Kungahus på glid?

Rodney Atkinson, konservativ brittisk EU-motståndare gisslar det brittiska kungahuset i en färsk betraktelse.

Åsikterna kan avfärdas som reaktionära, men är inte åtminstone några av dem sådana som delas av breda europeiska folkmajoriteter? (red)

"Drottningen har med anledning av Hennes Majestäts födelsedag med glädje gjort följande utnämningar till Nyzeeländsk

a förtjänstorden: …. fröken Catherine Alice Healy, Lower Hutt, för hennes insatser rörande sexarbetares rättigheter ".

Den sålunda hedrade prostituerade hade grundat "Nyzeeländska prostituerades kollektiv ".

Jag upphörde att vara en monarkist när den nuvarande monarken godkände avskaffandet av sin suveränitet (och därmed folkets demokratiska suveränitet) genom att bevilja ministrar kronans prerogativ att underteckna de förrädiska europeiska fördragen. Drottningen gav därmed upp 800 års konstitutionell frihet för den nation som hon styrde. Det fanns, menade jag, inte längre någon mening med en monarki som inte ens protesterade mot att avskaffa den egna suveräniteten.

Men senare har nedstigningen i djupaste moraliska förfall och tygellöshet antagit otroliga dimensioner. Drottningens undertecknande (den engelska kyrkans överhuvud) av lagar som förstörde äktenskap och tillät små barn att adopteras av två män eller två kvinnor (där "mamma" är en man och "pappa" en kvinna!). Åtal för dem som bär ett kors på jobbet. Dödandet av 190 000 ofödda barn om året. Arresteringen av personer som ifrågasätter "transgenderism". Storbritanniens statliga finansiering av extrem anti-semitism i palestinska textböcker och den statliga hälso- och sjukvårdens läkemedelsbehandling av 3- till 6-åringar för att undertrycka puberteten så att de ska få möjlighet att "utveckla olika sexuella egenskaper"… Allt detta är sådant som utförs av "Hennes Majestäts regering" i tjugoförsta århundradets Storbritannien.

Fisken ruttnar från huvudet och i den moraliska, politiska och sociala dekadens som karakteriserar den brittiska nationen idag spelar monarkin en ledande roll som förebild i sina personliga liv och i sitt kryperi för (och nu fullständiga godkännande av) sexuellt avvikande politiskt mode.

I den kungliga familjen härjar en skilsmässoepidemi - drottningens syster, prins Charles, prinsessan Ann, prins Andrew. Prins Harry (han med naziuniformen och Las Vegas "stripbiljard" [klädpoker med biljard, Ö.a.], äktenskap med en frånskild mamma, rader av utomäktenskapliga relationer och en historia av sexuellt promiskuösa filmroller)…. allt detta vittnar om att kungafamiljen "moderniserar".

"Vi gör inte det här för oss själva utan för folkets större välstånd", säger Harry! Den svarte biskop som medverkade vid bröllopsceremonin är en anhängare till gayäktenskap som Englands kyrka, ledd av drottningen, brudgummens mormor, inte kommer att acceptera.

Jag tror nog inte att särskilt många kommer att vara övertygade om att den här unga mannen är den idealiska förebilden för "vad som är bra för folket", inte minst för att han när han får frågan om den kungliga status som ger honom en mikrofon till världen verkar förneka den! På Newsweeks fråga om någon i kungafamiljen vill ha tronen efter drottningens död svarade han: ”Jag tror inte det."

Samtidigt som tronarvingen prins William inte har varit lika generande för kungahuset som Harry är har han blivit en förkämpe för ”gavrättigheter”. Jag undrar om han skulle vilja att hans hustru födde ett barn och sedan överlämnade detta till ett lesbiskt par? Hans farmor har ju undertecvknat en lag som normalöiserar sådana fädslar och adoptioner. Eller är sådana surrogatmödraskap bara något för de lägre klasserna?

Och den här månaden kommer vi att få se det första "kungliga homosexuella äktenskapet" - där den ena parten en gång bar den ärade titeln "Lord Mountbatten". Han kommer att giftas bort av sin tidigare fru med vilken han har tre barn!

Om en filmregissör för 30 år sedan hade avbildat den galenskap, som världen lever i nu, skulle det ha betraktats som ett dystopiskt helvete, en läxa för ett samhälle som tappar all känsla för sin historia, moralisk kompass, social struktur, demokrati och familjestabilitet. Och ändå är det helvetet vad den dekadenta politiska klassen med hjälp av en eftergiven, kaotisk monarki har åstadkommit.

Om den kungliga familjen önskar att vara mer än en tvålopera - vars skådespelare lever i ytligt glitter och omoral men saknar respekt från allmänheten - måste den försvara sig och bygga på folksuveräniteten och kyrkomoralen, alldenstund monarken förestår kyrkan.
Om prinsar kan driva "kampanjer" för homosexuella borde drottningen kunna ta ställning mot förstörelsen av den brittiska konstitutionen och emot att hedra prostituerade, men det gör hon uppenbarligen inte.

Antingen måste monarken vara värdig sina undersåtars trohet och därför kämpa för deras identitet, kristendom, nationalitet, familjestruktur och barnens moraliska välbefinnande - eller också monarkin måste bort.

"Jag har sett denna berömda ö lättsinnigt och hjälplöst stiga ned för den trappa som leder till en mörk avgrund. Till att börja med är det en fin, bred trappa men efter ett tag slutar mattan”.
Winstom Churchill