Men sonen Sergej menar att Krim egentligen aldrig har varit en del av Ukraina, förutom att halvön av byråkratiska skäl under en period administrerades från Kiev.
Chrusjtjovs artikel skulle kunna vara nyttig läsning för Sveriges utrikesminister, den enda i världen som håller Ryssland i total diplomatisk blockad ännu fem år efter halvöns återförening med Ryssland.
Men utan illusioner på den punkten refererar vi här huvudinnehållet i Chrusjtjovs artikel.
Den 16 mars 2014 gick Krim till folkomröstning utan några strider eller konflikter, som Kiev och Washington hoppades kunna använda för att diskreditera processen, skriver Chrusjtjov.
Folkomröstningen genomfördes utan större problem. 83 procent av befolkningen röstade och 96,7 procent av dem röstade för avskiljning
I Washington DC funderade Obamas administration febrilt på hur den skulle försvåra processen.
Krims huvudsyfte var att bryta upp de illusoriska förbindelserna med Ukraina. Krims skilsmässa från Ukraina var stökig: Under de senaste 20 åren rådde det ständiga spänningar och det slutade med en skandal som gradvis involverade ett antal länder. Vissa tog Ukrainas sida, andra gjorde det inte.
För ungefär 2 500 år sedan grundade de forntida grekerna en koloni på Krim och byggde på den västra delen av halvön hamnen Chersonesus, som nu är Sevastopol.
Sedan tog romarna över från grekerna och efter dem var halvön obebodd under en tid.
Samtidigt satte vikingarna år 854 upp en utpost vid floden Dnepr, som korsar den europeiska kontinenten från nord till syd. De trodde att det skulle bli lättare att använda floden för att komma till Bysans rikedomar än att gå runt Europa på de stormiga haven.
De underkastade sig gradvis de lokala stammarna och det var så det antika kungariket Kievskaja Rus, Kievryssland, föddes. Det utvidgade gradvis sitt välde och nådde Krim. Men allt kollapsade över en natt år 1240, när mongolerna intog Kiev och la staden i ruiner för många årtionden.
Dessa områden på Dneprs stränder lämnades i kaos medan genuesare bosatte sig på Krim. Efter ett århundrade kom det återuppbyggda Kiev under det polska-litauiska samväldets stigande makt. Detta fortsatte fram till 1400-talet. Under den tiden uppstod i nordost furstendömet Moskva som gradvis kom att innesluta resterna av det mongoliska riket.
År 1428 invaderades Krim av tatarerna som trängde ut genuesarna och bosatte sig där permanent. Tatarerna är ett arv från den mongoliska expansionen. Djinghis Khan föredrog att inte riskera sina egna mongoliska soldater och la därför soldater från de erövrade folken i frontlinjen.
Ett av de första folk han underkuvade var tatarerna. Han kastade in dem i strid runt om i världen. När imperiet hade fallit återvände en del tatarer till sitt hemland medan andra stannade där de befann sig: I Astrachan och Kazan vid Volga och på Krim.
Krimtatarerna samarbetade nära med det osmanska riket och bekämpade Ryssland och Polen, som vid den tiden styrde det territorium där dagens Ukraina ligger.
Under tiden bosatte sig ryska och polska slavar som flytt från sina herrar på ön Hortitsa i floden Dnepr och började kalla sig kosacker. De försörjde sig genom plundring och attackerade ibland tatarerna, ibland polackerna. Gradvis ökade deras makt och kosackerna blev en mäktig organiserad kraft, alltid i konflikt med Polen.
Under andra fjärdedelen av 1600-talet attackerade kosackerna, under ledning av Bogdan Chmelnitskij, återigen Polen. Mot slutet av fälttåget led de ett nederlag, men Chmelnitskij fann en väg ut ur återvändsgränden: År 1654 tecknade han ett avtal med den ryska tsaren som ställde Ukraina öster om Dnepr under Moskvas beskydd.
Den västra delen av Ukraina lämnades till polackerna, som sedan kom under Österrike-Ungern välde och sedan igen till polackerna. Följden var att det ukrainska folket delades i två grenar: öst och väst.
Krimkhanatet existerade oberoende av Ryssland, men inte under ottomansk överhöghet fram till 1783, då det erövrades av den ryska kejsarinnan Katarina II (”den stora”), som lät anlägga en hamn i Chersonesus för Rysslands Svartahavsflotta - dagens Sevastopol. Därefter var Ukraina och Krim en del av det förenade ryska riket. Det fortsatte så långt fram till första världskriget eller snarare 1917 när revolutionen förstörde den gamla regimen. I periferin utnyttjade man Moskvas försvagning och bl.a. Ukraina förklarade sig självständigt.
På kartan över Europa fanns faktiskt två Ukraina: ett östligt med huvudstaden Kiev och ett västligt - på det territorium som återtagits från Österrike-Ungern under kriget. Men redan i mars 1918 ändrades alla. Bolsjevikerna undertecknade ett fredsavtal med Tyskland, genom vilket Ukraina avträddes.
Det är omöjligt att ockupera ett territorium, som inte har gränser. De tyska generalerna ritade godtyckligt upp Ukrainas och Krims gränser, satte in sin armé och ströp det ukrainska oberoendet i dess vagga. De var inställda på att stanna länge.
Men i november 1918 drabbades Tyskland av nederlag mot Ententen och dess armé tvingades lämna Ukraina. Ukraina blev sedan en sovjetrepublik och deltog i Sovjetunionens grundande, men utan Krim, som gick med i Ryska federationen.
