Mao och kulturrevolutionen

Följ noga ordförande Maos stora kampstrategi och nå
en ny nivå av revolutionär renhet. Väggtidningar (dazibao) var
kulturrevolutionens främsta vapen.Mao Zedong uppmuntrade till kritik
av missförhållanden.

I sin tredje artikel på temat "Mao Zedong omvärderad" behandlar den amerikanske författaren Goodfree Roberts kulturrevolutionen som förändrade Kinas uråldriga kultur för alltid.

Del I av denna trilogi beskrev i detalj hur Mao gjorde mer gott för fler människor än någon gjort i historien. I del II beskrevs hur han med sitt logistiska geni räddade miljoner från att dö i vad som kunde ha blivit en episk hungersnöd. I det här sista avsnittet ägnar Mao sitt sista årtionde till stoppa böndernas ”död av hunger, köld, förolämpning, grymhet och ett krossat hjärta”, att införa demokrati och han förändrar Kinas uråldriga kultur för alltid.

Det fanns två terrorvälden om vi bara ville komma ihåg och betrakta dem: det ena mördade i het passion, den andra mördade hjärtlöst och kallblodigt; det ena varade några månader, det andra har varat i tusen år; det ena dödade tio tusen, det andra hundra miljoner. Men vårt ojande gäller bara "grymheterna" från den mindre terrorn, den tillfälliga terror, så att säga. Men vad är rädslan för en snabb död genom yxan jämförd med den för en livslång död av hunger, köld, förolämpningar, grymhet och ett krossat hjärta?

Mark Twain. En Yankee vid kung Arthurs hov.

En revolutions födelse
Medan vår förståelse för den franska revolutionen kommer från dem som tjänade på den, vanliga franska medborgare som firar den årligen, får vi vår förståelse av den stora proletära kulturrevolutionen uteslutande från kinesiska eliter i exil. De som tjänade på den, de åttio procent av kineserna som vi kallar "bönder", och som då framträdde för första gången i Kinas 3000-åriga historia, har däremot med tiden retuscherats bort.

Som flitig läsare, observerade Mao Zedong: "När jag fortsatte läsa de gamla romanerna och berättelserna från den kinesiska litteraturer så såg jag något märkligt i dessa historier: bönderna som plöjde landet saknades helt. Alla karaktärer var krigare, tjänstemän eller forskare; aldrig förekom en bonde som hjälte. Jag funderade kring detta i två år och sen analyserade jag innehållet i berättelserna. Jag fann att de alla förhärligade krigare, folkets härskare, som inte behövde arbeta eftersom de ägde och kontrollerade jorden och tvingade bönderna att plöja den åt sig".

1957, åtta år efter att han tagit makten, varnade Mao sina kolleger om att den socialistiska omvandlingen inte hade löst Kinas sociala motsättningar: "Det finns människor som verkar tycka att de, när väl statsmakten vunnits, kan sova lugnt och bekymmerslöst, och dessutom spela tyrann när det faller dem in. Men massorna kommer att motsätta sig sådana personer, kasta sten mot dem och slå dem med sina hackor, vilket jag tycker är rätt gjort och det gör mig väldigt glad. Dessutom, ibland är strid det enda sättet att lösa ett problem. Folket har goda skäl att avskeda byråkrater... Jag säger att det är bra att få bort dem, de bör avlägsnas, Kommunistpartiet behöver få sig en läxa. Om studenter och arbetare ger sig ut på gatorna bör kamraterna se det som en bra sak. Arbetare måste få strejka och massorna hålla demonstrationer. Uppmarscher och demonstrationer godkänns i vår konstitution och, när konstitutionen skall revideras, föreslår jag att strejkrätten läggs till så att arbetarna uttryckligen får denna rätt".

