Är Ryssland ett hot? Exemplet Georgien

Per Garthons nya bok ”Är Ryssland ett hot? Exemplet Georgien” är en gedigen genomgång av Georgiens väg från sovjetrepublik till ett land som idag knackar på EU:s och Nato:s port.

Den sociala utvecklingen har varit närmast katastrofal samtidigt som den politiska turbulensen varit hög.

Per Garthon har många unika förutsättningar att skriva en mer eller mindre balanserad framställning i detta svåra ämne. Han kan ryska och skaffade sig som EU-parlamentariker fram till 2004 ett brett kontaktnät i Georgien, inte minst lärde han känna Zurab Zjvanija, ledare för Georgiens gröna parti och Saakasjvilis premiärminister tills han i februari 2005 omkom av en läckande gasspis.

Garthon anstränger sig boken igenom att vara balanserad. Det betyder ibland att han lägger sig mitt emellan en felaktig ståndpunkt och en djupt felaktig ståndpunkt men det får man inte hänga upp sig på. Det viktiga är hans ambition att förstå. Rakt igenom boken är han noga med att redogöra för olika uppfattningar om händelseförloppet och gör det med rigorösa källangivelser.

Han syn på Ryssland är att det visserligen inte är någon ”normal demokrati” och att det - ”som alla supermakter” - blandar sig i omvärldens angelägenheter. Han delar den mördade journalisten Anna Politkovskajas ”förödande dom” över Putins politik.

Den starka aversionen mot Ryssland i dagens Georgien yttrar sig bl.a. i ett ”ockupationsmuseum”. Men det synsättet har många svagheter, varav Garthon redogör för en del. Georgien utvecklades starkt under sovjetåren och befolkningen ökade från 2,7 miljoner 1926 till 4 miljoner 1956. 307 000 georgier stupade i sovjetfolkens gemensamma försvar mot Hitlertysklands anlopp, en större andel än för många andra sovjetfolk.

Garthon ger många exempel på hur integrerade ryssar och georgier varit. När Rysslands framlidne f d premiärministern Primakov, själv uppvuxen i Tbilisi, firade sin 80-årsdag kom bl.a. f.d. utrikesminister Igor Ivanov, (georgisk mor) och nuvarande utrikesminister Sergej Lavrov (georgisk-armenisk far). Att sovjetpotentater som Stalin, Berija, Ordzjonikidze och Sjevardnadze också var georgier vittnar också om att ”ockupationen” inte var en ensidig affär.

I jämförelse ter sig Georgien naturligtvis som en mygga på elefantens fot. Georgien har ett territorium motsvarande tre promille av Ryssland. Befolkningen som 1993 var 5,6 miljoner har krympt till 3,7 miljoner och BNP per capita är en sjundedel av den ryssarna har. Lönerna är så låga och priserna så höga i Georgien att Garthon ibland måste nypa sig i skinnet och dubbelkolla att han hört rätt. Jo, en vanlig månadslön 1993 var 18 kronor!

Kort kan man väl konstatera att Georgiens självständighet varit något av en katastrof. En omedelbar konsekvens var att även Georgiens minoriteter började kräva självständighet vilket lett till att regeringen i Tbilisi förlorat kontrollen över Sydossetien och Abchazien. Adzjarien lyckades man återta endast med en militärexpedition personligen anförd av Saakasjvili.

Efter avskiljandet från Ryssland sjönk produktionen med två tredjedelar och inflationen nådde 50-60 procent –  i månaden!  Var fjärde stadsbo saknade arbete och halva befolkningen låg under fattigdomsgränsen.

Georgien har ännu inte kommit upp i sovjettidens BNP. Källa: Världsbanken.

Alla dessa sociala nederlag skulle sedan förgyllas med Georgiens västorientering - besöken från USA, Nato och EU har avlöst varandra. Mest förälskad av alla i landets vägval tycks Carl Bildt ha blivit. Hans kommunikationsbolag Kreab betalade 16 miljoner kr till Saakasjvili - Gud vet i betalning för vad! Gahrton avslöjar skickligt hur Bildt exempelvis 2007 gratulerade Saakasjvili till att ha genomfört ”det mest demokratiska valet” någonsin, ett val som OSSE:s observatörer senare kallade ”massivt förfalskat”. Med tanke på de gangsters som styrt Georgien kan man naturligtvis misstro alla omröstningar, från den om självständigheten 1991 till omröstningen 2007 där 77 procent sa ja till Nato.

