Matteo Renzis regering representerar en koalition mellan två populismer - en vänster och en högern - i ett experiment som kan komma att förändra Europa i grunden.
Här en lägesbeskrivning av den italienske vänsteraktivisten Moreno Pasquinelli.
Vi publicerar ett brev från Moreno Pasquinelli, nationell koordinator för ”Folkrörelsen för befrielse” eller ”Program 101”, en samling aktivister, arbetare och intellektuella från olika riktningar i den italienska marxistiska vänstern.
I november 2011 blev det den första italienska organisation som uttalade sig för utträde ur euroområdet och Europeiska unionen.
Tillsammans med det franska anti-globalistpartiet ParDem (http://www.pardem.org/cb-profile/722-le-pardem) har P101 grundat en europeisk samordningskommitté för utträde från euron, Europeiska unionen och Nato.
Pasquinelli skriver till en kollega i det franska partiet, men brevet är öppet och har publiceras i ”Le Grand Soir”
Kära vän,
Du berättar för mig att det i ditt land pågår en enorm kampanj för att få folk att tro att fascismen i Italien går framåt och att Matteo Salvini (den nye premiärministern) skulle vara den nye Mussolini. Du skriver till mig att större delen av vänstern och de vänsterintellektuella genom sitt avvisande av alla former av nationalism har kommit att försvara Europeiska unionen, vilken betraktas som en broms eller fördämning mot suveränitetens barbari och de "rödbruna". Så du frågar mig vad som verkligen händer i Italien.
Jag ska försöka svara dig och hoppas att det jag skriver kommer att vara användbart.
Jag vill vara öppen, särskilt när det gäller de vänsterintellektuella. Här hemma, intar de redan, en majoritet av dem, den första linjen i fiendens front. De attackerar inte bara fascistoid nationalism, utan framförallt den patriotiska, konstitutionella och suveränistiska vänstern. Det råder en perfekt programmatisk harmoni mellan den starka ordoliberala (se https://sv.wikipedia.org/wiki/Ordoliberalism) eliten och dessa intellektuella.
Axiomet, eller snarare elitens första ekvationen (som dessa intellektuella erkänner), är ganska enkel: populism = fascism/patriotisk vänster = röd-brunism. Resultatet av denna ekvation är därför ― eftersom populismen i Italien, i sina två versioner, är en massrörelse, och till och med har en växande hegemoni ― är därför att Italien är på väg att fascistiseras och att folkmassorna håller på att bli fascistiska.
Vad borgerligt förakt ligger inte i detta omdöme! Vilket avstånd från verkligheten och folkmassornas krav! Vilket teoretiserande synsätt! Vilken intellektuell oärlighet! Vilka anti-italienska fördomar!
Vi är inte naiva, vi följer väldigt nära hur de stora centra för strategisk desinformation i utlandet framställer den stora förändring som pågår i Italien och som, likt alla viktiga fenomen, kan röra sig i olika riktningar.
Det oordnade angreppet på Salvini (nu vill även FN avkunna en dom över Italien!) insinuerar tesen att Italien är ett i grund och botten fascistiskt land, varför det som sker i den italienska smältdegeln måste fördömas på förhand. Elitens antifascism är en mask som döljer smygande gamla fördomar mot vårt land. Än en gång är det den franska intelligentsian som är centrum för utstrålningen av anti-italienska fördomar, en manifestation av nationalistiskt och imperialistiskt högmod, ett arrogant och grundlöst överlägsenhetskomplex.
Vi måste förstå detta förakt: den europeistiska eliten, särskilt den franska, vet att Italien skulle kunna begrava denna Europeiska Union och därmed göra slut på intressegemenskapen mellan Berlin och Paris (som är den verkliga grund på vilken korthuset EU har byggts). Rädslan är motiverad eftersom Italien idag är det största europeiska politiska laboratoriet.
Det här är kärnan i den anti-suveränistiska berättelsen: EU, den oligarkiska despotismens mest sofistikerade experiment, näst Yankee-imperiet, och betraktat som ”rättigheternas fosterland".