Kritikerna hade gjort samma observation om Rysslands revolution, men för Mao var revolutionen bara det första steget: "Vi började en ny Långa Marschen 1949 och vi har fortfarande bara tagit de första stegen", berättade han för André Malraux. "Seger är alla illusioners moder. Mänskligheten lämnad till sig själv återupprättar inte nödvändigtvis kapitalismen, men hon återupprättar ojämlikheten. De krafter som försöker upprätta en ny klass är starka". Faran, sade han, var ett politiskt ledarskap som övergav socialismen, borgerliga element som skapade en ny byråkratisk klass, något som han sammankopplade med Kinas stalinistiska byråkratiska hierarki, en ny exploaterande klass formas av en "borgerlig byråkratisk klass som suger arbetarnas blod”. Han påminde sina kollegor om "bondeuppror", när frustrationer brister ut i känslostormar, där hat, vrede och en känsla av hopplös desperation bryter de sociala spärrarna i en överväldigande våldsam motstöt".

Men ingen lyssnade, inget förändrades och Mao drog slutsatsen att problemet måste vara kulturellt: det var den uråldriga traditionen med privilegierade tjänstemän och underdåniga, kuvade bönder som bar skulden och denna status quo måste brytas - ett jobb för vilket Mao var unikt väl kvalificerad. Som Robert Payne, som kände honom, förklarade 1948: "Mao har alla kinesiska konster i sina fingrar. Lenin hade varken den nödvändiga kunskapen eller någon lust att anta rollen som kulturförändrare. Mao, som är mycket mer beläst och har jämförelsevis större lyhördhet, har klart bestämt sig att ta på sig det ansvar som lagts på honom och ingen kan förutse de förändringar i den kinesiska kulturens grundläggande struktur som i slutänden kommer att härledas från hans vilja."

En skamlig hemlighet
1966 hade kommunistpartiet haft makten i sexton år, men bakom dess framgångar dolde sig en skamlig hemlighet: åttio procent av landsbygdens kineser var fortfarande halvt utblottade, analfabeter, utan tillgång till sina grundläggande behov, utbildning eller sjukvård. Revolutionen hade bara förändrat litet bortsett från ägandet av deras små jordlotter, fortfarande beroende av vädret och turens växlingar. Som Chungwu Kung observerade: "Kina var en folkets demokratiska diktatur endast i teorin; i praktiken innehades den politiska och kulturella makten av akademiska och byråkratiska intellektuella med stort inflytande och prestige".

Mao föreslog att fem hundra miljoner bönder skulle ges jämlikhet, demokrati, rättvisa och värdighet. Han ville leda deras frustration "utåt, genom ideologins kraft uttryckt i en politisk slogan, få dem att bryta förtryckets kedjor genom studier och omvandla sina tankar genom kreativ handling". En vårmorgon 1966 berättade han för förskräckta kolleger: "Jag tror starkt på att några månader av kaos, luan, kommer att ge mestadels goda resultat", och så blev Mao den enda nationelle ledaren i historien som störtat sin egen regering.

Eftersom partiet kontrollerade produktionsmedlen var deras övertagande, och därmed våld, onödigt, sa han. Istället föreslog han en uteslutande kulturell revolution och han vände sig till studenterna för att få igång det hela. På högskolan i Shanghai grundades rödgardiströrelsen som svar och deras luan varade några månader tills, som CIA lyhört uppfattade, ett ungdomligt övermodigt kaos inträdde:

"Även om det är för mycket sagt att den kulturella revolutionen har följt en rak huvudplan, - det varit för många taktiska anpassningar och vändningar på vägen -, står det klart att Mao föreställde sig två olika faser från början: en destruktiv och en konstruktiv.”

"Rödgardisterna var Maos förtrupp under den destruktiva fasen, men kom att visa sig varat sorgligt skadligt instrument under den konstruktiva fasen. Maos missnöje de röda gardena blev uppenbart efter deras frånstötande, självgoda agerande under deras första "maktövertaganden” i början av 1967 och missnöjet ökades av deras hänsynslösa inbördesstrider under den följande sommaren. Gång på gång uppmanade Mao de unga studenterna att rätta till sig frivilligt. Det gjorde de inte och bekräftade därmed Maos bedömning av Kinas intellektuellas negativa egenskaper. Så tidigt som 1939 hade Mao skrivit att det enda kriteriet för att bedöma om en ungdom är revolutionär eller ej är om han är "villig att förena sig med de breda massorna av arbetare och bönder och det i praktiken". Rödgardisterna hade inte varit villiga att göra så. Därför ersatte Mao dem med en ny förtrupp - arbetarklassen - när han bestämde sig för att tiden var kommen att börja bygga och befästa hans nya revolutionära ordning, och med våld skickade han hundratusentals unga intellektuella (Kinas nuvarande president och premiärminister var bland dem) ut på landsbygden för ytterligare ´revolutionär rening´".

