Vem ligger bakom kemattackerna i Syrien?

USA:s missilattacker på Syrien har annonserats som vedergällning för den syriska arméns påstådda kemattacker i Douma, en förort till Damaskus.
Muhammad Sahimi, som är kemiprofessor vid University of Southern California i Los Angeles, försöker reda ut vad man vet om kemattackerna i Syrien..



Förenta staternas missilattacker på Syrien har annonserats som vedergällning för den syriska arméns påstådda kemattacker i Douma, en förort till Damaskus. Douma, som är en del av Ghouta-distriktet, där ett krig har rasat mellan de syriska regeringstrupperna och tre stora terroristgrupper, hade nu helt omringats av den syriska armén. Dessa flyganfall var naturligtvis helt olagliga.


Ryssland och den syriska regeringen har förnekat att en kemisk attack överhuvudtaget ägt rum i Douma, och Peter Ford, Storbritanniens tidigare ambassadör i Syrien, har, i en intervju med BBC Radio Scotland, sagt att han tror att attacken i Douma var iscensatt. Organisationen för förbud mot kemiska vapen (OPCW) har meddelat att den, på inbjudan av den syriska regeringen, kommer att skicka personal till Douma för att undersöka om användning av kemiska vapen mot civila förekommit. Men president Trump och hans nationella säkerhetsråd ville inte vänta på resultaten av OPCW-undersökningarna.

Återigen slår mainstreammedia i väst, och i synnerhet i Förenta staterna, på krigstrummorna, som om de inte lärt sig något av sina grova misstag, vilseledande rapporter och "analyser" under de senaste 17 åren, efter terroristattacken den 11 september 2001. Anklagelsen att den syriska regeringen har använt kemiska vapen i Douma accepteras okritiskt och utan minsta tvivel. Ingen frågar sig varför den syriska regeringen, som just håller på att återta, om inte hela, så större delen av Syrien, och det vid en tidpunkt då Trump har uttryckt sin vilja att dra tillbaks de amerikanska trupperna ur Syrien, väljer att begå en sådan fasansfull krigsförbrytelse. Ingen frågar om det är terroristgrupperna, deras uppbackare Saudiarabien, Qatar, Förenade Arabemiraten, eller rent av Israel, som skulle tjäna på att USA blir kvar i Syrien, eller om det är den syriska regeringen och dess allierade, Ryssland och Iran, som skulle tjäna på den. Om attacken var iscensatt, vem kommer att dra nytta av den? Mainstream media ställer nästan aldrig sådana kritiska frågor.

Medan det inte finns några tvivel om att kemiska vapen har använts i Syrien och dödat ett stort antal oskyldiga civila, vet vi fortfarande inte säkert vem den skyldige har varit. Faktum är, att en granskning av trovärdiga rapporter och analyser från objektiva experter och journalister, avslöjar att det innan Syrien gav upp sin arsenal av kemiska vapen 2014, var lika sannolikt, om det inte troligare, att oppositionen och terroristgrupperna använde kemiska vapen i kriget, som att den syriska armén gjorde det. Efter att Syrien gav upp sin kemvapenarsenal, och särskilt efter Rysslands avgörande ingripande för att hjälpa den syriska regeringen 2015, har det blivit alltmer osannolikt att den syriska armén skulle använda kemvapen mot sina egna medborgare. Låt oss ta en titt på den korta historien om sådana påståenden.

Första gången det påstods att den syriska armén hade använt kemiska vapen mot oppositionen var den 17 oktober 2012, då Frankrike hävdade att staden Salqin i provinsen Idlib hade attackerats med sådana vapen. Detta följdes av anklagelser om attacker i Al-Bayadah i provinsen Homs den 23 december 2012; i Darayya och Otaybah, båda i provinsen Rif Dimashq [Dimashq är det arabiska namnet för Damaskus] den 13 och 14 mars 2013 och på flera andra platser i april och maj 2013.

Kartan markerar läget för rapporterade kemiska vapenangrepp i det syriska inbördeskriget. Gula markörer indikerar klorattacker. Röd indikerar ett mer dödligt kemiskt vapenmedel. (Källa: Wikimedia Commons)


Den 6 maj 2013 sade Carla Del Ponte, en före detta schweizisk generaladvokat, åklagare vid Internationella krigsförbrytartribunalen för före detta Jugoslavien och ledande medlem i Förenta nationernas undersökningskommission av anklagelser om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Syrien, i en intervju, att det, utifrån vittnesmål från offer för sådana attacker, fanns "starka, konkreta misstankar, om än inte obestridliga bevis", att "rebeller" - terroristerna - i Syrien använt sarin, ett nervgift, mot civila, och hon tillade:

"Jag blev lite konfunderad av de första indikationerna vi fick ... De handlade om att oppositionen använt nervgas."