Denna hallucination har många orsaker ― sociala, politiska, psykologiska och teoretiska, som jag inte kan räkna upp här. Jag ska begränsa mig till att nämna två. Det axiom som de vilar på är att den nationella statens form inte bara idag utan till sin natur skulle vara reaktionär och att varje överstatligt överskridande av denna form på vilket sätt det än yttrar sig, är önskvärt och progressivt. Detta leder i sin tur till fördömandet av varje känsla av att tillhöra ett nationellt samhälle, som en reaktionär, retrograd och fascistisk vektor. Här finner man även på andra plats en uppfattning om rättigheter och deras respektive betydelse som lånats från modern liberalism: medborgerliga rättigheter före sociala rättigheter, sexuella minoriteter (typerna mångfaldigas) hierarkiskt överordnade klasserna och deras sociala intressen.
Vissa vänsterintellektuella, inte bara Toni Negris anhängare, har, fascinerade av den derridiska dekonstruktionen, gripna av vad Hegel skulle ha definierat som ett "försvinnandets raseri", har som en sista ”dekonstruerande” akt raserat marxismens själva grundvalar.
Sanningen är att om vi talar om populismen som fenomen är Italien, som har två (en vänsterpopulism och en höger), mer avancerat än andra länder och visar på sätt och vis vad andra länder har att vänta. Vad som har överraskat och förvirrat eliten är (precis som vi förutsade två år sedan, efter folkomröstningen om författningen*) att de båda populismerna bildade ett block för regeringsbildningen (Aristoteles skulle ha talat om enteleki**). Det finns faktiskt en djup logik i detta block, som består av sociala klasser snarare än av politiska formationer: det handlar om en förening av människor underifrån (mot människor ovanifrån), en nationellt folklig allians av löneanställda, småborgarklass, otrygg ungdom och den bourgeoisie som massakrerats av globalisering och europeisk åtstramningspolitik. Det är ett generationsöverskridande block, som bl.a. säkerställer sammanhållningen (avgörande i en tid då när ordoliberalismen har upplöst nationen) mellan landets norra och södra delar, vilka förenats i motstånd mot den nedbrytning av den sociala väven som globaliseringen orsakar och fortfarande drivs till ytterlighet av Europeiska unionen.
Det finns säkert i denna polymorfa magma en betoning av säkerhetsåtgärder (polis, militär etc), auktoritära och främlingsfientliga impulser, som Matteo Salvini vill gynna. Å andra sidan finns det djupt demokratiska, rättsmedvetna och egalitära krav som, visserligen otillfredsställande, representeras av femstjärnerörelsen.
För att komma till Salvini och hans nya Lega används den av européisterna som en syndabock för att besvärja det italienska hotet mot Europeiska unionen.
Den genmodifiereade vänsterns andra ekvationen är: statliga säkerhetsåtgärder + xenofobi + nationalism = fascism.
En barnslig och felaktig ekvation. Borgarklassen har under seklernas lopp uppfunnit ett flertal former av auktoritärt styre, inklusive diktatoriska regimer. Är de alla fascistiska? Och hur många nationalistiska regimer och främlingsfientliga rörelser har vi inte sett i den moderna historien på alla breddgrader! Är allt fascism?
Naturligtvis är alla katter grå om natten, men här är det inte mörkt, och de som inte ser vilken färg de verkligen har är blinda eller låtsas vara det.
Fascismen var något annat. Det var, i samband med det revolutionära och bolsjevikiska hotet, en rörelse av våldsam och utomparlamentarisk mobilisering av massorna, som ställde sig till förfogande för kapitalismens starkaste (monopolistiska) fraktioner och på uppdrag av dessa genomförde en systematisk förstörelse av arbetarrörelsen som inte kunde uppnås inom ramen för den liberala staten. Det är något annat än auktoritarism och främlingsfientlighet!
Slutligen var fascismen genetiskt imperialistisk, kolonialistisk och krigisk ― nationalismen var då bara ett sätt att maskera den italienska monopolkapitalismens imperialistiska och expansionistiska aptit.
Står dagens globaliserade kapitalism inför hotet om en omedelbar socialistisk revolution? Nej! Tvärtom har den revolutionära rörelsen aldrig varit så svag som i vår mörka tid, och aldrig har vänstern varit så organiskt förslavad under storkapitalets intressen som idag. Således saknas idag den grundläggande orsaken till en fascistisk fara. Visserligen hotas den sorosinspirerade, genmodifierade och kosmopolitiska vänstern av salvinismen, men det hotet berör inget annat. Tills motsatsen har bevisats hotar Salvinis suveränism varken det liberala systemet eller det som återstår av arbetarrörelsen sedan den slagits i bitar av liberalismen.