En entusiastisk revolutionär och son till en hög funktionär, Yang Xiguang, sökte tröst hos sin familjs äldre hushållerska efter att ha läst affischer som fördömde hans föräldrar. Kvinnan, som hade uppfört sig underdånigt emot dem i många år, berättade då för honom att hon helt stödde föräldrarnas undergång, bekände att hennes underdånighet till stor del varit spelad, och att Yangs föräldrar hade utnyttjat henne hela tiden och att stadens hushållerskor nu organiserade sin egen rebellgrupp. "Jag kände min värld vändas upp och ner. Massor av vanliga människor hade smilat mot mig innan kulturrevolutionen eftersom jag var sonen till en stor pamp, men jag kände nu att de bara hade låtsats. Jag förstod plötsligt den djupa motsägelsen, de i botten hatade faktiskt dem i toppen".

Efter några månader mötte Mao ledarna för röda gardena och sa åt dem att fraktionsstriderna måste upphöra, "massorna gillar inte inbördeskrig. Folket är olyckligt, arbetarna är olyckliga, bönderna är olyckliga. Pekingborna är olyckliga, eleverna i de flesta skolor är olyckliga. "Men som han hade förväntat sig var brasan redan tänd: stadens arbetare behövde inte några påstötningar och i slutet av oktober hade aktivismen spridit sig från skola till fabrik och från fabrik till fabrik och, enligt Maurice Meisner, "utnyttjade nu den gamla byråkratin, i en desperat ansträngning för att rädda sig, sina sista ekonomiska resurser för att muta arbetare till politisk passivitet", för att lugna ner dem och få tid till politisk manövrering.

Men det sociala missnöjet - rotat i arbetarnas materiella liv -, försvann inte: deras produktivitet hade ökat med 250 procent sedan 1957 och levnadskostnaderna hade ökat med nästan tio procent samtidigt som deras löner sänkts fem procent och deras protester om löner, förmåner och arbetsförhållanden reste oundvikligt politiska, moraliska och ideologiska frågor, frågor om deras mänskliga värde, värdighet och självbestämmande. Deras krav uttryckte en längtan efter mänsklig värdighet och demokratisk kontroll över det socioekonomiska livet. En arbetare utan fast anställning erinrade sig att "Vi var helt enkelt underlägsna. På fabriken, om folk inte visste ditt namn, kallade de dig bara linshi gong [tillfälligearbetaren], och det lät som förakt. Därför var ordet linshi gong tabu bland oss. Vi kallade varandra hellre lin xiong eller ´tillfälliga bröder´".

Ett program för revolutionärt uppror, utfärdat av Förbundet för Mao Zedong Tänkande med miljontals bönder i Dong'an (ett landsbygdsområde i Hunan) klagade över höga skatter och alltför stora arbetskrav och förde fram dessa krav:

