I den här artikeln förklarar han att USA, Nato och EU i själva verket ingått en krigsallians.
Under det kalla kriget fanns det inga problem i väst att förklara Nato:s existens. Skriften Soviet Military Power, redigerad av Pentagon och utrustad med imponerande bilder och insikter, gav viktiga argument. Åtminstone var det fallet för USA:s allianspartners i Västeuropa.
Att någonting kanske inte var korrekt kan man i efterhand se på hur Natos nordeuropeiska partners agerade då och hur de agerar idag. Det fanns inte något uttalande från alliansen på den tiden, som inte danskarna och norrmännen gjorde sina egna kommentar till.
Dwet hot från Warszawapakten som identifierats av alliansen uppfattades i allmänhet annorlunda och mindre allvarligt i Köpenhamn och/eller Oslo. Samtidigt stod pansarstyrkorna verkligen öga mot öga. Efter dansken Rasmussen och norrmannen Stoltenberg kan vi i Centraleuropa konstatera en fullständig sinnesförändring i norr. Där har man på uppdrag av Nato förvandlats till de främsta pådrivarna av krig. Hur ska man förklara detta, särskilt mot bakgrunden av det förflutna?
USA 1988: Röda armén i Centraleuropa är rent defensiv
Det måste man begrunda när Nato i julveckan förlängde kontraktet för Stoltenberg med ytterligare två år. Det är dock inte det enda.
Så sent som 1988 sade den amerikanska regeringen att även den massiva närvaron av Warszawapakten, och särskilt den röda armén i Centraleuropa, var rent defensiv. Det handlade om att "skydda moder Ryssland" som en konsekvens av hennes erfarenheter av Napoleon och Hitler.
I allt det som tidigare årtionden räknades som "Nato:s Bibel" förnekade kollegorna i Washingtons varje aggressiv avsikt hos den Moskvadominerade Warszawapakten.
Amerikanska politiken idag: En skiljemur ska åter dela Europa
Och idag? Washingtons arkiv visar nu hur hänsynslöst Väst, som för närvarande är förenat i Nato, har brutit alla löften om att Nato inte skulle. Det är värre än så, som den USA-ledda och av oss alla stödda återupprustningen i Central- och Östeuropa visar. Det är USA:s deklarerade politik att dela Europa igen med hjälp av en skiljemur som sträcker sig från Östersjön till Svarta havet. Om Ryssland inte kan elimineras, bör det uteslutas ur det goda grannskapet.
Till detta läggs ytterligare två element. I stater som Ukraina, återupplivas demonerna från det nazistiska förflutna med Nato och EU-stöd. Med blicken riktad inte bara "högerut", utan "österut". I Ukraina och enligt Spiegel online även i Ungern med kopplingar till andra läger. Kopplingar som man trodde var omöjliga. (Antagligen syftar Wimmer på den allians som den f d koncentrationslägerfången, filosofen Agnes Heller föreslagit mot Viktor Orban, och där även högerextrema Jobbik föreslås ingå. red).
Vapenskrammel från väst ...
Om Warszawapakten i det kalla kriget till vår stora förvåning beskrevs som rent defensiv av Förenta staternas regering, kan man faktiskt inte säga detsamma om Nato:s närvaro vid Rysslands västra gräns. Krigslusten i väst sedan angreppskriget mot Jugoslavien talar sitt eget språk. Förenta staternas exceptionalism har sedan slutet av det kalla kriget yttrat sig redan i det faktum att vi noga har aktat oss för allt som har med fred och förståelse att göra. Världen var enligt Washington endast ett ramverk för den egna rustningsindustrin, som vägran att satsa på fred i Europa och Nordostasien så tydligt visare.
... och EU: s roll
Och Västeuropa under oket av ett EU som håller på att förvandlas till en maskin för förintelse av stater? Anslutning till detta EU innebär inte längre något varaktigt skydd av de värden som ska upprätthållas. Det kan mycket väl vara så att man inte ensam klarar skyddet av det egna landets territorium, den egen statliga myndigheten och det egna folk. För att garantera detta har folk gått samman i dagens EU och glatt välkomnat det.
