Jan Myrdal talar i Oslo

Ingeborg Breines (t.v) och Jan Myrdal (t.h) i diskussion på Litteraturhuset i Oslo.

På ett möte i Oslo arrangerat av "Norge ut av Nato" jämförde Jan Myrdal dagens fredsrörelse med 50-talets Stockholmsappell mot kärnvapnen.

Den gången krävde 330 000 svenskar - och 400-500 miljoner i världen - förbud mot kärnvapen och att den som först tillgrep detta vapen skulle dömas som krigsförbrytare.
Nu just som NATO:s krigsmaskin rasslar även på Sveriges vägar under framryckning till Norge blir den fråga rubriken ställer avgörande. Ty NATO är oss inget skydd utan en ständig möjlighet till nationell förintelse. Vi kan nog alla räkna upp kriser då allt tyckts balansera. Då även vi i våra nordiska länder har skyddats från förintelse blott av en slump eller av att den officer i storsystemen som sitter med fingret på knappen valt förnuftet framför att ordrätt verkställa en påbjuden åtgärd. Men för att kunna se detta klart bör man ta ett steg tillbaka och se det stora skeendet.

Krig och folkmord är inte något nytt. Mellaneuropa har ännu inte kunnat helt hämta sig efter Trettioåriga kriget. Varken de Hitlerska folkmorden på slaver, judar och romer i vår närhet eller de japanska på andra sidan klotet kan glömmas. Vi som samlats här vet därtill också att fråga vart Nordamerikas inhemska befolkning tagit vägen? Vart Australiens och Tasmaniens? Ohygglighetslistan kan bli lång.

Dock rör det sig. Under min livstid har världskartan förändrat färg. Se på en karta från mitt födelseår1927 och lägg märke till de stora ytor som dåvarande imperier, det brittiska eller det franska (och till och med det portugisiska)  behärskar. Se sedan på en karta från i år. Den förändringen är ett viktigt historiskt framsteg ty även om den nationella friheten ofta är formell är den ingen formalitet.

Gå tillbaka till 1905 så blir processen tydlig. Att viktiga delar av den härskande klasen i Sverige med ledande militärer och kungahuset i spetsen sökte bevara vad de kallade unionen och därför strävade efter krig, erövringskrig, mot Norge vet vi. Att den svenska organiserade arbetarklassen tog ställning för Norges rätt att lämna den påtvingade unionen är också känt. Särskilt den svenska socialdemokratiska ungdomsrörelsens öppna hot om att vända gevären åt rätt håll, betydde mycket.

De bland er som är marxister känner till att Lenin till skillnad från Rosa Luxemburg, vilken hade en oklar uppfattning i den nationella frågan, klart såg det principiella och berättigade i de svenska socialisternas hållning till Norges rätt. Detta har också varit en grundläggande hållning för det internationella solidaritetsarbetet under min livstid. 1905 har därmed varit ett föredömligt årtal världen över just under den efterkrigstid då så många kolonier eller avhängiga stater frigjort sig från kolonialism.

Men det kärnvapenhot under vilket vi levat dessa senaste sjuttiotre år sedan Förenta staterna använde kärnvapen mot Hiroshima och Nagasaki 1945 är något annat, något historiskt nytt. Efter det att kärnvapen nu ingår i ett stort antal länders arsenaler är situationen kvalitativt ny i mänsklighetens historia. Vi lever i en värld där M.A.D. - Mutual Assured Destruction, Ömsesidig Säkrad Tillintetgörelse - blivit inte blott möjlig utan själva följden av att någon kommer åt snubbeltråden i denna överupprustade värld där missilerna ligger lurande.

Därför tog den franske kärnfysikern och nobelpristagaren Frédéric Joliot-Curie initiativ till den appell som utfärdades på Världsfredsrådets konferens i Stockholm mars 1950. Den löd:

Vi kräver ovillkorligt förbud mot atomvapnet, som är ett vapen för terror och för massutrotning av människor.

Vi kräver upprättande av en sträng internationell kontroll för att säkra detta förbuds efterlevnad.

Vi anser att den regering som först använder atomvapnet mot vilket land det än må vara, skulle begå ett brott mot mänskligheten och måste behandlas som krigsförbrytare.

Vi uppmanar alla människor av god vilja i hela världen att underteckna denna appell.

Trots att denna appell i länder som Sverige och Norge utsattes för rasande angrepp i media och av officiella politiker (flera bland de med mig jämnåriga på detta möte bör väl även i Norge ha sparkats utför trapporna när de gick runt med listorna och bad om namnteckningar) undertecknades den av 330 000 i Sverige och 400 – 500 miljoner i hela världen. Detta vårt fredsarbete var bl. a. av betydelse för att hindra Förenta staterna från att använda kärnvapen i det dåvarande Koreakriget och så småningom där gå med på vapenstillestånd.

Vad drev oss i detta fredsarbete? Var det kärlek till, eller lydnad inför den dåvarande supermakten Sovjetunionen vilket officiella medier i våra länder hävdade? Inte! Det är bara att gå till läggen och se hur vi förhöll oss.

Trots tonläget i de officiella och officiösa medierna motsvarade våra argument då trots allt en realistisk analys också bland vissa militärer och många individuella företrädare för den härskande klassen. Det visade sig i Sveriges officiella politik. Se det internationella arbete mot kärnvapenmakternas upprustningspolitik som min mor Alva Myrdal efter 1966 genomförde i egenskap av konsultativt statsråd med ansvar fär nedrustningsfrågor. Pådrivna av Margot Wallström, sedan 2014 Sveriges utrikesminister och statsministerns företrädare enades i juli 2017 därför också 122 länder, däribland Sverige, under ledning av Förenta Nationernas generalsekreterare António Guterres till ett avtal om en FN-konvention om kärnvapenförbud. Stödet från det svenska folket för detta torde vara massivt.

