Krigspropagandan under första världskriget

Berättelserna om hur propagandan kom till användning under första världskriget är inte unika fall från ett avlägset krig, skriver den norsk-australiensiske författaren Terje Maloy på sin blogg. Samma slags metoder piffas upp och upprepas gång på gång, mentaliteten hos våra härskande eliter är ständigt densamma, och risken för en storkonflikt är idag lika stor som 1914.

Följande exempel koncentrerar sig främst på brittisk/amerikanska påverkansmetoder och propaganda. För det första för att de är mästarna i denna konst, för det andra för att de, som segrare, fortfarande bestämmer hur narrativet ska se ut.

Arthur Ponsonby och krigstidens falskhet






Första världskriget, ”The Great War”, följdes av en enorm backlash av desillusion och avsmak bland folk. I en lugn analys stod det klart att det mesta som berättats under kriget varit lögner eller halvsanningar. ”Krigstidens falskhet, ett överflöd av lögner som spreds över nationerna under det stora kriget” var titeln på en bok som publicerades 1928. Författaren Arthur Ponsonby, diskuterade 20 fall av krigslögner.

Bokens innehåll kan sammanfattas i krigspropagandans ”tio guds bud”:

    Vi vill inte ha krig.
    Det är den andra sidan som vill krig.
    Fienden är djävulens ansikte.
    Vi försvarar en ädel sak, inte vårt egenintresse.
    Fienden begår systematiskt grymheter; vad vi gör är ofrivilliga misstag.
    Fienden använder förbjudna vapen.
    Vi lider bara små förluster, fienden förluster är enorma.
    Konstnärer och intellektuella stöder vår sak.
    Vår sak är helig.
    Alla som tvivlar på vår propaganda är förrädare.

Fienden är djävulens ansikte



Uppfattningen av tyska grymheter under första världskriget har haft sina upp- och nedgångar genom årtiondena. "Hunnerna", brittiskt öknamn på tyskarna, var verkligen hänsynslösa och avrättade utan pardon tusentals motståndsmän, franc-tireurs, och gisslan när de invaderade Belgien och norra Frankrike 1914.

Men temat barbarer som våldtog nunnor och bajonetterade bäbisar överdrevs så kraftigt att det kom ett bakslag i den allmänna opinionen efter kriget. På 1920-talet var illusionslösheten kring kriget och dess efterdyningar så stor att alla sådana berättelser avfärdades som skräckpropaganda, något som i sin tur slog tillbaks igen 1939 när många vägrade tro på liknande berättelser – denna gång sanna – om massiva tyska grymheter.

Samma tema återanvändes nyligen, i form av den ökända rapporten om hur ”irakierna slet ut barn ur kuvöserna på Kuwaits sjukhus”, under förberedelserna för Gulfkriget 1990. Inför den amerikanska kongressen vittnade en ung kvinna i tårar om hur hon som sjuksköterska i Kuwait bevittnat hur irakiska soldater slitit för tidigt födda barn ur sina kuvöser och låtit dem dö på golvet. Berättelsen upprepades senare av en lika berörd president George H W Bush.

Allmänheten upptäckte senare att kvinnan faktiskt inte alls var sjuksköterska, utan dotter till Kuwaits ambassadör i Washington, och att historien var påhittad som en del i PR-byrån Hill & Knowltons beställda propagandaprojekt.

Mussolini ändrar sig - Italien bör gå med i kriget



Mussolini i vit rock arresterad under ett bråk med polisen 1914

Italien ställde sig inledningsvis neutralt men valde sedan att ansluta sig till Ententen. Detta visade sig vara ett riktigt dåligt beslut, en generation unga män dog, och inte många vinster fick man i fredsfördragen.

Beslutet att gå med i kriget skedde delvis med hjälp av ekonomiska bidrag från engelsk och fransk underrättelsetjänst till den italienska pressen. Den italienske journalisten Benito Mussolini hade ändrat uppfattning och gick från att vara en ledande socialist och krigsmotståndare till att bli en ivrig förespråkare för att Italien skulle gå med i kriget.