Skulle Salvini och hans Lega vara det politiska uttrycket för storkapitalet? Skulle de tjäna de dominerande, globalistiska och euroistiska fraktionerna, som styr den mäktiga italienska bourgeoisin och dess imperialistiska aptit? Nej, de är tvärtom uttryck för marginaliserade fraktioner av den mellersta och nedre italienska borgarklassen, särskilt i Padanien (Poslätten). Dessutom verkar Legas suveränism, som långt ifrån liknar fascismen ("Allt genom staten, inget utanför staten, inget mot staten"), fortfarande helt inom de liberala ideologiska ramarna ("mindre stat, mer marknad") ― se hur nära det ligger Steve Bannons rörelse. Det är därför en haltande, motsägelsefull suveränism som kan utvecklas i olika riktningar, eftersom två strömningar samexisterar i ligan.
Det finns Salvinis nuvarande oförstådda och outvecklade nationalism, och den hegemoniska strömningen i Norditalien (särskilt i Venedig och Lombardiet) av federalistisk, anti-sydlig, anti-romersk och anti-statlig karaktär. Historien kommer att visa om hur dessa båda strömningar klarar att samexistera under trycket av de omskakande händelser som stundar. Det är uppenbart att den öppet liberala och federalistiska tendensen har placerat sina män, inflytelserika män, i hjärtat av regeringen, och det är de som bromsar processen mot ett utträde ur EU. Eftersom Norditaliens ekonomi i många branscher är subsidiär och komplementär till den mäktiga tyska industrin favoriserar denna tendens en överenskommelse med Tyskland. Det är representanterna för denna tendens som ansvarar för kontakterna med Italiens globalistiska bourgeosie, som vill förvanska "Värdighetsdekretet” och som motsätter sig de nationaliseringar som femstjärnorna föreslagit.
Dessutom är den nuvarande regeringen inte bara en koalition av två parter. Där finns också en tredje part, eurokratins ”femtekolonn” som innehar avgörande poster som ekonomiminister (Tria) och utrikesminister (Moavero) och står under ledning av republikens allsmäktige president Mattarella.
Kära vänner, jag har redan varit för långrandig och slutar här.
Jag hoppas att det jag skrivit kan hjälpa dig att bättre förstå vad som verkligen händer i Italien. Men jag upprepar att situationen här är öppen. Endast om eliten lyckas nedkämpa de båda populismernas allians, och om dessa misslyckas och förråder väljarna som Tsipras, skulle vad vi kallar en "reaktionär mobilisering av massorna" vara möjlig, vilket kommer att bli ett nytt fenomen, som ändå skiljer sig från fascismen.
Visserligen måste vi motarbeta den risken, men hur? Genom att förbli overksamma inför risken att eliten sopar bort den gulgröna regeringen och sätter en trojka att styra Italien? Eller rentav genom att stödja eurokraternas diktat och bakhåll? I båda fallen skulle det bidra till att driva folkmassorna i armarna på Salvini, och därefter i armarna på de monster som kan komma efter honom. Man måste utmana de båda populismerna på deras egen mark och uppmana dem att infria de löften de har gett italienarna lovat och skrivit in i sitt regeringsprogram.
Vi måste stå i historiens virvelvind, utan att ryckas med, och utmana de båda populismerna för att ta strid om deras hegemoni och om ledningen på det territorium som Gramsci skulle ha kallat det nationellt-folkliga.
Jag vet att det, med tanke på våra svaghet kan tyckas som ett galet mål. Men, du vet, utan "galenskap" gör man inte historia.
Moreno Pasquinelli
Anmärkningar
* Folkomröstning under den dåvarande regeringschefen Matteo Renzi år 2016 om konstitutionella ändringar som, under förevändning att "påskynda det parlamentariska arbetet" och minska den politiska instabiliteten, skulle försvaga senaten och koncentrera krafterna i den verkställande maktens händer (det är samma typ av konstitutionella reform som Macron vill införa i höst, dock utan folkomröstning). Nejsidan vann och Renzi avgick.
** Enteleki är ett aristoteliskt begrepp och avser ett förverkligande av något som tidigare endast hade en potentiell möjlighet.
*** Dignitetsdekretet, som trädde i kraft den 14 juli, syftar till att bekämpa osäkra anställningsvillkor och straffa företag som flyttar ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.