Demokratin och Eurozonens ”principer”

Legas Giuseppe Conte skakar hand med femstjärneledare Luigi Di Maio. Folket röstade fram deras regering, men
eurokratin underkände den.

Tysklands kansler Angela Merkel sa igår att EU måste vara beredd att samarbeta med varje regering i Italien underströk att ”Eurozonen har sina principer”.

I själva verket har eurokratin drivit fram en statskupp i Italien. Man har upplöst det italienska folket för att välja sig ett nytt.

Vad gäller europeiska principer är det snarast Groucho Marx som gäller: ”Jag har mina principer och om ni inte gillar dem har jag andra.” Dvs. den som inte gillar Bryssels tolkning av demokrati har att räkna med diktatur.

Den socialdemokratiske presidenten Sergio Mattarella kan gå till historien som den som begravde den italienska republiken. Han vägrade godkänna en regering från Lega och femstjärnerörelsen med motiveringen att han inte kan acceptera en kandidat ”som öppnar för Italiens utträde ur euron” och dagen efter nominerade han en "teknokratregering" ledd av en tidigare hög tjänsteman vid Internationella valutafonden. Eftersom denna regering inte har några chanser i parlamentet leder det till nyval.

I själva verket var Mattarellas agerande en statskupp för att försvara vad Merkel kallar ”eurozonens principer”. När det gäller att försvara eurozonen från orosstiftare är alla medel tillåtna, även som i detta fall ett rent okonstitutionellt stopp för en demokratisk regeringsbildning.

Vad var det då för regering som stoppades? Det var sannerligen inga kryptokommunister, anarkister eller terrorister som hotade ta över.

Enligt uppgörelsen mellan femstjärnerörelsens Luigi Di Maio och Legas Matteo Salvini skulle den nya regeringen "bekräfta Italiens medlemskap i Atlantpakten, med Förenta staterna som en privilegierad allierad", och lovade å andra sidan "en öppen attityd till Ryssland, som inte ska uppfattas som ett hot utan som en ekonomisk och kommersiell partner” och även som en" potentiell partner för Nato".

Sådana saker har sagts tidigare, av Matteo Renzi i den avgående regeringen. Men skillnaden är att han visade sin ”öppenhet” mot Ryssland genom att skicka italienskt militärflyg till Baltikum, medan den stoppade koalitionen lovat att avveckla sanktionerna mot Ryssland.

Dessutom hade Luigi Di Maio lovat att Italien skulle skriva på FN-konventionen om förbud av kärnvapen. Redan där måste lamporna i västliga kontrollrum ha lyst röda.

Men det var inget löfte som stod i regeringsprogrammet. Inte heller stod det något om Italiens åtagande att öka sina försvarskostnader från 70 miljoner euro om dagen till 100 miljoner. Men det får väl antas vara en förutsättning för att behålla USA som ”privilegierad allierad”.

Inte heller det som var den formella anledningen till att den nya regeringen stoppades, att dess tilltänkte finansminister Paolo Savona skulle vara en ”eurofiende” har fog för sig. Ekonomen Savona skriver i sin senaste bok att ”euron” visat sig vara begränsande för Sydeuropa och han föreslår förhandlingar för att uppnå ”substantiella medgivanden”. Hans kritik av eurons tvångströjan är betydligt mildare än flera Nobelprisbelönade ekonomers (däribland Paul Krugman och Joseph Stiglitz).

Men till ”eurozonens principer” hör tydligen att man inte får andas om eurons problem. Euron är ett system som systematiskt dränerar de tjänstedominerade ekonomierna i syd och berikar det industriella Nord. Tysklands överskott i betalningsbalansen var i fjol 285 miljarder dollar eller 8,5 procent av BNP! 

Vad kan då ett nyval ge? Blir det samma resultat fortsätter expeditionsministären till nya nyval - ända tills det italienska folket ”bättrat sig” och skänkt majoritet till ett säkra euroanhängare.
I sak är det detsamma som att Bryssel upplöser det italienska folket och väljer sig ett nytt.

Att det är de italienska socialdemokraterna som står bakom kuppen, ett parti i fritt fall, är illavarslande och borde tas som ett memento för deras svenska kollegor - så kan det gå!

Stefan Lindgren