Men idag måste vi inse att detta godkännande har använts till att göra något annat. Den som hänvisar till denna konstitutions föreskrifter blir grundligt sviken härskarna och deras stormtrupper i pressem och fördöms som i bästa fall högerelement eller nazister. Gränserna lämnas försvarslösa, och de som påminner om detta i den tyska förbundsdagen smutskastas grovt. Statens makt kan ses i det faktum att gamla människor i Düsseldorf måste betala biljett om de sätter sig ner på en hållplatsbänk. Eller i det faktum att en tidigare ledande industrination inte kan bygga färdigt en flygplats (Berlin! red) eller i Deutsche Bahns oförmåga att sätta funktionsdugliga tåg på spåren.
Vid tyska gränser, å andra sidan, kan alla göra som de vill. Turkiska medborgare visar hur kampen mot deras tidigare hemland kan drivas till ytterlighet och alltid kunna lita på att få tyskt medborgarskap kastat efter sig. Det folk som gett staten dess namn och som de gyllene bokstäverna över riksdagen tillägnats kan bara iaktta hur deras land förvandlas till en mångnationell stat.
Ännu ett europeiskt missfall: den militära unionen
Och sedan ska vi bidra till världsfreden genom den militärunion som lanserades i förra veckan och troligen bara blir ett nytt europeiskt missfall? Den gamla västeuropeiska unionen (WEU, slutligen avvecklat 2011) gav faktiskt ett lärorikt exempel på hur sådant kan göras.
Det fanns ett klart engagemang för försvar - den enda som berättigar en sådan union enligt Förenta nationernas stadga. För försvar, och inte för global maktutövning, för att i tid bygga om Europa till en försvarsallians och hinna komma med i nästa amerikanska krig i världen.
Vårt val står uppenbarligen i att kunna välja mellan anglosaxiska och franska intressen, för vilka våra militärer och soldater bör offras. Mindre Asien och Mellanöstern för anglosaxerna, Afrika för den mästerskytt som härnäst ska prisbelönas i Aachen? Hur som helst skulle ett tydligt engagemang för försvar i EU-Europa kräva en sak: man måste alltid ta itu med den situation man står inför och göra tydliga uttalanden om hur världen skulle kunna se ut. Vars och ens bidrag till det gemensamma försvaret skulle avgöras i enlighet med det. Det är inget ledarna i detta aggressiva EU vill gå med på.
Hellre en global maktutövning som driver upp försvarsbudgeten. Som medborgare kan vi inte ens välja om våra pengar ska gå till offren för de krig vi själva startar eller till krigarna själva. Pengarna är i alla fall borta och vi drivs av regeringarna att stärka våra privata pensioner. Inte ens frågan om ett krig ska bryta ut eller ej bestäms längre av de enskilda staterna. EU tillsätter militära befälhavare, som mixtrar med parlamenten och skapar spänning och krigszoner eller eller utan hänsyn till nationsgränser låter anglosaxiska eller franska stridsvagnar godtyckligt köra fram och tillbaka utan hänsyn till statsgränserna.
Sprickan är förutbestämd
Förr fanns det framstående tyska försvarstjänstemän. Ett exempel var ministerdirektören Hans Ambos som var systemansvarig för stridsflygplanet "Tornado". Det är honom vi kan tacka för läroexemplet att en 5%-ig ökning i prestanda kan innebära en 100-%-ig kostnadsökning därmed följande sammanbrott för den federala budgeten.
Med ett EU-Europa som inte längre kan eller vill erkänna medborgaren som suverän och garant för freden, är sprickan oundviklig. •
https://www.zeit-fragen.ch/de/ausgaben/2017/nr-32-19-dezember-2017/usa-nato-und-eu-eine-gemeinsame-kriegsallianz.html
Andrew Bacevich var amerikansk officer i NATO:s Tysklandstrupper i flera år. Han berättar i en av sina tidigare böcker hur han fick sitt livs chock när östgränsen öppnades och det blev fritt fram att resa runt i tidigare DDR. Var detta den fiende de blivit lärda att frukta? Han förlorade tron på allt han indoktrinerats med och blev så småningom ilsken kritiker av den amerikanska krigspolitiken. Själv son i en familj med militära traditioner hade en av hans egna söner fortsatt familjetraditionen och omkom senare i Irak. Då hade Bacevich redan inlett sin akademiska bana och den personliga förlusten ändrade inte inrikting på hans författarskap vars linje lagts redan på 90-talet.
SvaraRadera