Kambodjadomen förtiger USA:s skuld

Nuon Chea, 92, t v och Khieu Samphan 87, t h.

I livstidsdomarna över de båda ännu levande f d ledarna för den kambodjanska befrielserörelsen mot USA:s Indokinakrig, Nuon Chea och Khieu Samphan, nämns inte USA:s roll med ett ord. Inte heller låtsas domen om att Vietnam invaderade landet 1978.

Vice ordföranden i Kambodjas högsta domstol har reserverat sig beträffande åtalspunkten "folkmord".

Nuon Chea döms till livstid för ”brott mot mänskligheten” i form av mord, utrotning, deportering, förslavande, fängslande, tortyr, förföljelse på politisk, religiös och rasmässig grund, försvinnanden, våldsamma omflyttningar, tvångsäktenskap och våldtäkt.

Inte i något fall har han överbevisats om personligt deltagande i sådana handlingar, men domarna menar att han delar ansvar tillsammans med övriga kommunistledare för de grymheter som rätten anser begicks under partiets ledning.

Nuon Chea fälls också för ”folkmord” för att ha dödat medlemmar i den vietnamesiska folkgruppen och den muslimska minoriteten cham.

Här måste man inflika att domen inte alls låtsas om att Kambodja invaderades av Vietnam genom ett plötsligt fullskaligt anfall 25 december 1978. I stället gör domen (s 8) sken av att de båda länderna låg i ”väpnad konflikt” under hela perioden maj 1975 till 6 januari 1979. Därmed kan en rad handlingar mot vietnameser beskrivas som brott mot Genèvekonventionen om behandling av krigsfångar.

Det ska också nämnas att anklagelser för förföljelser av bestämda folkgrupper (cham, vietnameser, buddister, jarai etc) förts in under hand i målet, i syfte att kunna fälla de åtalade för ”folkmord”.

När det gäller Khieu Samphan har domstolen beslutat att fria honom för folkmord på cham, men fälla honom för folkmord på vietnameser. Båda friades för den orimliga anklagelsen om folkmord på buddister. För övrigt medges i domen att deporteringarna av vietnameser skedde "efter avtal med de vietnamesiska myndigheterna" (s 20).

Intressant är att en domare, You Ottara, vice ordförande i landets högsta domstol, reserverade sig beträffande åtalspunkten folkmord. Hans särmening har dock inte offentliggjorts.

Vad gäller de påstådda förbrytelserna mot det kambodjanska folket i stort gör domen en förmodligen rätt korrekt beskrivning av den turbulens som rådde i landet. Städernas befolkning tvingades i stor utsträckning ut på landsbygden för att arbeta med dammar och andra infrastrukturprojekt. (I domen noteras att en av de stora dammarna, den i Banteay Meanchey-provinsen, fortfarande står kvar och fungerar.) Arbetet var tungt, ibland dödligt, särskilt för de ”nya människorna” från städerna, disciplinen järnhård och straffen för förseelser drakoniska. ”Människor dog av undernäring, för stor arbetsbörda och sjukdom”, heter det i domen, förmodligen helt riktigt.

Vad som däremot helt saknas är en beskrivning av de yttre förutsättningarna.

Förelåg hot om nya amerikanska våldshandlingar, som bombningar av städer och byar? Med tanke på vad landet gått igenom var skräcken för detta naturlig och det skedde också amerikanska angrepp på det nyss befriade landet.

Förelåg hot om massvält med tanke på att landet var förött och knappast kunde förvänta sig hjälp från omgivningen?

Fanns risk för ett uppblossande inbördeskrig mellan befrielserörelsen och kvarvarande Lon Nol-lojalister, med eller utan militärt stöd av USA?

Dessa avgörande frågor förtigs helt. Beträffande USA:s roll görs en enda anmärkning i domen, att "förödande amerikanska bombningar i Kambodja pressade nordvietnamesiska trupper längre in i landet". Att utkräva ansvar för dessa bombningar är tydligen något som inte ens fanns på domarnas karta.

Det ”folkmord” på den egna befolkningen som numera är en ”sanning” i alla västliga media har således en mycket diffus beskrivning i domen och påstås inte ens vara folkmord, eftersom det saknar rekvisitet syfta att utrota en viss grupp.

Det mest konkreta när det gäller anklagelsen om massmord är påståendet att minst 11 742 människor avrättades i säkerhetscentret S-21och avrättningsplatsen Choeung Ek, där de kunde dödas ”med ett slag i nacken med en järnstång, varpå strupen skars av och deras kroppar styckades”, om vi får tro rätten. Någon opartisk rättsmedicinsk undersökning har aldrig gjorts av dessa platser.

Intressant är hur domstolen resonerar om de röda khmerernas påstådda ”tvångsäktenskap”. Problemet tycks inte vara arrangerade äktenskap i sig utan att ”arrangerade äktenskap i Kambodja före Demokratiska Kampuchea grundades på ömsesidigt förtroende mellan barnen och föräldrarna som valde makar åt sina barn”, ett element som partiet avskaffade (s 18).

Ett brott mot traditionen, således. Men ett brott mot mänskligheten?

Sammanfattningsvis är detta en dom byggd på lösan sand. Den fördunklar och förtiger USA:s och Vietnams roll i hela händelseförloppet och tar inte hänsyn till vilka bevekelsegrunder som kan ha funnits för de stora folkomflyttningarna, de omfattande tvångsåtgärderna eller de för domstolen oförklarliga avrättningarna.

Stefan Lindgren