De nationalistiska kupperna och blomsterrevolutionerna följde på varandra och inte ens Per Garthon med sina detaljkunskaper lyckas reda ut vem som tjänade vem. ”Troligen” var Rosenrevolutionen 2003 inte en USA-styrd kupp, säger han, men det är förstås lika svårt att bevisa som att Saakasjvili inte är en kamel.

Saakasjvili hyllades i väst för att han tiodubblade försvarsbudgeten i förhållande till föregångaren Sjevardnadze och han fördubblade statsbudgeten som andel av BNP.

Man skröt också med att BNP ökade med 10 procent om året, men det endast mot bakgrund av ett avgrundsjupt fall i samband med Rosenrevolutionen.

Ett annat sätt att framställa samma BNP-statistik! Skrytet under Saakasjvili klingar hur som helst tomt.

För att avleda uppmärksamheten från misslyckandena att åstadkomma något som ens tillnärmelsevis liknade en marknadsekonomisk framgång började Saakasjvili smida aggressiva planer mot sina minoritetsrepubliker. Det är inte det klarlagt om Saakasjvili när han startade femdagarskriget 2008 hade fått klartecken från Washington eller ej, men det är svårt att tro att han inte skulle ha fått det.

Gahrton avfärdar effektivt uppfattningen i väst att femdagarskriget uppstod på grund av rysk aggressio0n. Genom den schweiziska diplomaten Heidi Tagliavinis EU-utredning har det entydigt fastställts att det var Georgiens granatbeskjutning av Tschinvali som utlöste de öppna fientligheterna.

Men de svenska kalla krigarna vägrar helt enkelt att erkänna fakta. Den svenske Kaukasusexperten Svante Cornell skriver i sin bok, som redan i titeln felaktigt utpekar Ryssland –The Guns of August 2008, Russias war in Georgia – att ”för första gången sedan 1979 överskred ryska trupper nationsgränser för att anfalla en suverän stat”.

Denna ogrundade analys har sedan dess lagts till grund för en omfattande svensk militär upprustning!

Enligt Carl Bildt var ”Rysslands invasion i Georgien” att jämföra med Nazitysklands intåg i Sudettyskland, en skamlös förolämpning som Bildt fortfarande inte har bett Ryssland om ursäkt för.

Bildts andlige broder, Kaukasusforskaren Svante Cornell, sticker inte under stol med vad kärleken till Georgien handlar om: ”Georgien är flaskhalsen för Västs tillträde_till Centralasien … Georgiens öde avgör öst-västkorridoren” (s 303 hos Garthon).

Efter maktskiftet 2012 har mindre extrema ledare kommit till makten och relationerna till Ryssland har genomgått en begynnande, men mycket osäker normalisering. Så länge Georgien inte stänger dörren till Nato, dvs. försäkrar grannlandet om att Georgien inte ska bli ett brohuvud för aggression mot Ryssland, kommer relationerna sannolik att vara spända. Där går Rysslands röda linje!

Visserligen kan man som Gahrton säga att EU-närmandet kan bidra till landets utveckling, medan en Nato-anslutning skulle skapa osäkerhet. Men problemet är ju att vi erfarenhetsmässigt vet att de länder som ansluts till EU undantagslöst i nästa stund ansluts till Nato!

Sammantaget har Garthon skrivit en synnerligen värdefull bok. Han är nog den första svenska författare som skrivit en väldokumenterade bok som går emot gällande russofobiska doktrin. Förhoppningsvis blir den inte lika lätt att tiga ihjäl som Guy Mettans "Varför vi älskar att hata Ryssland" (Karneval 2017).

Garthon har gått en lång väg från åren som ordförande i Folkpartiets ungdomsförbund och framstår idag som en mycket klok och mogen statsvetare. Det lovar gott för fortsättningen!

Stefan Lindgren