Den 30 maj 2013 arresterade turkiska myndigheter 12 misstänkta terrorister i de södra provinserna Mersin, Adana och Hatay nära den syriska gränsen. De misstänkta transporterade kemikalier som kunde användas för att tillverka kemvapen. I september 2013 försökte Turkiet en syrisk medborgare som hade försökt att skaffa kemiska material till två terroristgrupper i Syrien, Al Nusra-fronten, den syriska grenen av al Qaida, och Ahrar al-Sham-brigaderna. Åklagaren rapporterade att den anklagade, i samarbete med flera andra, hade beställt 10 ton sarin-nervgas i Turkiet. Sedan, den 2 november 2013, grep turkiska gränsvakter ett ton svavel och åtta förseglade tunnor från en konvoj som försökte illegalt komma in i landet från Syrien. Turkiets största oppositionsparti, Republikanska folkpartiet, uttryckte oro över dessa beslag.

Anfallen med kemiska vapen verkade upphöra efter att Human Rights Watch rapporterat ett i Adra, provinsen Rif Dimashq den 23 maj 2013. Men de återupptogs i Adra den 5 augusti 2013. FN beslutade att skicka en expertgrupp till Syrien för att undersöka de nya attackerna. Gruppen anlände till Syrien den 21 augusti 2013, precis den dag då flera kemiska attacker inträffade i Zamalka/Ein Tarma och i Muadamiyat al-Sham, båda i provinsen Rif Dimashq. Varför skulle den syriska regeringen sätta igång kemiska attacker precis den dag när FN-kommissionen anländ? Återigen lyckades mainstream media undvika en så uppenbar fråga.

Eftersom attackerna i augusti 2013 tycktes ha korsat de "röda linjer" som president Obama dragit upp, verkade USA vara på väg att attackera Syrien; men det blev inga attacker. I en intervju i april 2016 sade presidenten att han inte beordrat några attacker, eftersom James Clapper, hans nationelle underrättelsechef, berättat för honom att det inte bergsäkert gick att visa att den syriska regeringen var skyldig.

Den 14 september 2013 kom Ryssland och USA överens om att den syriska regeringen skulle förstöra sina lager av kemiska vapen. FN:s säkerhetsråds resolution nr 2118 till stöd för avtalet antogs enhälligt den 27 september 2013. Den första lasten med kemvapen lämnade Syrien den 7 januari 2014, den sista den 23 juni 2014.

Den 23 december 2013 rapporterade den kände journalisten Seymour Hersh att,

"Under månaderna före attacken sammanställde de amerikanska underrättelsebyråerna en serie topphemliga rapporter, som kulminerade i en formell operationsorder - ett planeringsdokument som föregår en markinvasion - med hänvisning till att Al-Nusra-fronten, en jihadgrupp ansluten till al-Qaida, nu lärt sig behärska tekniken att framställa sarin och kunde producera det i stora mängder. När attacken inträffade skulle Al-Nusra ha varit misstänkt, men administrationen valde att plocka ut de russin ur underrättelserna som kunde motivera en attack mot Assad. "

Hershs rapport blev praktiskt taget förbjuden i USA.

Efter de kemiska attackerna på Ashrafiyat Sahnaya, en stad i södra Syrien den 25 augusti 2013, upphörde attackerna en gång. De återupptogs den 10 april 2014 och fortsatte oavbrutet till och med den 30 augusti 2014. I en artikel den 17 april 2014 rapporterade Hersh, att "Den brittiska underrättelsetjänsten kommit över ett prov av sarin som använts i attacken den 21 augusti [2013] men analysen visade att provet inte matchade de gaspartier som var kända från den syriska arméns kemvapenarsenal."

