 |
| 200 personer i den lilla staden Alnoye visar stöd för järnvägsabetarnas strejker och säger nej till privatiseringarna.. |
I själva verket är tågledarnas och andra anställdas strejk i franska SJ (SNCF, Société Nationale des Chemins de Fer) ett djupt ödesdigert kapitel i den sociala tragedi som nu förstör Frankrike så som vi hittills känt landet.
Vad som gjort Frankrike till ett bekvämt land att leva i under mer än ett halvt århundrade är inte bara maten och det vackra landskapet, framför allt har det istället varit de offentliga tjänsterna - de bästa i världen. Posten, det allmänna utbildningssystemet, hälsovården, offentliga tjänster, järnvägen – allt fungerade utmärkt och exemplariskt. Sant är förvisso att det franska telefonsystemet länge släpade långt efter andra utvecklade länder innan det kom ikapp, och det har alltid funnits klagomål om sur betjäning i de statliga kontorens mottagande, men sådant kan hända överallt. Det viktiga är dock att den offentliga servicen fick Frankrike att fungera smidigt, vilket var bra för affärerna och i det dagliga livet. När folk tar bra saker för givna för länge, slutar de lägga märke till när de gradvis börjar tas bort.
President Emmanuel Macrons program för att förstöra SNCF är en väckarklocka. Men det finns anledning frukta att en stor del av allmänheten redan somnat in så djupt att de inte längre kan väckas. Det tar mycket lång tid i historien att skapa något lika bra som Frankrikes offentliga tjänstesystem. Det går tillbaka till finansminister Jean-Baptiste Colberts centralisering av den franska staten under Ludvig XIV:s sextonhundratal.
SNCF bildades 1938 genom en sammanslagning av Frankrikes olika järnvägsföretag till ett statligt monopol som en del av Folkfrontens progressiva sociala reformer. Efter Andra världskriget fick de offentliga tjänsterna ännu ett uppsving genom den paradoxala alliansen mellan franska motståndsrörelsens motsatta sidor, kommunister och Gaullister. General Charles de Gaulle var, även om han var antikommunist, det slags konservativ (jämför Bismarck!) som förstår att en nations styrka och enighet förutsätter en viss grad av social rättvisa.
Trots oenighet på många punkter gick Gaullisterna och kommunisterna samman i ett förenat nationellt motståndsråd som i mars 1944 antog ett program för en blandekonomi som kombinerar fri företagsamhet med strategiska förstatliganden, sociala trygghetsprogram och fackliga rättigheter. Detta program för social rättvisa blev grunden för en enorm ekonomisk utveckling som brukar kallas Les Trente Glorieuses - den härliga trettio freds- och välståndsåren. Den franska blandekonomin fungerade bättre än både den byråkratiska kommunismen i öst och den vinstcentrerade kapitalismen i väst vad gällde frihet, jämlikhet och mänskligt välbefinnande.
Det är svårare att bygga upp saker än att riva ner dem. Kontrarevolutionen slog till i Frankrike under den socialistiska presidenten François Mitterrands första presidentår. Han fick sin regering att lägga om politiken och bryta sitt "gemensamma program" och allians med kommunisterna. För att dölja det antisociala skiftet, ändrade Socialistpartiet sin linje till "anti-rasism" och "det Europeiska uppbygget" (det vill säga EU), allt presenterat
som den nya ”framstegshorisonten”. Arbetarnas kamp för att behålla den levnadsstandard de fått under de föregående årtiondena kallades "reaktionär”, i motsättning till det nya begreppet gränslös global konkurrens, som sågs som det nya "framsteget".
Les Cheminots - Frankrikes järnvägsarbetare - kämpar inte bara för sig själva. De utgör frontlinjen i den sista striden för att rädda Frankrike från den neoliberala globaliseringens förstörelseverk. Emmanuel Macron – Rothschild-bankens skyddsling, banken som hjälpte honom bli miljonär - presenterar sin "reform" av järnvägen som en "jämlikhetsreform" eftersom den berövar järnvägsarbetarna deras "privilegierade status".