Men Sverige har inte ratificerat ty Förenta staterna har starkt kritiserat avtalet. De dåvarande oppositionspartierna från Sverigedemokrater till liberaler liksom Pentagons man i den svenska regeringen sedan 2014 socialdemokraten Peter Hultqvist har blockerar detta. Ty under den alliansfria ytan är den starka dolda staten i Sverige liksom det Norge som också officiellt blev NATO-medlem själv militant förbunden med Förenta staterna.

Tag 1952 till exempel. Officiellt var Sverige alliansfritt och de flesta i landet trodde på detta då det motsvarade vår tradition och våra intressen. Men utanför offentligheten hade Dag Hammarskjöld för regeringen i Paris lagt Sverige under Cocom (The Coordinating Committee for Multilateral Export Controls), det västliga organet för ekonomisk krigföring mot Öst. Vad för alliansfriheten värre var hade under efterkriget höga svenska officerare låtit landsätta agenter för diversionsmanövrer i då sovjetiska Baltikum. (Vilka dock efter att ha gripits av sovjetisk politisk polis ”vänts” och börjat skicka falska meddelanden till uppdragsgivarna i Stockholm.)

1952 iscensattes sedan Enbomsaffären. Den fick fylla alla medier. Visst fanns sovjetisk liksom annan underrättelsetjänst i Sverige men denna omskrutna Enbomshistoria var en numera även officiellt klarlagd falsk polisoperation för att vända opinionen i krigsförberedande riktning. Om det har jag skrivit också för att jag själv blev inblandad då Enboms flickvän blev med barn i min säng – dock ej med mig - och jag både väl kände  offren för hans fantasier liksom jag i tid hade varnat för den provokatör vilken framförde dem. Affären blåstes upp alltmer till dess Dagens Nyheter ställde krav på förbud mot det kommunistiska partiet. Samtidigt genomförde på Förenta staternas direkta uppdrag centralt placerade höga svenska militärer flygoperationer för inträngande signalspaning mot Sovjetunionen i avsikt att utforska dess luftförsvar. Detta svenska handlande utgjorde casus belli och Sovjetunionen hade folkrättsligt kunnat svara med att ta ut de baser från vilka operationerna utfördes. Men nöjde sig med den hårda varningen att två svenska plan sköts ned.

Sven Danvik på Arbetartidningen i Göteborg erhöll då från en visselblåsare uppgift om vilka höga officerare som direkt stod i Förenta staternas tjänst och vilka regeringsmedlemmar som vore inblandade. Han ville publicera detta och kräva påföljd enligt brottsbalken för officerarna och riksrätt för politikerna. Men det kommunistiska partiets ledning i Stockholm förbjöd pubblicering. Den menade att svaret från regeringen skulle bli en öppen omläggning av Sveriges politik och att tidningen beslagtogs och partiet förbjöds samtidigt som det i den rådande av Dagens Nyheter och liknande drivna hetsen vore omöjligt för partiet att försvara sig. Men Sverige tog dock försiktigtvis två steg tillbaka från det som var nära att utveckla sig till ett krig där Sovjetunionen tog ut det svenska försvaret och dess baser.

Jag säger detta för att påpeka att vi som arbetar på att återställa den självständighet som kan hjälpa oss överleva inte bara som alla i vårt land rör oss inom den möjliga totalkatastrofens sfär utan därtill löper risken att drabbas av personliga repressioner.  Det enda som kan skydda oss är folkopinionen.  Under den så kallade IB-affären i Sverige 1974 när vi i FIB/K kunde avslöja den lagstridiga hemliga politiska polis som upprättats utan riksdagens hörande i samarbete mellan det socialdemokratiska partiets ledning och den militära ledningen. Den registrerade svenska medborgare och samarbetade direkt med västliga underrättelsetjänster. När vi publicerade detta då fängslade handgångna ämbetsmän lagstridigt de som avslöjat statsbrottsligheten. Men då folkopinionen till skillnad från 1952 var så väckt av att få reda på den brottsliga statskonspiration vi avslöjat vågade de inte förbjuda även tidningen och till slut tvangs de släppa de fängslade. Men FIB/K:s upplaga sjönk kraftigt då folk blev rädda.

Under senare decennier har Förenta staternas starka politiska inflytande över Sverige lett till att det nationella försvaret i stort avskaffats och ersatts av ett bristfälligt skalförsvar med från Förenta staterna inköpta system och därtill insatsoperationer som också de i NATO:s och Förenta staternas tjänst i Afghanistan och Libyen. Men även om detta genomförts med politiskt stöd av det som falskeligen utger sig för vänster så har det inte bara bland oss kärnvapenmotståndare och fredsaktivister utan även inom den svenska militären funnits och finns ett medvetet motstånd mot denna politik.

Då all historisk erfarenhet visar att mot ett brett folkförsvar förmår i längden ingen militärmakt erövra och behålla en sig försvarande nation har nu även många yrkesmilitärer som kanske personligen menar sig vara konservativa och traditionalister i stället för nuvarande dyra och ineffektiva skalförsvar med från Förenta staterna importerat material velat ha ett starkt på värnplikten baserat folkförsvar. Ett som inte söker värna ett lätt genombrutet skal utan omfattar hela territoriet.

I detta tjänar de vårt folks intresse. En viktig uppgift för en aktiv svensk fredsrörelse är att liksom 1905 få även denna grupp klart medveten om att den officiella och påbjudna politiken hotar också vårt land och folk.

Jan Myrdal 31/10 2018 i Oslo


Mötet finns dokumenterat på https://norgeutavnato.no/