• Bönder måste få verklig politisk och ekonomisk frihet.
• Deras rättigheter får inte inskränkas och olagliga och kränkande rutiner, som fängslanden, misshandel, fördömanden, och bedrägerier, måste avskaffas.
• Bönderna måste ges samma politiska rättigheter som arbetare, tjänstemän och tekniker.
• Så länge bönder gör ett bra jobb i den kollektiva produktionen, bör deras inkomst från sidoproduktion (odling av privata täppor, uppfödning av grisar, kycklingar, ankor och textilarbeten) inte stämplas som kapitalistisk.
• När det gäller tillgången på varor skall bönder behandlas på samma sätt som personer från andra yrken och inte behandlas ojämlikt. Till exempel måste ransoneringen på bönor och tofu avskaffas; tygkupongerna bör fördelas lika mellan arbetare, kadrer, stadsbor och landsbygdsbefolkningen utan statushänsyn.
• Bönder som blir sjuka måste omfattas av folkhälsovårdssystemet på samma sätt som kadrer och statsanställda arbetare. Oavsett hur allvarligt sjuk en offentliganställd arbetare blir, görs allt för att få vederbörande tillbaks i arbete, och alla utgifterna för det täcks av regeringen. När en bonde däremot blir allvarligt sjuk, och behandlingen kanske skulle kosta några hundra yuan, har patienten bara att vänta in döden. Ingen garanti finns för bönders välfärd. Ett sådant system är uppenbart orättvist.
• En landsomfattande rörelse bör dras igång med målet att "lätta böndernas bördor, förbättra deras ekonomiska och politiska status, helt lyfta dem ur fattigdomen. . . störta det orättvisa sociala systemet, vända rätt en uppochnedvänd historia och kämpa för hundratals miljoner bönders fullständiga seger.

På landsbygden
Med ungdomarna nu tillbaka i klassrummen eller ute på landsbygdsarbete, började Mao förlita sig på sin egen klass. "Bönderna är klarsynta. Vem är dålig och vem är inte dålig, vem är värst och vem är inte fullt så ond, vem förtjänar allvarliga straff och vem skall behandlas milt: bönderna håller noga reda på sådant och straffen har sällan överskridit brotten." Han uppmanade dem att minska ”de tre skillnaderna”, den mellan mentalt arbete och kroppsarbete, den mellan arbetare och bönder liksom den mellan stad och landsbygd och att upprätta "produktionslag med tre i ett" där arbetare, tekniker och specialister kunde öka produktiviteten genom gemensamt utvecklingsarbete.

Alla, bör använda ”de fyra stora friheterna” (senare inskrivna i konstitutionen): att tala fritt, att fritt föra fram åsikter samt rätten att föra stora debatter och skriva väggtidningar". Han lovade att regeringen skulle genomföra deras idéer till konkreta program. Dongping Han beskriver vad som sedan hände:

Jag växte upp i Jimo, en kinesisk by. 1966 fanns det många analfabeter i min by. Kulturrevolutionen försvagade proffsens kontroll över utbildningen och gav arbetare och bönder mer inflytande över sina barns utbildning. Bönder fick lov att driva egna byskolor. En by kunde bygga sin egen grundskola med lokala resurser, anställa egna lärare och ge alla byns barn fri tillgång. Flera byar kunde gemensamt bygga en fri mellanstadieskola för alla bondebarn, och kommunen kunde öppna fria gymnasieskolor. I Jimo härad fanns 1 050 byar och varje by satt upp en grundskola. Alla landsbygdsbarn kunde nu gå till skolan gratis.

Före kulturrevolutionen fanns det bara sju mellanskolor i Jimo med en befolkning på
750 000. Nu ökade antalet mellanskolor till 249 och alla grundskoleeleverna kunde fick tillträde utan att behöva göra några inträdesprov. Under de föregående sjutton åren hade 1 500 elever gått ut från den enda gymnasieskolan i Jimo, varav hälften gått vidare till universitet och aldrig kommit tillbaka så att Jimo inte kunde få fram en enda gymnasieutbildad för alla av häradets byar.

Nu fick varje kommun tre gymnasier. När jag tog examen från mellanskolan 1972 kunde bara 70 procent av mina klasskamrater gå vidare till gymnasiet. När min yngre syster tog examen 1973 kunde däremot alla hennes klasskamrater gå till gymnasiet. I slutet av kulturrevolutionen 1976 fanns det 100 gymnasister i min by och 12 000 i min kommun.

