Det är en fråga som idag diskuteras i Tysklands politiska och militära elit. Tyskland är EU:s ekonomiska lokomotiv. Det tycks ofrånkomligt att Tyskland kommer att kräva motsvarande militära makt.
Här en analys ur nättidningen "German Foreign Policy".
De politiska och militära eliterna i Förbundsrepubliken bör uttala sig mer aggressivt för en kärnvapenupprustning och driva fram en "europeisering" av den franska kärnvapenarsenalen. Detta hävdar författare i Tysklands ledande utrikespolitiska tidskrift. Bakom detta ligger inte minst en allt skarpare maktkamp med USA. Den ger ett välkommet tillfälle för Tyskland och andra EU-länder att föra fram ett påstått behov av en "europeisk kärnvapensköld". Nyligen har flera gånger krävts en "tysk bomb”. Inflytelserika utrikespolitiska experter föredrar dock en "europeisk" användning av den franska kärnvapenarsenalen som ett påstått mer måttligt krav. Så menar man att Frankrike borde kunna tolka EU:s biståndsklausul som en kärnvapengaranti och stationera franska stridsflygplan på baser i de östliga EU-länderna som en bekräftelse. Samtidigt menar experter att avtalet om förbud mot atomvapen ger Berlin legitimitetsproblem.
Avtalet om kärnvapenförbud
"Förbundsrepublikens politiska klass måste åter kunna tala på allvar om kärnvapenfrågorna”. Det menar Michael Rühle, en mångårig tysk NATO-medarbetare i det senaste numret av "Internationale Politik", en tidskrift som utges av det tyska rådet för utrikesrelationer (DGAP).[1] Rühle, för närvarande chef för Referats Energiesicherheit inom NATOs avdelning för nya säkerhetsutmaningar, pekar på att det aktuella internationella avtalet om kärnvapenförbud skulle utsätta Tyskland ett visst tryck vad gäller legitimiteten. Avtalet har utarbetats inom ramen för Förenta Nationerna och förbjuder utveckling, tillverkning, utprovning och innehav av kärnvapen, liksom lagring, spridning och användning av sådana vapen. Också hot med kärnvapen ndas förbjuds. Den 20 september 2017 överlämnade FN:s generalförsamling avtalet till medlemsländerna för undertecknande. Hittills har 69 stater skrivit under och 19 har redan ratificerat. Avtalet träder i kraft 90 dagar efter den femtionde ratificeringen. Hittills har fyra europeiska länder skrivit under (Österrike, Irland, Lichtenstein och Vatikanen), inte en enda NATO-medlem stöder dock avtalet.[2]
Kärnvapenalliansen
Rühle avvisar kategoriskt tanken att en tysk federal regering skulle kunna underteckna avtalet om kärnvapenförbud. Berlin, säger NATO-enhetschefen, kan inte gå emot "en allt starkare tonvikt på betydelsen av nukleär avskräckning i relevanta NATO-dokument", det får inte heller ”rubba Tysklands roll” i krigsalliansens ”så kallade nukleära deltagande".[3] NATO måste för sin del "enligt alla sina medlemmars önskan upprätthålla ´en atomallians´ så länge det finns kärnvapen". Det är emellertid troligt att avtalet om kärnvapenförbud "snart blir en permanent politisk-moralisk realitet". Då måste, enligt Rühle, "Det politiska och militära ledarskapet ... kunna försvara kärnvapenavskräckningen mot sina kritiker, som igen och igen kommer att försöka avskaffa avskräckningskonceptet." Dessutom kommer "tvivel om USAs tillförlitlighet som allierad till Europa att bestå under överskådlig framtid". Också av detta skäl bör Berlin positionera sig än starkare till förmån för kärnvapen.
Kärnvapenmakten Tyskland
I detta sammanhang avvisar Rühle uttryckligen kravet att Tyskland måste skaffa egna kärnvapen. Detta krav har på senare tid flera gånger öppet förts fram i offentligheten. Så uttalade sig statsvetaren Bonnprofessorn emeritus Christian Hacke i juli i flera tidningsartiklar att följande fråga borde "diskuteras offentligt och utan förbehåll": "Hur ställer vi oss till Tyskland som en potentiell kärnvapenmakt?"[4] Hacke skrev att ett framtida tyskt "nationellt försvar baserat på en egen kärnvapenavskräckning" nu, "mot bakgrund av nya transatlantiska osäkerheter och potentiella konfrontationer", måste prioriteras. Det måste diskuteras "under vilka förutsättningar och till vilken kostnad … Europas centralmakt också kan bli en atommakt". Rühle varnar dock snabbt, att en "tysk bomb" skulle få allvarliga negativa konsekvenser - "från folkrättsliga problem, vad det skulle betyda för icke-spridningsavtalet, till de allvarliga inomeuropeiska och transatlantiska tvister som kan förväntas".[5] På liknande sätt har Wolfgang Ischinger, chef för Münchens säkerhetskonferens, under sommaren yttrat sig; om Tyskland "nu lämnar sin status som icke-kärnvapenmakt", vad kan då ”hindra till exempel "Turkiet och Polen att följa efter?”, ”skall Tyskland bli det internationella icke-spridningsavtalets dödgrävare?"[6]"
”Extended deterrence”
Som ett alternativ till "den tyska bomben" drar man i Berlins nya kärnvapendebatt in Frankrikes kärnvapen - den nuvarande maktkampen med USA kräver ett "europeiskt kärnvapenparaply". Detta alternativ visar Ischinger på när han säger att Paris skulle kunna "i framtiden ta över en större roll i betydelsen 'Extended deterrence´ i Europa". Här skulle Frankrikes "partners, bl.a. Tyskland, kunna bidra med nödvändigt ekonomiskt stöd för de franska kostnaderna."[7] Ischinger nämner dock inte att medfinansiering också brukar leda till medbestämmande. Hans förslag ligger helt i linje med andra framstötar från Berlin om nukleärt samarbete med Paris (se rapporter från German-foreign-policy.com [8]).