Enligt en rapport från de franska hemliga tjänsterna i Rom i november 1922, hade Mussolini (som i en annan anteckning från samma tjänst kallades "agent för den franska ambassaden i Rom") 1914 fått tio miljoner francs ”för att understödja att Italien gick med i kriget tillsammans med de allierade krafterna". År 1915 blev han en av grundarna av den fascistiska rörelse som senare tog makten 1922.

Skillnaden mellan deklarerade och verkliga krigsmål



I augusti 1914, när ett nästan enhälligt tyskt parlament röstade ja till krig, presenterades det för den tyska allmänheten som ett defensivt Schutzkrieg mot sammansvurna fiender. Med undantag för en ledamot, Karl Liebknecht, böjde sig alla de 110 socialdemokratiska ledamöterna för krigseuforin och röstade ja till krigslånen.

Den bild som presenterades för allmänheten under de första åren av strider var av ett Tyskland som förde ett försvarskrig för sin överlevnad, inte för att utvidga något imperium. Men i verkligheten, redan i september 1914, under krigets allra första veckor, förberedde rikskansler Bethmann-Hollweg en hemlig plan för en omfattande omläggning av Europas gränser, det s.k. Septemberprogrammet (se karta).

Efter separatfreden i Brest-Litovsk med bolsjevikerna 1917 uppnåddes den östra delen av dessa krigsmål när Tyskland lyckades ockupera eller skapa marionettregeringar i Polen, Ukraina, Kaukasus och Baltikum och dessutom ett tyskberoende Finland.

Även om detta var en seger ledde den till stor besvikelse inom Tysklands liberala vänster, en vänster som dittills hade stöttat ett krig som den sett som ett krig för att bevara landet. Nu stod det klart att det defensiva kriget varit en lögn, fördraget visade att det i själva verket varit ett krig för imperialistisk expansion.

Sänkningen av Lusitania



I maj 1915 var den brittiska regeringen illa ute. Det europeiska kriget gick inte bra. Istället för att böja sig för en aggressiv brittisk blockad och be om nåd, började Tyskland sänka fler och fler brittiska fartyg med sina ubåtar.

Lusitania sänktes av en tysk ubåt fredagen den 7 maj 1915, 19 kilometer utanför Irlands kust, 1 198 personer dog. Fartyget kördes i två tredjedels fart i en rak linje, och struntade därmed i  den sicksack-kurs som rekommenderats för att undvika torpeder. Passagerarna var främst amerikanska medborgare (inklusive miljonären Alfred Vanderbilt).

Lusitanias last bestod huvudsakligen av odeklarerade vapen och sprängämnen, ett faktum som till slut kunde bekräftas 1960, och något som förklarade varför båten sjönk så snabbt. Hon var på väg till Storbritannien och seglade ensam, märkligt nog utan eskort av brittiska flottan och rakt in i en känd jaktmark för tyska ubåtar.



Inga journalister funderade på varför Lusitania hade kört så långsamt och i rak linje, eller varför det brittiska amiralitetet inte gett den vanliga flotteskorten.

De många varningar som den tyska regeringen publicerat i amerikanska tidningar och som varnade folk som reste på brittiska skepp i brittiska farvatten, att de gjorde det på egen risk, nämndes inte. Den tyska förklaringen, att Lusitania var ett legitimt mål för att hon förde vapen, avfärdades rakt av som lögn.

Och helt bortglömd var den aggressiva politiken att svälta Tyskland på knä som i första hand föranlett ubåtskampanjen. Så snart kriget börjat 1914, inledde Storbritannien genast en sjöblockad av Tyskland. Eftersom även mat klassades som "kontraband", måste tyskarna börja ransonera maten. Alla uppskattningar tyder på att flera hundra tusen människor i slutändan dog av svält på grund av denna blockad.

Sänkningen av Lusitania var en av de främsta orsakerna som förde in USA i kriget och hjälpte britterna klara kriget.

Ett opassande fredsförslag: "Vad skall han lägga sig i för?"