 

Utbyggnaden av utbildningen under kulturrevolutionen var oöverträffad i kinesisk historia. Det omvandlade på djupet det kinesiska folket och samhället. När folket fick mer utbildning kände de sig också mer myndiga i både politiska och ekonomiska aktiviteter. Som svar på böndernas krav stoppade Mao inträdesproven för gymnasiet och krävde istället att de som gått igenom gymnasieskolan skulle ta arbete minst två år på en fabrik, på landsbygden eller i armén för att kunna söka till universitet. 1973 slopades det akademiska inträdesprovet och studenterna valdes i stället av sina arbetskamrater och bönderna utifrån hur de skött sina arbeten, därefter fick studenterna återvända för att arbeta i de samhällen som hade skickat dem".

Med sina utbildningsreformer på gång tog Mao nu itu med böndernas hälsa.

"Tala om för folkhälsodepartementet att det bara fungerar för femton procent av befolkningen och att dessa femton procenten huvudsakligen består av herrskap i städerna, medan böndernas breda massor inte får någon medicinsk behandling: de saknar både läkare och mediciner. Ministeriet är inte ett folkhälsodepartement för folket, så varför inte byta namn på det till Ministeriet för stadshälsa, för herrskapshälsa, eller till och med Ministeriet för städernas herrskap? De metoder för medicinska undersökningar och behandling som för närvarande används på sjukhusen är inte alls anpassade för landsbygden och läkarutbildningen gynnar bara städerna. Men i Kina är över fem hundra miljoner av vårt folk bönder. Den medicinska utbildningen måste reformeras. Det räcker med en treårig utbildning för de som klarat gymnasiet. De kan sedan studera och öka sina kunskaper och då främst genom sin praktiska verksamhet. Om den här typen av läkare skickas ut på landsbygden - även om de inte är så duktiga - kommer de att vara bättre än de kvacksalvare och häxdoktorer som nu härjar, och byborna kommer att ha råd att underhålla dem.".

Hans landsbygdskooperativa hälsovårdssystem utbildade barfotaläkare - som bott i sina byar hela sitt liv och fanns på plats där dag som natt - till att sköta vaccinationer, visa hur bekämpningsmedel borde hanteras, visa nya hygienmetoder och, att genom undervisning om näringslära och barnomsorg halvera barna- och barnsängsdödligheten med hälften. Städernas läkare, som nu tvingades göra rundresor också på landsbygden, tillhandahöll fri behandling och fick utbilda lovande barfotaläkare på sina sjukhus i städerna. I slutet av 1976 hade varje by i Kina en klinik och dödligheten i landet föll arton procent [tack vare USA:s National Institutes of Health finns fortfarande ett historiskt dokument från perioden i tryck, Handbok för barfotaläkare].

Dödligheten i Kina under Mao

Döda per 1 000 invånare och år

Härefter tog Mao itu med att demokratisera arbetarna och insisterade på att sann demokrati kräver ekonomisk jämlikhet bland alla deltagare, "För att demokratin ska fungera med målet att förbättra för alla, måste också alla ges makt och det kan inte finnas någon privilegierad klass". I sin handbok för demokratisk aktivism, ”Maos lilla röda”, berättade han för dem hur detta skall kunna göras:

• Lär dig att enas och samarbeta också med kamrater med andra åsikter än dina egna. Detta bör ske både lokalt och i armén och gäller också för relationer med människor utanför partiet. Vi har kommit samman från alla hörn av landet och borde vara bra på att i vårt arbete förena oss, inte bara med kamrater som har samma åsikter som vi själva, utan också med dem med andra åsikter.

• Var vaksamma mot arrogans. För alla i ledande ställning är detta en principfråga och ett nödvändigt villkor för att upprätthålla enighet. Varken de som inte gjort några allvarliga misstag eller till och med de som uppvisat stora framgångar i sitt arbete får vara arroganta.