Hersh rapporterade också att en tidigare amerikansk hög underrättelseofficer berättat för honom, att "Vi visste att det fanns några i den turkiska regeringen som trodde att de kunde klämma åt [Bashar al-] Assad för gott genom att ställa till med en sarinattack inne i Syrien…”

De kemiska attackerna började återigen i den ovannämnda staden Darayya den 15 februari 2015. Vid den tiden kontrollerades Darayya av den syriska armén. Varför skulle armén använda kemiska vapen i en stad som den redan kontrollerar? Sådana attacker fortsatte fram till 21 augusti 2015 då OPCW (Organisationen för förbud av kemiska vapen) slog fast att Daesh [även känd som ISIS eller ISIL] hade arrangerat kemiska attacker i Mare i provinsen Aleppo.

Det rapporterades den 21 maj 2015 att den turkiska underrättelsetjänsten "hjälpte till att leverera vapen till islamiststyrda delar av Syrien under slutet av 2013 och början av 2014, enligt en åklagare och vittnesmål i domstolen från gendarmeriofficerare”. I oktober 2015 bekräftades Hershs rapporter. Eren Erdem och Ali Seker, två ledamöter av det turkiska parlamentet, höll en presskonferens i Istanbul där de uppgav att de hade inspelningar och andra bevis som visade att Turkiet levererat det sarin som använts i Syrien. Detta stämmer överens med den rapport från maj 2015 som nämndes ovan. Med tanke på att Turkiet är medlem av Nato och en nära förbundet med Förenta Staterna, borde dessa trovärdiga rapporter ha väckt stor uppmärksamhet; men det gjorde de inte.

Ett uttalande från OPCW:s undersökningsgrupp den 6 november 2015 förklarade, att Daesh [ISIS] med "största säkerhet" (the utmost confidence) hade använt senapsgas i en attack den 21 augusti 2015 i Mare.

Tidskriften Foreign Policy rapporterade den 16 februari 2016 att Daesh hade använt senapsgas i Irak 2015.

Innan de senaste attackerna i Douma inträffade, skedde den sista stora attacken i Khan Shaykhun i provinsen Idlib den 4 april 2017. Vittnen hävdade att attackerna skett med aerosolspridande ammunition som innehöll ett organofosfatiskt nervgift. Tjänstemän från den syriska regeringen förnekade häftigt påståendena och hävdade att en syrisk missil oavsiktligt slagit ner i en fabrik som antagligen använts av terroristerna för att tillverka kemiska vapen. Det ryska försvarsministeriet gav samma förklaring som lde syriska tjänstemännen. Anfallen ledde till att president Trump beordrade missilattacker mot en syrisk flygvapenbas.

Den 25 juni 2017 presenterade Hersh källor och kopior som visade att det inte ägt rum någon kemvapenattack från den syriska regeringens sida i Khan Shaykhun. Enligt Hersh härrörde utsläppet av de giftiga kemikalierna från material och ammunition som hade lagrats i eller nära det utsedda målet och träffats av en konventionell bomb. Hershs artikel rapporterades inte av någon av USA:s stora mainstreammedia.

Ur ett mänskligt perspektiv spelar det egentligen ingen roll vem som är skyldig till dessa krigsförbrytelser. Ett stort antal oskyldiga människor, särskilt barn, har dödats. Det är självklart, att vem som än varit involverad i de kemiska attackerna har begått krigsbrott, och efter krigets slut i Syrien måste ställas inför den internationella brottmålsdomstolen. Det är dock viktigt att komma ihåg, som Joe Biden avslöjade i ett tal vid Harvard i oktober 2014, att det var USA:s "allierade" - Saudiarabien, Qatar, Förenade Arabemiraten och Turkiet – som internationaliserade kriget i Syrien genom att stödja terroristgrupperna i Syrien; att Hillary Clintons hemliga e-post otvetydigt visar att både Saudiarabien och Qatar stödde, och kanske fortsätter att göra det, jihadist-grupperna i Syrien; och att Turkiet, nära USA-allierat, sannolikt spelat en stor roll för att sprida kemvapen i Syrien.

Muhammad Sahimi är professor i kemisk ingenjörsvetenskap och materialvetenskap vid University of Southern California i Los Angeles. Under de senaste två decennierna har han publicerat mycket om Irans politiska utveckling och dess kärnprogram. Han var en ledande politisk analytiker för webbplatsen PBS/Frontlines Teheran-byrå och flitigt publicerats på många stora webbplatser och i tryckta medier. Han är också redaktör och utgivare av Iran News and Middle East Reports och producerar en veckovis kommenterande krönika på http://www.ifttv.com/muhammad-sahimi.

Den ursprungliga källan till den här artikeln är Antiwar.com. Copyright © Prof. Muhammad Sahimi, Antiwar.com, 2018