Myrdal: Ett alltför vanligt riksdagsval

Kortlek ur Folkets röst (1852).

Dock bullras tomt i riksdagsvalet, ty om de stora frågorna tigs då de redan beslutats på högre ort, skriver författaren Jan Myrdal i denna betraktelse.

En Pentagonförhäxad man i Sverige sitter nu som socialdemokratisk försvarsminister men om den regeringen faller i valet blir hans efterträdare med all sannolikhet helt öppet NATO-lydig.

När Grimberg beskrev enväldets fäaktigt underdåniga svenska riksdagsmän berättade han om det dessa kunde läsa på sin väg till riksdagen i Stockholm 1686:

”Vad göras skall är alleredan gjort

I herredagsmän, reser icke så fort.”

Det finns alltså nationella förlagor till årets riksdagsval. Till skillnad från 1686 bullras det dock. Nu i press, radio och tv. Ty vi lever i modern demokrati och inte längre under enväldet. Dock bullras tomt ty om de stora frågorna tigs då de redan beslutats på högre ort.

Att Sverige som stat i utrikespolitiken övergett den försiktiga Bernadottepolitiken och blivit alltmer underdånigt uppkopplad till Nato är inte en valfråga. En Pentagonförhäxad man i Sverige sitter nu som socialdemokratisk försvarsminister men om den regeringen faller i valet blir hans efterträdare med all sannolikhet helt öppet NATO-lydig.

Ett värnpliktsbaserat folkförsvar med sega gubbar, ett nationellt försvar, byggdes i Sverige upp under Andra världskriget vilket exempelvis säkrade oss mot ett möjligt Hitlertyskt anfall 1943. Ett sådant nationellt militärt försvar har visat sig framgångsrikt mot också den största militära övermakt som i Vietnam. Men i Sverige har detta i Förenta staternas och rustningskapitalet intresse skrotats. I stället har Sverige sänt ut söldnärer i imperialisternas till synes eviga krig mot Afghanistans folk.

Om den så kallade migrationspolitiken hojtas en del. Men inte ens Sverigedemokraterna vågar säga högt att det är de svenska politikerna själva från moderater till vänster som bär det politiska ansvaret för den flyktingvåg som vällde in över Europa och korkade igen Sverige. Ty svenska riksdagspolitiker (se protokollen) ansvarade  för  att Sverige deltog i det folkrättsstridiga kriget mot Libyen. I detta var de påhejade av journalisterna i våra pålitligt fria medier. Där i det kriget mördades inte bara Moammar Gaddafi på fegt sätt utan den mest framgångsrika, socialt och ekonomiskt utvecklade staten i Afrika slogs sönder i Förenta staternas oljeintresse. Resultatet blev inte bara ett ohyggligt lidande för Libyens folk utan precis det som Gaddafi varnat för i telefonsamtalen med Blair den 25 februari 2011. Om Libyen krossades då skulle en flodvåg av migranter och jihadister kunna välla över Medelhavet upp i Europa. Men de ansvariga svenska riksdagsmännen skäms inte ens för vad de åstadkom. De blott voterar sig högre lön.

Subsidiaritet kallas det när stora frågor avgörs av icke folkvalda administratörer uppe i EU och blott lokalfrågor får avgöras av svenska riksdagsmän och myndigheter.  Då det folkliga motståndet mot detta är starkt har de tjänstvilliga svenska riksdagsledamöterna försiktigtvis gjort den politiska underdånigheten till grundlagsfråga. Om vi skulle kunna få landet fritt skulle därför proceduren kunna ta oöverskådligt många år.

Fast visst finns det lokala frågor som kan göra röstandet till en någorlunda meningsfull handling.

Jan Myrdal