• Hur ska man då i vårt folks politiska liv kunna skilja på rätt och fel i ord och handlingar? Jo, på grundval av principerna i vår konstitution, önskningarna hos den överväldigande majoriteten av vårt folk och den gemensamma politiska position som vid olika tillfällen proklamerats av våra politiska partier och grupper, anser vi att kriterierna (för att skilja rätt från fel) i huvudsak bör vara följande:

o Ord och handlingar bör bidra till att förena oss med och inte splittra oss från våra olika nationaliteter.
o De bör stödja och inte skada den socialistiska omvandlingen och det socialistiska uppbygget.
o De bör hjälpa att konsolidera och inte att undergräva eller försvaga folkets demokratiska diktatur.
o De bör bidra till att konsolidera, och inte undergräva eller försvaga, den demokratiska centralismen.
o De bör hjälpa till att stärka, och inte förkasta eller försvaga, kommunistpartiets ledning.
o De bör stödja, och inte skada, den internationella socialistiska enigheten och enigheten mellan världens fredsälskande folk. Det är nödvändigt att kritisera människors brister, men när vi gör så, måste vi troget ta ställning för folket och energiskt stå upp för att skydda och utbilda dem.

• Att behandla kamrater som fiender är att ta ställning till fienden.

Eliten tvangs tillbringa det närmaste årtiondet i vanliga hus, skicka sina barn till lokala skolor, cykla till jobbet och de av bönderna valda byledarna arbetade på fälten trehundra dagar om året och häradsledarna tillbringade tvåhundra dagar med manuellt arbete.

För att än mer understryka böndernas nya makt, gjorde Mao bonden och "röde experten" Chen Yonggu till jordbruksminister och Chen spred sina praktiska kunskaper genom kooperativa nätverk. New York Times rapporterade 24 september 1974 om ett besök av ett team av amerikanska agronomer och citerade nobel-pristagaren Norman Borlaug, "Man fick titta länge för att hitta ett dåligt skött fält. Allt var grönt och trevligt överallt vi reste. Jag kände att framstegen var mycket mer anmärkningsvärda än jag förväntat mig". Delegationens ledare, växtgenetikern och fadern till den gröna revolutionen, Sterling Wortman, beskrev risskörden: "Verkligen första klass. Fält efter fält var så bra det bara går. De sköts med bästa mänskliga expertis. Alla delar de tillgängliga resurserna." [Den fullständiga rapporten finns i Science, 1975, vol.188: 549-555]

Wortmans gröna revolution sänkte vid denna tid spannmålspriserna i alla utvecklingsländer, slog ut miljontals små gårdar, utarmade bönder och samhällen och orsakade miljoner självmord samtidigt som de skapade de stora slumstäder som finns kvar än i denna dag. Mao jämförde denna ogynnsamma utveckling med Sovjetunionens centraliserade industrialiseringsmodell, som under sin höjdpunkt placerat gigantiska cement- och gödselfabriker i städerna och byggt dyra vägar för att leverera sina produkter till landsbygden. Kina, menade Mao, borde bygga lokala fabriker, spara pengar och skapa lokala jobb och bönderna kunde då utnyttja Wortmans ökade produktivitet till att frigöra folk till arbetet i dessa lokala industriföretag där man kunde utbilda sig utan att lämna sina samhällen.

Arbetslag anlade 1 500 kemiska gödselfabriker och tusentals lantbruksmaskinverkstäder, befolkningen växte med femtio procent och industriproduktionen ökade femtioåtta procent, att jämföra med både Tysklands trettiotre procent och Japans fyrtiofem procent under sina motsvarande utvecklingsfaser och BNP ökade med femtioåtta procent under decenniet. Journalisten Sidney Rittenberg mindes förvandlingen i böndernas kollektiva medvetande, "Ingen låste sina dörrar. Bankerna - det fanns lokala banker på många, många platser - dörren var öppen, pengarna staplades upp på bordet helt synliga från dörren, det fanns inga vakter men det förekom aldrig några bankrån. Aldrig".

Landsbygdens deltagande i konstnärlig verksamhet ökade. Noveller, poesi, målning och skulptur, musik och dans blomstrade och, istället för gamla hovdramer, beskrev nu revolutionära verk i opera- och balettform - varav några har kommit att ingå i den internationella kanon - arbetarnas och böndernas kamp mot förtryck. I ett verk från tiden, Om jag var verklig, förklär sig en ung bonde till generalsson för att få privilegier, som gratis teaterbiljetter och en lägenhet, genom tjänstemän som därmed hoppas kunna vinna fördelar från pappa generalen. När han arresteras, vägrar han att erkänna någon skuld och säger att hans enda fel var att inte ha en verklig general till pappa, för om hans far verkligen varit general så hade ju allt han gjort accepteras. Stycket visades ocensurerat på TV och blev en nationell favorit.

