 |
| Sverker Åström, (t h) då 88 år, i samspråk med Jan Myrdal på ett seminarium 2003 om USA:s ockupation av Afghanistan. |
Det är den inte. Det är en nidskrift. En skrift som lägger ner stor möda på att hitta smuts om Åström och bevisa att han var en "sovjetagent".
Sundelin ägnar till att börja med tiotals sidor åt att försöka leverera bevis för att Åström var nazianstucken i sin ungdom ("En gång diktaturvän alltid...").
Det lyckas inte alls. Att Åström fick ett stipendium att studera juridik i Kiel 1936 är inte märkligare än att Vilhelm Moberg 1935 åkte på bjudresa till Tyskland som representant för Sveriges författarförening. Väl hemma förordade Moberg att föreningen skulle skicka nya representanter:
”Därmed har vi varken tagit ställning för eller emot Hitler. Och det är ur många synpunkter nyttigt för en författare att få titta något på det nya Tyskland - man anställer också därnere de allra grannaste skådespel för de nordiska diktarna.”
Men Sundelins karaktärsmord syftar ytterst till att göra anklagelserna om sovjetspionage trovärdiga.
Eftersom det saknas bevis bygger han upp ett indiciemål.
I en brittisk rapport påstås två avhoppade NKVD-agenter ha uppgett att det fanns en sovjetspion som var andresekreterare på Sveriges utrikesdepartement, den tjänst Sverker Åström hade 1943-46.
Åström skulle - insinuerar man - ha varit den som dolde sig bakom kodnamnet OSA (Getingen). Men vad som står i rapporten är att Getingen tackade nej till ett värvningsförslag och att han inte en enda gång överlämnade någon skriftlig information. Vi har alltså papper på vad Getingen inte gjort.
Vilket naturligtvis i en överhettad hjärna tas som tecken på att skamligheterna undgått upptäckt.
Att de avhoppade NKVD-agenterna Petrov skulle veta något väsentligt om sovjetspionage i Sverige kan man hålla för uteslutet. Han var chiffrerare och kassör och låg i ständig konflikt med sina överordnade, bl.a. Zoja Voskresenskaja som var gift med NKVD-residenten. Meningen med täcknamn var just att minska risken för att sådana som makarna Petrov skulle kunna läcka.
I övrigt är det Sundelin anför som bevis för Åströms spionage verkligen torftigt. Något restaurangbesök med en ryss som han hade all anledning att underhålla kontakt med i tjänsten, påståenden om brevväxling med Stig Wennerström under åren denne var nedrustningsexpert i Genève och deras arbetsområden faktiskt överlappade varandra.
Uppgifter som lätt spricker som såpbubblor i vårsol…
Och om Åström visade ett ”plötsligt intresse för golf” ser det skumt ut, och uttalar han sig positivt som Sovjets tekniska framsteg i samband med Sputnik, som han gjorde i ett tal till Exportföreningens årsmöte 1958, är det också skumt. Borde det inte sådana uttalanden tvärtom tala mot spionhypotesen? tänker jag.
Åström skaffade sig naturligtvis med sitt strikta neutralitetsbegrepp fiender. Hans skicklighet väckte säkert avundsjuka. Hans ryska insikter fick varningslamporna att lysa hos enfaldiga spionjägare som Säpo:s Otto Danielsson (som misslyckades med att avslöja Wennerström ända till han fick alltsammans gratis serverat av avhopparen Penkovskij) och Carl Persson som såg en fara för rikets säkerhet i att Lennart Geijer hade könsumgänge utanför äktenskapet.
Dessa små miniatyrkopior av J Edgar Hoover älskade att öva utpressning på regeringen och lyckades tvinga Erlander och Palme till 11 möten om Åströms homosexualitet.
I mina ögon är en helt annan tes mycket rimligare än spionhypotesen, nämligen att Sverker Åström, när han som 26-åring placerad i Moskva fick uppleva sovjetfolkets hjältemodiga försvar mot Hitlers invasion, fick en erfarenhet som påverkade honom djupt. (Antifascism är sannerligen inget man föds med.)
Han var en av de få som jag vet kunde upprepa öppningsfraserna i Stalins radiotal 3 juli 1941 på oklanderlig ryska. Och inte testamenterade han hela sin kvarlåtenskap på 11 miljoner till en ”Stiftelse för svensk-ryska förbindelser” om han inte insett hur viktiga relationerna till Ryssland är för framtiden, för att undvika en upprepning av den katastrof han upplevt.
I Anders Sundelins bok finner jag nästan inga försök att analysera vad Åström faktiskt stod för. Han publicerade sig mycket sparsamt, men just därför borde hans texter ha lyfts fram. Och hans offentliga ställningstaganden efter pensioneringen vore väl värda mer än t ex ett slappt omnämnande av hans ”ilskna” debattinlägg om USA:s krig i Irak - vad och vem han var ilsken på?
Personligen ska jag inte glömma att Sverker Åström var den ende i den svenska diplomatkåren som både fördömde Sovjets invasion av Afghanistan 1979 och 21 år senare även USA:s invasion, som följts av en blodig ockupation, nu på 17:e året. Sverker trodde verkligen på neutraliteten som hans kollegor bekände sig till pro forma.
Han tackade med glädje ja till att framträda på ett seminarium som Afghanistansolidaritet anordnade i ABF-huset 2003, vid en tidpunkt då hela den svenska riksdagen var hypnotiserad av talibanskräck.
Efter sin egna anföranden satt han alltid kvar och lyssnade eftertänksamt på den andra talarna, ständigt beredd att ta till sig nya fakta och argument.
Att se denna ljusgestalt så grovt och meningslöst profanerad gör faktiskt ont. Låt oss hoppas att någon i den yngre generationen förmår att med öppna ögon ta sig an Sverker Åströms livsverk och ge honom en riktig biografi.
Att min gamla Gnistan-kompis Anders Sundelin motvilligt låtit sig övertalas av Svante Weyler att skriva detta karaktärsmord på Åström kan jag bara beklaga. Det blir ju inte bättre av att det är andra gången Sundelin tjänar pengar på att avslöja den mystiske "Herr X" som besökte Stig Wennerström men undgick Säpo:s upptäckt.
I en tidigare bok av Sundelin ("Fallet Wennerström", Norstedt 1991) var det förre arméchefen Carl-Erik Almgren, som tillägnats bokens sista spekulativa kapitel, som utpekades som "X". I en recension i Finanstidningen krävde jag att boken skulle dras in, i synnerhet som Almgren var oförmögen att svara av hälsoskäl.
Den här gången är det den bortgångne Åström som får tjäna som "X". Vem ska det bli nästa gång? Kanske Carl Perssons favoritkandidat till posten som "X", nämligen förre ÖB:n Torsten Rapp.
Stefan Lindgren
Mycket klok och välavvägd artikel, Stefan.
SvaraRadera