De strejkande järnvägsarbetarna protesterar och vill inte alls ha några särskilda ”privilegier" utan, i den mån några
sådana finns, sådana "privilegier" också utvidgas till andra grupper. Hur som helst står mycket mer på spel än löner och timmar. Macron är bara ett verktyg. Det är inte Macron som bestämt sig för att förstöra Frankrikes järnvägssystem. Detta bestämdes och beordrades av EU, och Macron utför bara dess order. Målet är att öppna järnvägen för internationell konkurrens. Snart kommer tyska, italienska och spanska tåg tillsammans med de franska att rulla på samma skenor, skenor vars underhåll överlåts till andra företag, även de med främsta målet att göra profiter.
Två saker bör nämnas för att avsluta denna ledsamma historia. En är den i kölvattnet av privatiseringen av franska televerket, France Télecom, följande vågen av självmord bland de anställda - 39 på två år - säkerligen till stor del på grund av den stress och demoralisering som inträdde när nya metoder infördes för att minska kvalitén på
servicen och öka vinsterna. När stoltheten i arbetet förstörs är vägen kort till likgiltighet, slarv och till och med korruption.
En annan sak man bör minnas är den propagandakampanj som genomfördes för omkring tjugo år sedan för att smeta ner SNCF för dess roll i "utvisningen av judiska barn "till nazisternas koncentrationsläger. Beskyllningen är orättvis om man betänker att de nazistiska ockupanterna konfiskerade de franska järnvägarna, som inte hade något att säga till om i frågan. Dessutom spelade järnvägsarbetare (många av dem kommunister) en viktig roll i motståndsrörelsen genom att sabotera militära tåg – innan USA:s flygvapen börjat bomba sönder och samman de flesta stora franska järnvägsstationerna (inklusive de omgivande stadsdelarna) under förberedelserna för Normandie-invasionen. Detta förtal mot SNCF användes naturligtvis av amerikanska rivaler för att stänga ute franska höghastighetståg från export till den amerikanska marknaden.
Denna artikel är något förkortad. Hela artikeln finns på https://www.globalresearch.ca/the-tragedy-of-the-cheminots-the-deep-meaning-of-the-french-railroad-strikes/5637103
Ja , när arbetare och lägre tjänstemän i statliga företag i dess omvandling till statskapitalismen betraktas som enbart kostnader i jakten på maximal profit - ja då upphör personalens lojalitet. En arbetare eller lägre tjänsteman vill känna sig nyttig i sina arbetsuppgifter i socialistiska företag. I de statskapitalistiska företagen känner sig varje arbetstagare onyttig ( enbart som en kostnad trotts mervärdet som varje individ presterar ) , då robotiseringar investeras och människa rationaliseras ut . Ska tilläggas att de som jobbar kvar i statskapitalistiska företag komprimeras med arbetsuppgifter och springer in i väggen . Att springa in i väggen är ju numera en rationell historik och upptar inte medias nyhetsintresse . Men processen fortgår . De svenska statliga företagen arbetar i nuet utanför Sveriges gränser i det att expandera i andra länder . Det är därför som de statskapitalistiska företag kräver maximal profitering av sina medarbetare i Sverige . Expansionen (imperialismen) är viktigare än folkens levnad både i Sverige som i andra länder som exempelvis Frankrike . Socialistiska nationella företag har inga imperialistiska strävanden och taggar därmed ned vad gäller maximal profit. Socialistiska företag kan sänka arbetstiden , då robotisering införs. Socialistiska företag har ingen ambition att militärt kriga i andra länder , då ambitionen ekonomisk expansion upphört. Jag vill socialismen , då dess ekonomiska ambition är fred och vänlighet mot varje arbetare och tjänsteman.
SvaraRadera