Mobo Gao beskriver hur bondekulturen påverkades, "Landsbygdsborna organiserade för första gången teatergrupper och satte upp föreställningar som följde innehållet och strukturen hos de åtta Pekingoperamodellerna men med lokalt språk och musik. Byborna underhöll sig inte bara utan lärde sig samtidigt också läsa och skriva genom att sätta sig in i texterna och föreställningarna. De organiserade sportträffar och ordnade matcher med andra byar. Alla dessa aktiviteter gav byborna möjlighet att träffas, kommunicera, bli kära, gav dem en känsla för disciplin och organisation och skapade en offentlig sfär där möten och kommunikationer gick utöver de traditionella hushålls- och byklanerna. Detta hade aldrig hänt tidigare och har aldrig hänt sedan".

Som svar på böndernas krav avbröt Mao högskolans inträdesprov och krävde istället att gymnasisterna skulle ut och arbeta minst två år i en fabrik, på landsbygden eller i armén för att få komma in på högskolan. 1973 togs det akademiska provet bort och de studenter som fick studera vidare valdes istället av arbetskamrater och bönder utifrån hur de skött sina arbeten. De som fått läsa vidare på detta sätt var senare tvungna att återvända för att tjäna de arbetsplatser som hade valt ut dem.

Men Kina hade inte råd med oändliga sociala experiment, och inte heller hade regeringstjänstemännen någon övermänsklig uthållighet. De socioekonomiska klagomål och de politiska motsättningar som Maos reformer utlöste gick ofta hårt åt tjänstemännen och många oroligheter var lokala, där olika grupper som ställde motstridiga och oförenliga krav, ofta rörde de till och med tusenåriga klanrättigheter. Att några rebeller började ifrågasätta den politiska ordningen, att oordning skapades av både massaktivism underifrån och maktkamp bland ledningen, allt detta ledde till en genuin politisk kris som Mao och medlemmarna i hans inre krets snart fick klart för sig måste lösas försiktigt men resolut.

Efter Mao's död gick hans uppskrämda arvingar in för att förstöra de flesta kulturrevolutionens vinster, något som Dongping Han, som själv upplevde omvandlingen i en by, kommer ihåg:

1966, när kulturrevolutionen startade, fanns det många analfabeter i min by. Min mamma gick aldrig i skolan och min far hade lärt sig att läsa och skriva några enkla ord på en kvällskurs i sin fabrik. Min äldre syster hade bara tre års lågstadieskola. I mitt grannskap gick många barn som var några år äldre än jag antingen inte alls i skolan eller lämnade skolan efter ett eller två år. Det var inte många som gick ut lågstadiet, och bara några få gick så långt som högstadiet i min by. Under kulturrevolutionens utbildningsreformer startade min by sin egen grundskola och anställde egna lärare. Alla barn i byn kunde gå gratis i byskolan. Min by inrättade också en högstadieskola tillsammans med sex andra byar. Alla barn var välkomna till denna gemensamma skola gratis och utan några prov. Kommunen där min by ingick drog igång två gymnasier. Omkring 70 procent av kommunens ungdomar gick gratis till dessa gymnasieskolor och utan att behöva göra några inträdesprov. Alla mina syskon utom min äldre syster, som var fyra år äldre än jag, kunde avsluta gymnasiet. Vid den tiden tyckte vi inte detta var något konstigt. De flesta tog gymnasiet för givet. examen från gymnasiet åkte jag tillbaka till min by som alla andra och arbetade på kollektivbruket i ett år och sedan i byfabriken ytterligare tre år innan jag började på universitetet våren 1978.

Medan jag var på universitetet inledde regeringen sin kampanj för att fördöma kulturrevolutionen och dess utbildningsreform. Deng Xiaoping, som då var den främste kinesiska ledaren, sa att skolor borde vara som skolor. Vad han menade var att de landsbygdsskolor som inrättats under kulturrevolutionen inte var några riktiga skolor..