En ny kärnvapengaranti
De konkreta alternativen listas nu i tidskriften "Internationale Politik". Som Bruno Tertrais, biträdande chef för Paris Fondation pour la Recherche stratégique, skriver i det senaste numret av bladet, kommer Frankrike definitivt inte att tillåta "några gemensamma europeiska kärnvapenstyrkor under ledning av EU.”[9] Det vore också helt "orealistiskt" att "de europeiska partnerna skulle samfinansiera de franska väpnade styrkorna" - och "därmed få tillfälle att påverka den franska säkerhetspolitiken". Dock är det tänkbart att Paris skulle kunna tolka EU:s solidaritetsklausul som en nukleär skyddsgaranti och, för att understryka detta, till exempel stationera stridsflygplan på baser hos EU:s allierade på en roterande basis. Om Förenta staterna skulle dra ut sina kärnvapen från Europa är det också möjligt att mer långtgående steg kan tas, avslutar Tertrais. Till exempel skulle Paris då kunna "stationera en del av sin arsenal (till exempel tio missiler) i Tyskland eller Polen." Dessutom är det tänkbart att icke-kärnvapenmakterna åtar sig "att med konventionella militära medel bidra vid ett nukleärt anfall".
"Att diskutera öppet”
Tertrais avslutar: "Vi vet inte hur de transatlantiska förbindelserna kommer att utvecklas. Och just därför det på tiden att det förs en öppen och ärlig diskussion mellan europeiska politiker och experter om kärnvapenproblemet."[10]
Artikeln har nätpublicerats på https://www.german-foreign-policy.com/news/detail/7775/
Mer om ämnet: Att skaffa bomben.
[1] Michael Rühle: Debatte der Extreme. Internationale Politik, November/Dezember 2018. s. 102-107.
[2] Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons. New York, 7 July 2017. treaties.un.org.
[3] Michael Rühle: Debatte der Extreme. Internationale Politik, November/Dezember 2018. s. 102-107.
[4] Christian Hacke: Falsches Hoffen auf die Zeit nach Trump. cicero.de 20.07.2018. Christian Hacke: Eine Nuklearmacht Deutschland stärkt die Sicherheit des Westens. welt.de 29.07.2018. Se Die deutsche Bombe.
[5] Michael Rühle: Debatte der Extreme. Internationale Politik, November/Dezember 2018. s. 102-107.
[6], [7] Wolfgang Ischinger: Ein atomares Deutschland wäre verhängnisvoll. welt.de 30.07.2018.
[8] Se Make Europe Great Again und Der Schock als Chance.
[9], [10] Bruno Tertrais: Europas nukleare Frage. Internationale Politik, November/Dezember 2018. s. 108-115.
PS. Kartan visar situationen 2017. I fallet Israel är antalet kärnvapen icke verifierat, eftersom landet inte ens bekräftat att det har kärnvapen. Inte heller visar kartan utplaceringen av USA:s kärnvapen i Europa. Det rör sig om10-20 missiler i Belgien, lika många i Nederländerna resp. Tyskland, 70-90 i Italien och 50 i Turkiet, enligt Quora.com 2015.
Det låter som att NATOs plan att utrota det slaviska folket övergår i nästa steg.
SvaraRaderaNu ska kärnvapen placeras i Tsar-Ryska fragment såsom Polen, Rumänien, Bulgarien, Ungern, UKRAINa, etc under förespeglingen EU och ”beskydd”. Beskydd mot vad? Slaver från Slaver?
Och därefter återstår det att genomföra samma False flag som har orsakat världskrig. Plötsligt avfyras en nukleär missil från Polen och Ryssland måste slå ut samtliga Slaviska länder med kärnvapen.
Fy fan vad jag äcklas av Västeuropas hyckleri och ännu ett invationståg österut.