Efter andra världskriget förvärvade Ukraina sina västterritorier och landet fick sina nuvarande gränser. På floden Dnepr började man bygga det ena vattenkraftverket efter det andra. År 1950 nådde arbetena den nedre delen av floden. Det beslöts att det sista vattenfallet vid Kachovka vattenkraftverk inte skulle användas inte så mycket för el, utan för att bevattna de torra markerna i södra Ukraina och på Krim.
I slutet av 1953, när femårsplanen för 1955-1960 förbereddes, inkluderades två bevattningskanaler: Syd-Ukrainska kanalen och Nordkrimkanalen.
Den första kanalen gick genom Ukrainas territorium i sin helhet, medan den andra började i Ukraina och slutade i Ryska federationen, på Krim. Planerarna ansåg att en kluven ledning över projektet skulle orsaka förvirring i byggprocessen och bromsa den. Så de föreslog regeringen att hela kanalen tillsammans med hela halvön skulle ställas under Kievs överinseende.
Min far Nikita Khrusjtjov, som ledde Sovjetunionens ledning, instämde med detta argument, särskilt som en årsdag närmade sig: I februari 1954 var det 300 år sedan Ukraina slöt förbund med i Ryssland. Sagt och gjort. RSFSR:s högsta sovjet beslutade att överföra Krim till Ukrainas administration. På det sätt kom Krim att underställas Kiev, men bara formellt. Det var faktiskt en del av Sovjetunionen och var vårt gemensamma semestermål.
I slutet av 1991 uppkom en revolutionär atmosfär i Sovjetunionen. Sovjetrepublikerna, inklusive Ukraina, började prata om självständighet. De pratade inte bara om det, de bestämde sig faktiskt för att agera, även om det stred mot konstitutionen. Tre presidenter samlades i Belovezje-skogen i Vitryssland: Boris Jeltsin (Ryssland), Leonid Kravtjuk (Ukraina) och Stanislav Sjusjkevitj (Vitryssland). De kom överens om att de var trötta på Sovjetunionens dåvarande president, Michail Gorbatjov och måste göra sig av med både honom och Sovjetunionen.
Innan de undertecknade dokumentet bestämde de sig för att äta lunch. Men som Leonid Kravchuk sa i en intervju, var det en sak som oroade honom: Vad skulle man göra med Krim? Formellt var det en del av Ukraina, men i verkligheten?
Han vände sig med den frågan till Jeltsin, som i det ögonblicket inte var på humör för att ta itu med den. Han var bara så ivrig att få bort Gorbatjov från Kreml.
Han satt ner och drack det ena glaset efter det andra medan Kravtjuk fortfarande ansatte honom om Krim. Jeltsin viftade undan honom och Kravtjuk lugnade sig och tog bestämde sig för att Krim fick bli en autonom zon inom gränserna för det oberoende Ukraina. Halvön inlemmades emellertid aldrig helt i Ukraina och kände sig som en utböling i den nya staten.
Det kunde ha fortsatt så för alltid, men så inträffade "Maidan"-revolutionen. Presidenten flydde, medan de nya ledarna rundade konstitutionen och upprättade sin regim. Krim utnyttjade dessa omständigheter, för om ett författningsvidrigt maktövertagande skede i Kiev, varför skulle då Krim lägga fingrarna emellan? Således utlyste de en folkomröstning för avskiljning från Ukraina.
Det saknade stöd i författningen, men det gjorde också den nya regimen i Kiev.
Krim är långtifrån det första territorium i världen - och kommer inte vara den sista - som uppnått oberoende på detta sätt. I det förgångna bröt USA upp det brittiska imperiet på detta sätt och Kosovo avskilde sig nyligen från Serbien. Abkhazien, Algeriet, Nagorno-Karabach, Östtimor, Sydossetien, Tjeckoslovakien (som delades i Tjeckien och Slovakien) har vunnit sitt oberoende på detta sätt, och kanske snart Skottland går samma väg. Och år 1991 förvärvade Ukraina själv sitt oberoende genom att bryta mot den sovjetiska författningen.
Kommer då sanktionerna som USA och västmakterna infört mot Ryssland efter införlivandet av Krim 2014 att fungera?
Jag tvivlar på det, säger Chrusjtjov. De kommer snarare att få motsatt effekt: Det kommer att stimulera kampen för oberoende inom Krim och det kommer att uppmuntra Ryssland att stärka stödet för denna rörelse. Låt oss komma ihåg hur i Ryssland på 1800-talet höll fast vid sitt stöd åt bulgarernas befrielse från turkiska förtrycket.
Sanktionerna är naturligtvis smärtsamma, men användningen av sådana tvångsmedel är förolämpande mot det nationella självmedvetandet och kommer bara att provocera ryssarna att göra ännu mer motstånd. Detta har hänt mer än en gång i historien.
Under kriget 1853-1855-kriget överlevde Sevastopol en lång belägring av de engelska, franska och turkiska styrkorna, medan staden 1941-1942 motstod den tyska armén i nästan ett år. Behöver jag nämna den 900 dagar långa belägringen av Leningrad? Även då leddes angriparen av tron att kapitulationen är oundviklig, men de belägrade bestämde sig för motsatsen och vann till slut. Varför skulle det gå annorlunda med dessa sanktioner?
http://www.voltairenet.org/article183288.html
Mycket intressant och lärorikt.
SvaraRaderaEn bra och saklig redogörelse!
SvaraRadera