I juli 1915 publicerade påven Benedikt XV den apostoliska uppmaningen ”Till de folk som nu är i krig och deras ledare.” Två år senare, 1917, blev detta till den s.k. Sjupunktsplanen, en fredsplan som presenterades för de krigande parterna. Den föreslog en fred grundad på rättvisa snarare än militär erövring, att fientligheterna borde upphöra, en minskning av rustningarna, en garanti för frihet på haven, ett internationellt skiljedomsförfarande och att Belgien återgavs sitt oberoende och gavs garantier ”mot varje som helst makt.” (försiktigt antyddes dock också att Tyskland skulle ges ett litet territorium i öst).

Initiativet misslyckades: Även om centralmakterna (Tyskland, Österrike-Ungern) var positiva till medlingen efter tre års utmattande krig, visade ingen på Entent-sidan något intresse. (Den ryska kejsarregeringens kollaps några månader senare minskade dock också den tyska förhandlingsviljan.) Storbritannien gav inte ens påvestolen respekten av ett klart svar. De franska och italienska kommentarerna var fientliga, och avslaget på alliansens vägnar stod Förenta staternas president Woodrow Wilson för, när han kommenterade påvens förslag: "Vad skall han lägga sig i för?"

Beslutet att avvisa varje förslag från Vatikanen hade tagits redan 1915. Hotet var att en fredsmedling från en person som påven skulle kunna skapa så mycket tryck från en krigstrött befolkning att det skulle kunna tvinga makterna att sluta fred.

Det hemliga Londonfördraget (1915), som tog in Italien i Entente (Storbritannien, Frankrike och Ryssland) innehöll en klausul, artikel 15, där Italien gavs carte blanche för att göra vad som ansågs nödvändigt för att tysta kyrkan: ”Frankrike, Storbritannien och Ryssland lovar stödja varje motstånd från Italiens sida mot att släppa in någon representant för påvestolen i några som helst fredsförhandlingar eller andra förhandlingar för att lösa frågor som uppkommit genom det pågående kriget."

Från kvinnofrigörelse till verktyg för staten



Emmeline Pankhurst talar vid ett möte för stöd för kriget 1914
Det är knappast någon nyhet att liberala sociala reformvänner sluter upp när landet går i krig.
Britiska Emmeline Pankhurst var den mest framträdande medlemmen i kvinnornas rösträttsrörelse, suffragetterna. Hon hade grundat kvinnornas sociala och politiska union (WSPU) år 1902. Efter en anmärkningsvärd och mycket radikal kampanj för kvinnors rättigheter, inklusive hungerstrejker, anlagda bränder och sönderslagna fönster, bytte gruppen program från reformrörelse till hård högerreaktionär nationalism så snart kriget bröt ut.

Under 1914-15 översvämmades städerna i England av kvinnogäng som delade ut vita ”feghetsfjädrar” till alla män som bar civila kläder. "White Feather Brigade" grundades av amiral Charles Fitzgerald, en krigshök som ville införa allmän värnplikt i Storbritannien. Kampanjen spred sig som en löpeld genom landet.




Den mycket framgångsrika White Feather-kampanjen, som ville få brittiska män att skämmas så att de skulle gå in i armén.
Samtidigt genomförde förbundet, WSPU, framgångsrikt hemliga förhandlingar med regeringen, och den 10 augusti 1914 meddelade regeringen att den släppte alla fängslade suffragetter fria. Efter att ha mottagit ett bidrag på 2 000 pund från regeringen genomförde så WSPU en demonstration för kriget i London. Deltagarna bar banderoller med slogans som "Vi kräver rätt att göra militärtjänst" och "Låt ingen vara Kaiserns hjälpreda".

Pankhurst grundade Kvinnopartiet 1917. Här några utdrag ur programmet:

(1) Kamp till slutet mot Tyskland.

(2) Öka krigsansträngningarna, inför en drastisk matransonering, starta fler kommunala kök för att minska matsvinnet och lägg ned icke-väsentliga industrier för att frigöra arbetskraft för lantbruket och för de nyttiga fabrikerna.

(3) Avskeda alla tjänstemän av fiendeblod eller med sådana förbindelser från alla statliga myndigheter. Fredsvillkoren måste inkludera Habsburg-imperiets upplösning.

