Den sittande konservative presidenten Niinistö ser inte sitt eget partis största statsman genom tiderna som sin förebild, utan liberalen Ryti, (”Tyskt nederlag vore en katastrof för Europa”13.6.1941) som åsidosatte demokratin och genom intriger förenade landet med det destruktiva Tyskland och som ännu 19.1.1944 ansåg att en misslyckad D-dag skulle vara bra för Finland, eftersom Tyskland då kunde vända all sin kraft österut ! Dagens Nyheter gjorde den tredje augusti 1944 en bedöming av Ryti, då han tvingades avgå, att denne var en hasardspelare i politiken. Vid de sällsynta tillfällen Paasikivis namn numera nämns brukar saken gälla hans sprakande temperament. Ryti och Paasikivi var varandras motsatser: Ryti dolde sitt politiska hasardspel genom ett lugnt yttre, Paasikivi gav gärna utlopp åt sin frustration men hans politik skydde chanstagning. Paasikivis första  presidentperiod, som inneslöt VSB-avtalets (Finlands vänskaps- och biståndspakt med Sovjet) beredning på finsk sida, är ett skolexempel på demokratisk öppenhet och inklusivitet som gällde även den radikala vänstern. Ryti höll inte bara folket och de folkvalda ovetande utan uteslöt majoriteten av ministrarna från delaktighet. Vänsterledare kastades i fängelse och verksamhetsförbud rådde.

Genom intriger i förebilden Rytis anda har president Niinistö och landets regering utan demokratisk insyn och debatt manövrerat Finland till att sluta avtal med NATO och gjort exakt det som Paasikivi varnade för: politik som leder till motsättning med Ryssland. Inte ens den uppriktighet i relationerna som Mannerheim manade till 1944 finns längre kvar. Ingenstans i Europa var politikernas förtjusning över de ryska sanktionerna lika tydlig som i Finland. Inte en tum hade ersatts med inte ett gram skulle lämna landet som sanktionerna förbjöd. Sanktionerna är västmakternas nya metod att föra krig. Sanktionerna har under de senaste decennierna skördat långt fler offer än kulorna i Mellanöstern. Men liksom 1939 kan Finland inte ändra på geografin och Ryssland är inte Irak. Sanktionerna slår tillbaka mot sina tillskyndare och Finland är en viljelös bonde på NATO:s spelbräde, redo för att offras skulle det behövas.

Den 16 december, 2018

Jan Nybondas


Källor:
K.A. Fagerholm:     Talmannens röst, memoarer 1977.
J.K.Paasikivi:        Toimintani Moskovassa ja Suomessa 1939-41, två delar, memoarer.
            Jatkosodan päiväkirjat, dagböcker från Fortsättningskriget
            J.K. Paasikiven päiväkirjat 1944-56, dagböcker, två delar
Geoffrey Roberts:     Stalins general, Georgij Zjukov, 2012.
Heikki Ylikangas:    Väkivallasta sanan valtaan, artikelsamling, 1999.
            Tulkintani Talvisodasta, två dramer och en artikel, 2001
            Suomen historian solmukohdat, artikelsamling, 2007.
       
PS: Både Ylikangas forskning och Paasikivis texter leder till den ofrånkomliga slutsatsen att ”Fortsättningskriget” är en vilseledande och värdeladdad beteckning. Kriget var ett separat krig som krävde bestämda premisser och överväganden innan det kunde inledas. Ingen tvingade Finland till krig, varken Tyskland eller de västallierade, tvärtom, de sistnämnda betecknade det direkt som både brott och dårskap. Beslutet byggde som Ylikangas klargjort på premissen att Tyskland skulle stå som segrare, om inte globalt så åtminstone över Sovjetunionen. Tärningen var kastad. Radio London meddelade redan i augusti 1941 att Finland inte skall låtsas föra ett separat krig. En riktigare benämning skulle vara Hitlerkriget eller om det är för anstötligt, Axelmakternas krig eller det Tyska kriget.


Fler artiklar på Nyhetsbanken om Finlands krig:

http://www.nyhetsbanken.se/2017/04/bakgrunden-till-de-finsk-ryska-krigen.html
http://www.nyhetsbanken.se/2018/01/finlands-krig-mot-sovjetunionen-1918.html
http://www.nyhetsbanken.se/2017/10/finland-deltog-i-tysklands.html
http://www.nyhetsbanken.se/2016/10/striden-om-mannerheim.html
http://www.nyhetsbanken.se/2018/01/pa-e-n-gemensam-slutsats-i-alla-stora.html