Tio år senare, 1986, när jag undervisade på Zhengzhous universitet kom jag med i ett forskningsprojekt på Henans landsbygd ihop med en grupp amerikanska historiker och samhällsvetare. Närvaron av utlänningar i en landsbygdsby lockade en stor mängd barn i olika åldrar. Av nyfikenhet bad jag några barn att läsa några tidningsrubriker. Den ene efter den andre skakade på huvudet. Jag trodde först att de bara var blyga, men andra barn förklarade att de inte gick i skolan. Till min stora besvikelse fann jag samma historia vart vi än gick. Jag frågade folk varför det var så här. De berättade för mig att byskolorna inte längre var gratis sedan kollektiven avskaffats och jorden delats upp mellan enskilda hushåll. Vissa familjer hade inte längre råd att skicka sina barn till skolan. Andra behövde sina barn i arbetet på fälten. Flickorna offrades först eftersom de var upptagna av hushållssysslor och av att ta hand om yngre syskon: deras föräldrar ville hellre satsa på deras bröders framtid.

Landsbygdsbarnens förlust av utbildningsmöjligheter chockerade mig och tvingade mig att tänka. Regeringen förklarade bristen på utbildningsmöjligheter med fattigdomen på den kinesiska landsbygden. Men jag drog en annan slutsats. Det var inte fattigdom som berövat landsbygdens barn utbildningsmöjligheterna. Fattigdom är bara något relativt. Hur kunde bybornas barn få gå i gymnasiet under kulturrevolutionen? Kinas landsbygdsområden var ju fattigare då än nu.

Försiktigt och med tvekan började jag se betydelsen av kulturrevolutionens utbildningsreformer. Jag är själv en produkt av dessa reformer. Som utbildare kunde jag inte förbli likgiltig för de sorgliga följderna av fördömandet av kulturrevolutionens utbildningsreformer på landsbygden. Jag ställde mig många frågor och bestämde mig för att studera saken närmare. Men jag kunde inte forska i Kina då eftersom den kinesiska regeringen inte tillät forskning om kulturrevolutionen.

1990 kom jag att studera på historiska institutionen vid University of Vermont för min masterexamen. Jag bestämde mig för att skriva min avhandling om kulturrevolutionen. Jag kände att man måste tränga in under ytan på den tidens händelser. När jag börjat på doktorandprogrammet i statsvetenskap vid Brandeis universitet kunde jag återvända till Kina flera gånger för att noga undersöka utvecklingen och följderna av utbildningspolitiken i landet där jag växt upp. När jag började undersöka utbildningsreformerna av kulturrevolutionen förstod jag att de var nära kopplade till ett omfattande program för landsbygdsutveckling. Jag breddade min studie till att också omfatta förändringarna i landsbygdens politiska kultur och försöken att förbättra jordbruket och utveckla den landsbygdsindustri som initierades under kulturrevolutionens årtionde. Jag drar slutsatsen av mina forskningar att den pedagogiska reformen, förändringarna i den politiska kulturen och landsbygdsekonomins utveckling, nära hängde ihop. Bevisen har jag presenterat i boken. - Den okända kulturrevolutionen:Liv och förändring i en kinesisk by.

Många år senare, på höjdpunkten av en regeringskampanj för att avlegitimera kulturrevolutionen, erkände 70 procent av de svarande i en opinionsundersökning att de kände nostalgi för dess händelserika dagar och till och med president Xi Jinping, som råkade mer illa ut än de flesta, har bara sagt ”Det var emotionellt. Det var ett känsloläge. När kulturrevolutionens ideal inte kunde förverkligas, visade de sig vara en dröm".

Utdrag ur Kina 2020: Allt du vet är fel. Utkommer 2018.

Läs Godfree Roberts tidigare två artiklar:

http://www.nyhetsbanken.se/2017/11/mao-och-svalten.html
http://www.nyhetsbanken.se/2017/11/mao-omprovas-hundra-procent-bra.html