(8) Inget irländskt självstyre!

Till suffragettrörelsens försvar skall sock sägas att många medlemmar valde en annan och mer hedervärd hållning, som Emmelines dotter Sylvia Pankhurst. 1915 gav Sylvia sitt entusiastiska stöd till Kvinnornas internationella fredskongress och blev senare en ledande internationell röst i motståndet mot Mussolinis angrepp på Etiopien.

Edith Cavell - Sjuksköterska (och efter hundra år, faktiskt spion)



Få incidenter under första världskriget skapade större upprördhet än när den brittiska sjuksköterskan Edith Cavell arkebuserades av tyskarna för att ha hjälpt allierade soldater att fly från det ockuperade Belgien. I rättegången erkände hon att hon lett ett nätverk för att smuggla ut tillfångatagna brittiska soldater som rymt.

Men de tyska anklagelserna hävdade också att Cavell var spion och hade skickat känsliga underrättelseuppgifter via samma nätverk, ett påstående som starkt förnekades av både Cavell och den brittiska regeringen.

Regeringens försäkringar om hennes oskuld svaldes som bokstavlig sanning i Storbritannien, och hon blev en symbol för offren för ”hunnernas” vanliga grymhet. Denna uppfattning hade också stor inverkan på den allmänna opinionen i det fortfarande neutrala USA. Det underförstådda antagandet om hennes oskuld levde kvar i många år och förblev ett användbart propagandaverktyg i årtionden.

I ett BBC-program 2015, hundra år efter Cavells död, avslöjade Stella Rimington, tidigare chef för MI5, att hon upptäckt dokument i belgiska arkiv som tydde på att Cavell faktiskt varit spion.

Det här är förstås ett mycket begränsat avslöjande. MI5 bör ju, som Cavells chef, ha känt till detta hela tiden, men valde naturligtvis att hålla tyst, eftersom uppfattningen om Cavells oskuld var så användbar.

Rimington sa att hennes bevis visade "att Cavell-organisationen var en dubbelsidig affär", och att spionage var den andra delen av dess hemliga uppdrag.

Dokumenten innehöll en redogörelse från Herman Capiau, en ung belgisk gruvingenjör som hade fört de första brittiska soldaterna till Cavell 1914 och var en viktig medlem i hennes nätverk.

Han skrev: "Så snart det var möjligt att skicka intressanta underrättelser om militära operationer, vidarebefordrades denna information till den engelska underrättelsetjänsten snabbt och punktligt"

Capiau hänvisade till information om ett tyskt skyttegravssystem, placeringen av ammunitionsdepåer och var det fanns flygplan.

Eftersom hon faktiskt var skyldig var hennes fall egentligen en parallell till den berömda spionen Mata Hari, som utan några ceremonier arkebuserades av fransmännen 1917, och utan någon internationell upprördhet. I själva verket var Cavells fall mer graverande, eftersom hon falskeligen utgav sin verksamhet som humanitär och därmed utsatte all medicinsk personal för fara.

De flesta av våra åsikter bildas av människor vi aldrig hört talas om
Edward Bernays



Läs mera om Armistice Day här.

Så snart USA gått med i kriget år 1917 inrättade president Wilson en ny myndighet, The Committee on Public Information, med uppgift att trumma upp stöd i allmänna opinionen för USA:s Korståg för friheten©.

En ung man, Edward Bernays, anställdes och lärde sig snabbt sitt yrke. Han blev senare känd som "fadern till Public Relations" och en pionjär inom den moderna PR-industrin, där han med tiden tog hand om sådant som mediehanteringen kring CIA:s operation för att störta Guatemalas regering 1954 och liknande. Här följer ett fullständiga citat från honom:

Den medvetna och intelligenta manipuleringen av massornas organiserade vanor och åsikter är ett viktigt element i det demokratiska samhället. De som manipulerar denna osynliga samhällsmekanism utgör en osynlig regering, en regering som är den verkligt härskande makten i vårt land. Vi styrs, våra tankar formas, våra smaker bildas, våra idéer skapas, till stor del av män som vi aldrig hört talas om.

Invasionen år 1910 - En bok skriven för att allmänheten skall se vem som är nästa fiende


Annons för boken i London Times (1906)

Boken, som framställde en framtida tysk invasion av England, The Invasion of 1910, skrevs av William le Queux på uppdrag av pressmagnaten Lord Northcliffe och gick som följetong i hans tidning Daily Mail 1906. Efter détenten med Frankrike och vänligare relationer med Ryssland, enade sig kretsar inom den brittiska eliten om vem nästa troliga fiende skulle vara. Men den brittiska allmänheten var fortfarande inte "programmerad", och en stor kampanj drogs därför igång för att förbereda befolkningen mentalt. Under åren 1906-1914 bröt därpå en formlig stormflod av böcker och artiklar om det fruktansvärda ”hunnerhotet” ut, skrivna av ett antal författare bland andra Arthur Conan Doyle.

Steg för steg ges krigsminnesdagen, War Memorial Day, en ny mening



Kadetter paraderar på ANZAC-dagen 2014 (Bild: Flickr/Chris Phutully)

Första världskriget var en blodig affär för de brittiska samväldesländerna. De flesta australiska städer, till och med små byar, har minnestavlor eller monument med chockerande långa listor över lokala män som dött under första världskriget. Den australisk-nyazeeländska armékårens dag, ANZAC-dagen, den 25 april instiftades 1921 som helgdag för till minne av de krigsdöda, då i en ganska dyster stämning. (25 april var årsdagen för den anglo-franska kampanjen för att ta Gallipoli och Dardanellerna där Australien spelade en viktig roll). Helgdagen och ceremonierna var för det mesta en stillsam under 1900-talet, om vi bortser från de vanliga högergrupperna som försökte utnyttja den. Firandet nådde en bottennivå i slutet av 1970-talet, efter Vietnamkriget.

En markant förändring inleddes på 1990-talet, med en samordnad och mycket välfinansierad kampanj från regeringen för att militarisera den australiensiska historien. Nu är ceremonierna enorma militär-politiska evenemang, fulla av patos, trosvissa plattityder och sentimentalitet. Genom att spendera stora summor vill man koppla ihop allmänhetens uppfattnings om ”australianness” med ett förhärligande av landets militära ära. Så görs Australiens deltagande, precis som 1914, oundvikligt i nästa blodiga världskrig – man har uppenbarligen ingenting lärt ”Down Under”.

Neutrala länder är vinnarna



Denna schweiziska teckning av Karl Czerpien har rubriken "Hur man värvar de neutrala", på podiet ser man hur talare från de krigande länderna söker locka neutrala stater att ansluta sig till dem. De olika allianserna lade stora resurser på att dra in de neutrala länderna i sina imperialistiska intriger (se fallet i Italien ovan). För små neutrala länder är krig mellan stormakterna alltid en farlig tid, men att försöka hålla fast vid neutraliteten ger oftast bättre utdelning än att gå med i den ena eller andra alliansen. Något att ta lärdom av i vår tid, när små länder i Europa verkar märkligt angelägna om att få äran att bli slagfält i nästa krig.

1924 - Pacifisten Ernst Friedrich visar krigets verkliga ansikten





1924 bröt den tyske antikrigsaktivisten Ernst Friedrich ett tabu inom krigsrapporteringen i sin bok Krig mot kriget genom att visa verkliga krigsskador. Sådana skrämmande bilder visades – liksom idag - mycket sällan i krigsrapporteringen, det gäller både i mainstreammedia och i antikrigslitteraturen.

Denna ovillighet att rapportera bidrar, avsiktligt eller bara för att bilderna är för chockerande för journalisterna att hantera, till en nästan idealiserad bild av krig, där våra döda alltid är vackra och stilla och de sårade alltid väl insynsskyddade av täckande bandage.



Denna artikel publicerades första gången på författarens bloggsida: Midt i fleisen,
(https://midtifleisen.wordpress.com/)

Terje Maloy är en norsk-australisk bloggare och översättare.

Artikeln har varit publicerad på globalresearch.ca

Copyright © Terje Maloy, Global Research, 2018